Kultur

Snygga Sara kan bli hur dyrt som helst

Finansieringen gör Skellefteå likt resten av Sverige – och det oroar

Av: 

Thomas Engström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kulturhuset Sara har inspirerats av Frank Lloyd Wrights estetiska princip.
Kulturhuset Sara har inspirerats av Frank Lloyd Wrights estetiska princip.

KULTUR

Det är inte meningen att man ska känna igen sig. När man för första gången kliver in i Skellefteås nya Kulturhus Sara – uppkallat efter Sara Lidman – är tanken tvärtom att man ska häpna. Man ska spärra upp ögonen, tappa hakan, slå sig för bröstet och praktiskt taget göra honnör: Ja herrejävlar, det är inte klokt ändå vad vi klarar att bygga i det här landet när vi lägger manken till, allt från satellituppskjutningsramper till kärnkraftverk och saudiska vapenfabriker.

Det är bara det att arkitektfirman och jag har varit på ungefär samma ställen i världen. Eller nej, det har vi inte alls: firman har besökt de svindyra originalen (i Singapore, i Kalifornien, i Tokyo) medan jag har fått nöja mig med mycket billigare kopior: Rooms Hotel i Stepantsminda vid gränsen mellan Georgien och Ryssland, Hotel Fabrika i Tbilisi (och så några anläggningar jag glömt namnet på längs turkiska Svarta havs-kusten och i Jerevan, förmodligen för att de bytte namn och och ägare lika ofta som gulfstatsbolagen och de ryska skurkkonglomerat som använde inrättningarna som pengatvättomater).

Det alla de här inspirationsplatserna har gemensamt är att de dammar av den amerikanske ärkearkitekten Frank Lloyd Wrights gamla estetiska princip om att människans avtryck på den naturliga omgivningen ska vara så litet som möjligt, och förvandlar den till någon sorts greenwashat hållbarhets-yoga-piss-på-burk.

Detta säljs sedan in som något alldeles nytt och inte minst planetärt välgörande. (Man kan i och för sig roa sig med tanken på vad Lloyd Wright hade tyckt om den exempellösa skogsskövling som genomförts, runt om i hela regionen, för att resa ett högt och brett monument som till en miljon procent avviker från den omgivande miljön.)

Hyrestiden är satt till minst 50 år – men vad det verkligen kommer att kosta är svårt att veta.

Det är så gjort någonting kan bli. Men vad fan, det är i alla fall snyggt gjort. Det blir några priser för det här, garanterat. Men om vi tittar bortom de ändlösa träpanelerna en stund så upptäcker vi att det nyskapande med Sara är själva … finansieringen.


Skellefteå har gått från rekord i svensk avfolkningstakt till rena motsatsen, detta på grund av en stor industrisatsning inom batteritillverkning. En kommun med nyvunnet självförtroende borde gilla tanken på att äga en imponerande kulturkoloss av trä mitt i smeten, skulle man kunna tänka sig. Men det är så förbannat mycket som det inte längre är någon idé att tänka sig, att man snart undrar varför man ska tänka sig någonting överhuvudtaget.

Kommunen sålde bygget för en miljard men tänker på 50 års sikt betala tillbaka betydligt mer än det dubbla

För en miljard kronor sålde Skellefteå kommun 2018 nämligen Sara till det privata fastighetsbolaget SBB. (Förkortningen står för ”Samhällsbyggnadsbolaget”, och vi ska vara glada för att det redan är upptaget, för annars hade Socialdemokraterna nog bytt namn till det vid nästa kongress.) Hyrestiden är satt till minst 50 år; ”grundhyran” (den som hör en olycksbådande klang här är inte ensam) hamnar på 45 miljoner årligen.

Jag hade en ganska svag trea i gymnasiematte, men det här klarar jag. 45 miljoner gånger 50 år, det blir två och en kvarts miljard. Kommunen sålde bygget för en miljard men tänker på 50 års sikt betala tillbaka betydligt mer än det dubbla.

Stora konsertsalen har nästan overkligt högt i tak. De små, vinklade plattorna på väggarna sitter där för att förbättra akustiken.

Räknar man med skenande inflation under kommande decennier? Tänker man att det är skit samma eftersom världen ändå håller på att brinna upp? Eller finns det att annat som gör att det här kan löna sig, eller åtminstone få det att gå jämnt upp, för Skellefteå?


Jag ringer två människor med erfarenhet av storskaliga finansieringslösningar. Kanske kan de förklara så att till och med jag förstår?

Och det kan de väl. (Om än anonymt: de vill inte dras in i några ”kommunpolitiska hatkampanjer”.) Deras första reaktioner kan vi sammanfatta så här: Den där miljarden kommunen får in 2018, den känns bra. Men det är som att pissa på sig om vintern: varmt och skönt till en början, jobbigare efter en stund.

Man måste ändå ha hela bilden klar för sig, alla detaljer, varenda avtalsklausul, för att kunna avgöra om Skellefteå har gjort en smart grej – och frigjort en massa pengar som behövs när stan expanderar – eller tagit rena SMS-lånet. Ingen jag frågar är tvärsäker.

De säljer ut allt från skolor till äldreboenden för att cashen ska in, och sedan sitter de där med långa hyreskontrakt och ibland oväntade extrakostnader


Med en ”normalränta” (säg 5 procent) hamnar man ju rätt nära 45 miljoner om året, vilket nu blir årshyran för Sara. Men tänk om räntan går upp till 8 eller 12 procent? Då var det här kanske ett genidrag. Å andra sidan: vem ska stå för det löpande underhållet av fastigheten? Vad ingår och ingår inte i den där ”grundhyran”? Kan ägaren till ett kulturhus, en byggnad där det i Skellefteås fall också kommer att bedrivas hotellverksamhet, börja lägga i sig vilka utställningar som görs, vilka artister som ska bokas – man vill ju att det ska gå bra för hotellet, så att man kan ta ut en hög hyra även av dem?

Det har varit en kraftig trend på senare år att kommuner gör så här.

De säljer ut allt från skolor till äldreboenden för att cashen ska in, och sedan sitter de där med långa hyreskontrakt och ibland oväntade extrakostnader. Det blir inte alltid bra. ”Man blir hemskt beroende av hyresvärden”, säger Eric Liljeström, lokalförsörjningschef i Härnösand. ”När avtalen löper ut har vi inte heller en särskilt stark förhandlingsposition.”


Ja, nä, vem vet. Privatiseringar är heliga i Sverige och fortsätter ju oavsett regeringsblock. Men i fallet med Skellefteå är det inte vem som helst man sålt ut Sara till, inte vilken förhandlingspartner som helst man kommer att tampas med under årtionden framöver. Det är vd:n för SBB, Ilija Batljan.

Batljan fick sparken som vice vd på Rikshem efter att styrelsen kommit fram till att han drivit en egen konkurrerande verksamhet i samma bransch. (Själv har Batljan fortsatt hävda sin oskuld.) SBB, som han senare grundade, har satt i system att köpa upp fastigheter inom svensk offentlig sektor (enligt DN är 70 procent av bolagets ägodelar samhällsfastigheter).

Batljan var tidigare, till ingens förvåning, socialdemokratisk politiker på olika nivåer i nio års tid. Där och då knöt han de kontakter han nu ilsket hävdar att han inte har någon som helst nytta av.

I maj 2020 anhölls Batljan, misstänkt för brott mot marknadsmissbrukslagen. Misstankarna om insiderbrott var så snåriga att följa att de fick läggas ner; Batljan påstods kort sagt inte ha gynnat sig själv, utan i så fall andra individer, genom sitt agerande.


Mittemot Kulturhuset Sara ligger Monas livs. Mona är från Somalia, pratar utmärkt svenska, kokar gudomligt kaffe och har drivit butiken i sex år. Nu ska hon väck. Hennes hyresvärd tycker inte att affären ”passar in i den nya miljön”.

Så här skrev en gång Sara Lidman: ”Skogen var för stor, för folktom. De få stugor som fanns i socknen var däremot för små och för tättbefolkade.” Nog håller det på att bli ändring på den saken. Välkomna till den nya Norrlandsboomen – där de bara ska bort, de sista spåren av mänsklig anständighet. Så att här äntligen blir som resten av landet.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Lite för slutet trots allt – och helt rätt i tiden

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Skellefteå

Arkitektur

Ilija Batljan

Sara Lidman