ÅSIKT

Forskare åsiktSRegistreras

Åsa Linderborg om Sveriges Radios brännmärkning av experter med vänsterperspektiv: Skadar yttrandefriheten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Sveriges Radios chef Cilla Benkö tycker att medieföreträdare gör för lite för att hålla nätkulturen i schack. Men hennes egen Eko-redaktion lägger sig platt för näthögern, skriver Åsa Linderborg.
Foto: TT
Kjell Östberg, professor i historia.
KULTUR

DEBATT. I söndags (5 feb) meddelade Ekots nyhetsuppläsare Per Edberg att man hade ”en rättelse” att göra: Kjell Östberg, som deltog i Ekots lördagsintervju dagen innan, är visserligen historiker men har ”också varit verksam som skribent med vänsterinriktning, vilket borde ha tydliggjorts för lyssnarna.”

Exakt vad som skulle ”rättas” framgick inte, men det handlade i alla fall inte om något som Kjell Östberg hade sagt i lördagsintervjun. Sveriges Radio kände ändå att de var tvungna att berätta att Östberg utövat sina medborgerliga rättigheter genom att delta i den offentliga debatten som skribent.

Vad vill egentligen SR att lyssnarna ska göra med den informationen? Jag kontaktade Kjell Östberg som berättade följande:

Jimmie Åkesson skulle vara gäst i Ekots lördagsintervju. Efter den tänkte SR ha ett samtal som skulle belysa den pågående diskussionen där Sverigedemokraterna jämförs med Vänsterpartiet. Därför ringde de Östberg som är professor i samtidshistoria på Södertörns högskola.

I ett sonderande samtal redogjorde han för sina synpunkter på den debatten.

Redaktören tyckte det lät bra och skulle återkomma när han hittat en lämplig samtalspartner. Att det handlade om ett samtal mellan forskare var klart uttalat; redaktören frågade om Östberg kunde rekommendera någon med ”motsvarande dignitet” att diskutera med. Det avstod Östberg från.

Av allt att döma fick SR problem att hitta någon. I stället kallade de in en av de mest profilerade debattörerna när det gäller normaliseringen av SD: Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall.

”Jag beslöt att gilla läget”, säger Kjell Östberg till mig, ”men jag förstod att det vetenskapliga samtalet skulle utebli men försökte ändå så gott jag förmådde redogöra för mina forskningsresultat.”

Programmet spelades in i fredags och sändes i lördags klockan 13.

På lördagskvällen blev Östberg uppringd av en av programmets redaktörer som rakt ut ställde frågan om han var medlem i ett socialistiskt parti. Han sa att han tyckte att Östbergs bidrag i sändningen var bra, men på nätet hade några inlägg angripit SR för att de inte upplyst om Östbergs politiska tillhörighet.

Östberg fick beskedet att SR planerade att gå ut med ett uttalande där de beklagade att hans politiska sympatier inte angivits.

Av Ekots publiceringschef fick Östberg veta att SR ansåg sig skyldig att ge lyssnarna den bakgrundsinformationen för att de skulle kunna placera Östbergs inlägg ”i rätt sammanhang”. Östberg fick också veta att de undersökt hans publiceringar och nämnde bland annat Aftonbladet Kultur som exempel på forum där han skrivit och som motiverat detta tillrättaläggande.

Vad är det som händer på public service?

Kjell Östberg är en av landets ledande samhällshistoriker. Just nu är han projektledare för det svensk-finska projektet Demokratins drivkrafter, ett av de större nordiska projekten inom humaniora på senare år, med ett dussintal framstående forskare.

För den läsande allmänheten är Östberg mest bekant för sin Augustnominerade biografi om Olof Palme.

De synpunkter Östberg framförde i lördagsintervjun bygger helt på tidigare och nuvarande forskning, och inte bara hans egen. Men för Sveriges Radio har uppenbarligen vetenskaplig kompetens ingen betydelse när näthögern börjar knorra.

När SR går dem till mötes, brister de i respekten för forskningen. Vetenskapliga resultat behöver inte tas för givna. De kan vara felaktiga, illa underbyggda eller brista i objektivitet. Men oavsett forskarens politiska hemvist, sexuella läggning eller härkomst har hen rätt att kräva att resultaten vägs med vetenskapliga måttstockar.

För lite sedan ombads en annan historiker medverka i ett program om demokratins historia. När detta blev känt ringde uppdragsgivaren, Utbildningsradion, upp produktionsbolaget och bad dem kontrollera om historikern var medlem i en socialistisk organisation. Den gången hade producenterna råg i ryggen.

I det fallet var efterforskningarna ingen halsstarrig eftergift för näthögern, åsiktsregistreringen drog igång av egen kraft. Det är lätt att föreställa sig hur public service namnlistor över möjliga gäster åtföljs av varningsanteckningar: hen är vänster.

För det är ju bara forskare till vänster som måste innehållsdeklareras. Inga andra. Skriver man dessutom i Aftonbladet Kultur utanför protokollet i känsliga ämnen, ja då kan man bli föremål för en ”vetenskaplig” rapport. Martin Kraghs beramade alster blev visserligen till allmänt åtlöje, men sådana här handlingar som syftar till att brännmärka vissa perspektiv och publikationer gör ändå stor skada på yttrande- och pressfriheten.

Det går inte att utesluta att Martin Kraghs ovetenskapliga och antidemokratiska attack glunkar i bakgrunden när Sveriges Radio upptäcker att en av Sveriges ledande historiker ett par gånger om året skriver i Aftonbladet Kultur.

Det här är inte isolerade händelser. Det här är början på en kollektiv process som medvetet eller omedvetet marginaliserar vissa idéer och viss forskning.

Vem kunde i början av 2000-talet föreställa sig den politiska kontrollen över medierna vi i dag ser i länder som Ungern och Polen? Vem kunde för ett år sedan tro att finska YLE:s chefer efter påtryckningar från landets statsminister skulle förbjuda sina medarbetare att gräva vidare i en skandal med koppling till statsministern? Vem kunde tro att David Cameron skulle uppvakta Daily Mails chefredaktör med uppmaningen att sparka en mellanchef och en reporter som inte bevakat brexit-omröstningen i enlighet med premiärministerns smak?

I söndagens Svenska Dagbladet säger radiochefen Cilla Benkö att hon tycker att medieföreträdare gör för lite för att hålla nätkulturen i schack.

Hennes egen Ekoredaktion gör tvärtom, lägger sig platt för den.

Helgens händelser formulerar en akut fråga som SR:s ledning måste svara på: Ska alla forskare – inklusive alla statsvetare och ekonomer – som medverkar i public service vara beredda att avslöja sina partisympatier? Eller gäller det bara de forskare som näthögern irriterar sig på? Med andra ord: Finns det någon uttalad policy och hur ser den i så fall ut?

ARTIKELN HANDLAR OM