ÅSIKT

Ranelid for president

Åsa Linderborg: Vi måste se Trump för vad han är – och sluta med alla poänglösa jämförelser

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Hur mycket ­skönare skulle ­inte allt vara om det var Ranelid som satt i Vita ­huset”, skriver Åsa Linderborg.
KULTUR

DEBATT. Det fina med Trump är att han ökar allas intresse för politik. I den meningen är populismen som fenomen alltid ett korrektiv till den liberala samförståndsdemokratin som vägrar erkänna att det finns grundläggande samhällskonflikter.

Många tar sig an Trump med finess, som J.K Rowling med sitt smarta twittrande. Andra avstår från finliret, som Mia Parnevik: ”Det är människorna som valt honom och det känns väldigt otäckt.”

Chris O’Neill kallar Trump ”skamlig” och får för den tweeten beröm för sitt ”-civilkurage”. Kungligheter ska ju nämligen hålla sig borta från politiken. För en som ska kallas oförvägen hade det varit modigare att säga något positivt om Trump.

Det finns dock inget gott att säga om USA:s 45:e president och alla som markerar sin oro är naturligtvis välkomna. Men lite tröttsamt blir det allt när man gör rubriker på att även Hollywoodfrun Gunilla Persson tar bladet från mun och kallar Trump för vår tids Hitler. Den liknelsen är hon inte ensam om att göra.

Det är för övrigt en rätt misslyckad jämförelse, eftersom Trump varken besitter paramilitära styrkor eller sysslar med folkmord.

Lika vanligt, men då bland kommentariatet, är att jämställa Trump med Putin. Även det haltar, eftersom den förre saknar -impulskontroll och den andra är en allt igenom en behärskad och skicklig maktspelare. Trump är certifierad showbizman, Putin är en välutbildad man i staten.

Men det finns likheter. Både Trump och Putin omger sig delvis med samma sorts människor: höga militärer, miljardärer och VD:ar för jätteföretag.

Den andra likheten är att de båda tog över när folks förtroende för nyliberalismen var kört i botten.

Putin brukar karakteriseras som en KGB-man. Men riktigare är att se honom som en ledare som gavs förtroende att röja upp efter Jeltins ekonomiska kaos. (Den som vill förstå hur Putin lyckats vinna den sargade landsbygdsbefolkningen ska läsa Kalle Kniiviläs utmärkta guide Putins folk.)

Det är samma sak med Trump även om han, när allt kommer kring, inte har någon som helst strävan att genomföra politiska reformer som faktiskt skulle hjälpa dem som lider av att reallönerna inte ökat på fyra decennier.

Trump och Putin är helt enkelt produkter av sina samhällen och sin tid. Men om Putin framställs som typiskt rysk, försöker det västerländska kommentariatet framställa Trump som allt annat än amerikansk – han är en anomali.

I går gick David Brooks (New York Times/Dagens Nyheter) ännu längre: han menar att Trumps retorik är just rysk: Idén att det finns ett rent, suveränt folk vars sunda, äkta vilja står i motsatsställning till elitens är en rysk influens, menar han (DN 13 feb).

Brooks tycks inte veta att detta är en tankefigur som är gemensam för all sorts populism nu och genom alla tider; det är själva essensen av populismen. Brooks hade inte behövt blicka österut till de förhatliga slaverna för att finna den, han hade kunnat läsa lite om amerikansk historia för att se att föreställningen är djupt rotad i USA sedan 150 år tillbaka. Amerikanska People’s party är jämngammalt med de ryska narodnikerna.

Trump jämförs med alla möjliga – han är Sauron etcetera – men även det omvända blir allt vanligare: Någon man ogillar i största allmänhet jämförs med Trump.

I söndags skrev Alex Schulman en halvsida i Expressen om att Björn Ranelid är som Trump. Olyckligtvis kom texten i tryck bara några timmar efter att Melodifestivalens programledartrio gett sig på Ranelid i ungefär samma ärende, skillnaden är bara att Schulmans text inte har ambitionen att roa, den är blott ett anfall av elakhet.

Som så många andra irriterar sig Schulman på Ranelids fåfänga, liksom det att karln skriver samma textrader år efter år efter år. Uppenbart ser han inte sin egen spegelbild i Ranelid: Schulman är ju helt upptagen av sig själv och sin vackra fru som skänkt honom underbara barn.

Man kan putsa sina fjädrar på olika sätt.

Trump började sin presidentkampanj med aggressiva utspel mot muslimer och mexikaner, löften/hot som nu omsätts i praktiken. Ondska är inget ord att laborera med i samhällsanalyser, men om man ändå plockar fram en sådan parameter, är Ranelid i alla avseenden Trumps absoluta motsats.

Ranelid är en kärlekspredikant. Han tror inget annat än gott om alla människor, det är ju därför han ständigt blir så besviken och upplever sig som så oerhört kränkt. Det är också därför han blir så hånad av råskinn som Schulman.

Hur mycket skönare skulle inte allt vara om det var Ranelid som satt i Vita huset i stället för en man som planerar deportering av folk som inte gjort annat än servat, byggt och skördat för en mager handfull dollar? Om valet gavs, skulle jag rösta på godhetsaposteln alla dagar i veckan.

Att placera Trump i samma fack som Hitler, är att relativisera en folkmördare. Att lägga Trump i samma låda som Ranelid, är att bagatellisera honom. Vi måste se Trump för vad han är: En lika unik som tidstypisk representant för en värld som graviterar mot något vi aldrig tidigare har sett.

ARTIKELN HANDLAR OM