Monty Python satte ner foten i humorfrågan

Ulrika Stahre om 50-årsjubilerande humorgruppen vars absurdim och slapstick har åldrats bäst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Detta är inget hyllningstal.

Bara ett försök att begripa humor.

Det sägs att Monty Python var för komiken vad Beatles var för musiken. Brittiskt, nyskapande, och barn av den frihetsdyrkande delen 1960-talet. Men när Monty Python premiärvisade sin sketchserie Monty Python’s flying circus den 5 oktober 1969, var Beatles dagar som grupp räknade.

Monty Python och Beatles drev med samma förstockade, lite gammaldags och klyschiga 60-tal. Men till skillnad från Beatles var Monty Python en universitetsprodukt. Michael Palin och Terry Jones träffades i Oxford, John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle studerade i Cambridge, Terry Gilliam, gruppens amerikan, hade läst statsvetenskap och kom in via Cleese.

Foto: AP
Bakre raden från vänster: Graham Chapman, Eric Idle and Terry Gilliam. Främre från vänster Terry Jones, John Cleese och Michael Palin.

Unga välutbildade män, som vurmade för medeltiden och inte var rädda för trams och nonsens. Den karaktäristiska estetiken, de tecknade vinjetterna, stod Terry Gilliam för. Huvuden som blir ägg, fötter som kommer från ingenstans och stampar ner så att allt kan börja om, monster, rosor. Gud. Mustascher och frisyrer från förra sekelskiftet – när Storbritannien var den stora kolonialmakten. Vinjetterna är vanvördiga, surrealistiska och tidstypiska och det är ingen övertolkning att se alla de där fötterna som representanter för en osynlig övermakt. Nu löjliggjord.

Vinjetternas vindlande förvandlingsnummer speglades i sketchernas flytande gränser. De saknade punchline och gled in i varandra eller upplöstes i kaos och förfrämligande grepp. Kanske var det Brechts ande som svävade, men mycket ofta blev effekten en sorts tafatt skolteater – som om de inte riktigt visste vad de skulle göra.

Jag ser om gamla Flying circus-avsnitt på Netflix. Är det fortfarande roligt?

Ja, om man gillar nonsens. Nej, om man inte har upplevt 1960-70-talens bruna kostymer, dammiga kontor och gasspisar. All humor åldras inte, men satir kräver nästan alltid kontext. Lite sorgligt är det att se satiren över sömnig kultur-tv nu när inget längre får vara nördigt och specialiserat.

Det som inte åldrats med obehag är absurdismen, nonsenssamtalen, slapstickhumorn. Den ständigt återkommande spanska inkvisitionen och klassiska sketchen där vi besöker Department for silly walks – den förra kräver kanske någon förkunskap men är tramsig nog att ändå vara rolig och den senare, ja den är väl Flygande cirkusen som bäst. På gränsen till förolämpande, en drift med byråkratin, visuellt oförglömligt.

Sambandet mellan Beatles och Monty Python är vagt, men silly walks möter faktiskt Abbey Road i de affischer och tröjor som låter Beatles promenad bli, ja, lite annorlunda. Är man tillräckligt gammal för Beatles, då minns man Monty Python åtminstone i några detaljer.

Sketch-serien lades ner efter fyra säsonger, den sista utan John Cleese som hade tröttnat och tyckte att idéerna sinade. Det hade han nog rätt i, för säsong fyra är rätt seg. Men filmerna räddade gruppens 1970-tal och till slut tackade man för sig 1983 med The meaning of life.

I deras första riktiga långfilm Monty Python and the holy grail (1975, fick den obegripliga svenska titeln Monty Pythons galna värld) finns en scen där den självutnämnde kung Arthur får mothugg: Michael Palins karaktär Dennis påpekar att makten ges av massorna, och kommer inte från nån löjlig fars till ceremoni. På samma sätt, menar Daniel R Smith i The Independent, är det publiken som skapar komedin. Det är publiken som dömer, som godkänner skämten. 

Denna publik, för att fortsätta citera Smith, är sammansatt och komplicerad. Vi skrattar åt olika saker beroende på klasstillhörighet, kön, ålder, sinne för humor över huvud taget. Själv avskydde jag den torra brittiska humorn när jag var barn, nu tycker jag den är underbar. Och man måste inte vara född i Göteborg för att uppskatta eller skapa ordvitsar, även om det säkert underlättar.

En liten sociologisk studie som gjordes 2010 av Sam Friedman visade att Monty Python uppskattades och tilltalade en mycket bredare grupp människor tvärs över klass- och könsgränser än vad andra komiker gjorde. Skälet lär väl vara att det finns något för alla: från slapstick till raffinerad referenshumor som i gruppens andra och bästa film, Kristussatiren Life of Brian.

”Life of Brian”, eller ”Ett herrans liv”, som den fick heta på svenska.

Det är intressant att denna bredd påpekas, men jag är mer nyfiken på om mottagandet har förändrats över tid. Har Monty Python alltid varit den breda publikens älsklingar, eller beror populariteten nu på att åtminstone en medelålders plus-generation kan relatera och minnas sin barndoms upplevelser? Är det roligt för att det har varit roligt en gång i tiden och nu ingår i en humorkanon?

Jag skrattar fortfarande åt ”Spam”, där både Terry Jones och Graham Chapman crossdressar som servitrisen respektive Mrs Bun. En frukostmeny presenteras och dess dominerande rätt är spam, burkskinka, något som åtminstone runt 1970 möjligen fanns i folks medvetande som den maträtt som inte ransonerades under kriget.

Det behöver man inte veta för att tycka sketchen är rolig. Men att spam efter denna sketch gett namn åt oönskade e-mejl förvandlar hela den absurda ordväxlingen (där ordet spam tydligen nämns 132 gånger) till något profetiskt, något helt samtida.

Dess humor ligger i överdrifterna, men också i själva crossdressingens frenesi.

Monty Pythons sketcher, och filmer, är fulla av dessa tanter spelade av män – oftast brötiga, tjötiga och arga tanter – och greppet har en lång karnevalisk tradition. Jag brukar störa mig på den typen av billiga poänger, att det skulle finnas en komik i själva kvinna-som-ser-ut-som-en-man, men Monty Pythons humor är av ett speciellt igenkänningsslag. Den är inte det hånfulla garvets humor, inte skämskuddens. Humorn ligger inte heller i dialogen, som är urtråkig om den skrivs ut. Utan i en vädjan till den gemensamma svagheten – den spanska inkvisitionen tappar bort sig i manus, kung Arthurs riddare inser sina misstag, Brian vädjar till sina följare att besinna sig.

Men hur jag än försöker nagla fast gruppens humor, kvarstår faktum: De arbetade ju inte i grupp. Att de kunde tilltala en bred publik lär också ha berott på att de jobbade i smågrupper – Chapman tillsammans med Cleese, Jones med Palin.

Eric Idle var den som jobbade mest på egen hand. Kanske är han min favorit. Hans Always look on the bright side of life, som sjungs i kör av alla de korsfästa och snart döende i Life of Brian, parodierar det hurtfriska positiva tänkandet. En liten kärleksfull spark till både ortodox kristendom och trallande Disney-film. Samtidigt. Det var det som var så bra.

ARTIKELN HANDLAR OM