Glöm drömsemestern – och var lyckligare

Det finns många skäl att inte sakna ansträngande resor

Av: Mattias Svensson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Preto_perola / iStockphoto

Vad gör man med en sommar utan semesterresor? Dygd av nödvändigheten. Det där med att resa är ändå rätt överreklamerat. Ingen kan rimligen sakna att köa till flygplatskontroller med hängande, skärplösa byxor och slås av den plötsliga insikten att någon vital hygienartikel blivit kvar i handbagaget och därför obönhörligen kommer att offras i Usama bin Ladins namn.

Och jag ser ingen organisera någon insamling för att rädda Arlandarestaurangerna som levt på att kränga halvdan mat till hutlösa priser. Bara en stat kan vara så dumgenerös att den räddar sådana affärer från sin välförtjänta undergång.

Sådana insikter till trots kan man behöva förstärka sin resistens mot längtan efter fjärran destinationer. Varför inte konsultera någon som har rest över hela världen och avskytt det?

Den amerikanska journalisten PJ O’Rourke har varit full och uttråkad på fler ställen i världen än de flesta och hans två böcker om semesterresor – Holidays in hell och Holidays in heck – är därför perfekta för den som vill veta allt om vad de inte kommer att sakna.

Här i Sverige har vi ju inte ens något andra världskrigsmonument att resa till inom landet. Vad skulle det bestå av? Ett transittåg?

Hur kul är det egentligen att ligga i solen på en karibisk strand? Inte särskilt, meddelar PJ O’Rourke i Holidays in heck. Det kan förvisso ha att göra med att han där läser förslaget till Konstitution för Europa, med en så detaljerad genomgång av den europeiska unionens uppdrag över 485 sidor att den rymmer ett separat avsnitt om handel med ister och andra produkter av grisfett.


Men inte bara. O’Rourke låter också meddela att stranden på den vulkaniska ön är skräpig och full av vassa stenar. En skenbart paradisisk semesterresa som ingen behöver sakna.

Vi behöver inte sakna den där EU-konstitutionen heller. Trots att fransmän och holländare röstade nej så serverades den bara igen, lätt utspädd, som Lissabonfördraget. Nämnde jag att O’Rourkes bok har några år på nacken? Det gör inte så mycket. Trist gårdagspolitik är välkommen eskapism i dessa dagar när världspolitiken tvärtom blivit alltför spännande.

Boken handlar om allt som är tråkigt även om man åker dit man borde vilja semestra. O’Rourke åker till Galapagos och funderar över om de utrotningshotade djuren är goda att äta, tittar på monument över andra världskriget och undrar vad hans egen 68-generation ska hyllas för, och konstaterar krasst att nya och större flygplan betyder längre boardingköer och trängre säten.


Här i Sverige har vi ju inte ens något andra världskrigsmonument att resa till inom landet. Vad skulle det bestå av? Ett transittåg? Tidningarna som vägrades distribution? Inte heller det är någon resa att sakna.

Men tänk om någon rik vän bjuder på en upplevelse utöver det vanliga! Tja, med nutidens prestationsknarkande
rikingar är risken stor att du hamnar i de kazakiska bergen på en häst som om den ramlar och skadar sig hade skjutits på fläcken, medan den hjälp du hade erbjudits i samma situation inte varit lika avancerad. Var glad om du alls överlever.

Och om inget annat hjälper för att avskräcka från den paradisiska resan – ta med barnen! Dubbelt så dyrt, hälften så kul.

Efter att ha testat det mesta gläds PJ O’Rourke slutligen åt en inställd resa, den till evigheten. Tack vare modern sjukvård gick den att avboka.

I bokens slutkapitel stannar familjen hemma och imiterar resandets upplevelser genom att låta barnen fotograferas med husdjuren, klättra i trapporna med rep och hjälmar och sedan ställa fram alla rester från kylen och kalla det 24-timmarsbuffé. Ett hemmatips för de verkligt desperata.


En del kanske störs under läsningen av att sällskapa med en medelålders manlig republikan, gammal nog att skämta om sin oförmåga att utföra ”kvinnosysslor” som att tömma diskmaskinen eller ta hand om barnen när de vaknar på natten. Tänk då på att det är precis sådant sällskap du hamnar med när du reser.

Då är O’Rourke ett roligare sällskap i den andra boken – Holidays in hell – där han besöker världens mindre trevliga ställen på 1980-talet. Den boken är äldre och författaren således yngre. Avskräcker från resor gör den likafullt. Ingen som läser den kommer att sakna att besöka det kommunistiska Polen, ett apartheid-rasistiskt Sydafrika eller ett Nordirland så sorgligt sönderslitet av konflikt att inte ens O’Rourke hittar något befriande skratt.


Då drar man desto mer på munnen när han åker till Harvards 350-årsfirande och genomlider pompösa tal och symposier, följer seglingen i America’s Cup utanför Australien och undrar varför rika människor spenderar sina slantar på dyra monsterbåtar som inte ens har toalett, samt bor med flickvännen på Heritages kristna resort, driven av det famösa tv-predikantsparet Jim och Tammy Bakker.

Heritage är verkligen helvetet på jorden, konstaterar O’Rourke. En amerikan kan nämligen svårligen föreställa sig en värre skärseld än ett köpcenter där man inte vill handla någonting. En bokhandel utan riktiga böcker – inte ens en riktig bibel, utan bara typ ”Bibeln så att även du kan läsa” – samt en skivbutik (det var så man lyssnade på musik före Spotify, ungdomar) med bara kristen musik, inklusive kristen hårdrock och kristen rap.

Och om nu gud ville att vi skulle ägna mycket tid åt att sitta i kyrkan och lyssna på predikningar hade han givit oss större rumpor och mindre huvuden, funderar O’Rourke och noterar att gud eller möjligen kolhydrater åstadkommit detta mirakel. Alla såg ut att ha en kudde innanför sin mycket fritidsbetonade fritidsklädsel.

Sådant högmod är bara en av alla dödssynder som PJ O’Rourke föll för. Rejält. Folket på Heritage var, menar han, ”white trash” som skötte sig. De skulle förmodligen haft det bättre om de gått med i Ku Klux Klan och i alla fall fått supa och svära, samt klä sig i något anständigare än de färgglada fritidskläderna, om så bara vita sängkläder.

De borde om inte annat göra som ägarparet och stanna hemma och ägna sig åt sex och droger.

Riktigt så låter inte våra samtida myndighetsförmaningar om att stanna hemma. Kanske hade de funkat ännu bättre om de gjorde det.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.