Nu byggs superstaten

Göran Greider om hur epokskiftet i Bryssel hyllas av förnuftsbefriade EU-nationalister i Sverige

Av: Göran Greider

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Göran Greider
Foto: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT
Göran Greider

Vad var det som skedde denna tredje vecka in i juli ? I onsdags morse kände jag verkligen marken under mig skaka till när beskedet kom från Bryssel att en överenskommelse nåtts om EU-budget och coronapaket. I praktiskt taget samtliga media kallades det för en ”kompromiss” – alla fick ge och ta, hette det. Sverige fick litet rabatter på EU-avgiften men fick ge med sig i annat. Och jag stannar till inför själva ordet kompromiss. Kompromiss är när man bråkar och kommer överens inom ramen för en given ordning, ett status quo. Lite mer, eller lite mindre av samma.

det stör mig något oerhört att denna nya, europeiska stat rätt mycket föds i hyckleriets tecken

Men överenskommelsen i onsdags innebär ingen kompromiss, utan början till ett system- eller snarare epokskifte. Europaunionen har nu skaffat sig en statsskuld och en ny stat, välsignad med en armbågspuss mellan stormaktsledarna Merkel och Macron, siktas vid horisonten. Och det stör mig något oerhört att denna nya, europeiska stat rätt mycket föds i hyckleriets tecken: Skälet till att det annars sparsamma Tyskland går med på att EU lånar upp enorma belopp är inte solidaritet med hårt coronadrabbade länder, utan att landet, på nationellt egoistiska grunder, räds en krisande euro.

Tyskland har länge varit den stora vinnaren på denna euro. Hade landet haft en egen valuta hade den varit svindyr, samtidigt som pressade länder i syd då hade vunnit ekonomiskt på sina mer konkurrenskraftiga valutor. Jämlikheten mellan syd och nord hade gynnats. Men eurosystemet har splittrat unionen i gynnade och missgynnade.

Vi som tror på Europaunionen har tvingats bevittna hur ett envist fasthållande vid eurosystemet förvärrat finanskriser och dömt miljoner människor till arbetslöshet och förlorad framtidstro.


Många som bejakar födelsen av denna nya EU-stat gläds åt att exempelvis den svenska nationalismen ”fick stryk” – men ser inte att de själva beter sig just som fullblodsnationalister, som plötsligt hyllar en födelsen av en jättestat, Europas förenta stater.

Heliga principer om rättsstaten föstes i veckan lättvindigt åt sidan i namn av den nya europeiska nationsbildningen, vilket kan påminna om USA:s founding fathers, som för några sekler sedan deklarerade människans frihet samtidigt som de höll sig med slavar. Är solidariteten med eurosystemet viktigare än solidariteten med dem som kämpar för demokrati och rättsstat i Östeuropa? (Läs Anne Rambergs sågning av slutdokumentet från förhandlingarna på hennes blogg).

Det är alltså inte jag som darrar. Det är marken.

Som stimulansåtgärd kommer återhämtningsfonden givetvis för sent. De lånade pengarna lär med hundra procents säkerhet injiceras i redan uppåtgående ekonomier. Man kan dessutom se framför sig den enorma byråkrati som ska vecklas ut när medlemsstater ansöker hos EU-kommissionen om att få olika projekt beviljade. EU-kommissionen har en oslagbar tendens att förena de sämsta sidorna hos marknadstänkande och kommandoekonomi.


Det är alltså inte jag som darrar. Det är marken. Men mycket litet av kommentarerna före och efter det historiska beslutet har handlat om det epok- eller systemskifte som skett. Nej, debatten inskränks till två lika enfaldiga positioner: Förnuftsbefriad entusiasm för en ny europeisk stat och lika förnuftsbefriad ilska över att de svenska förhandlarna inte nog slogs för Sveriges sak. Två nyanser av nationalism.

Själv tror jag på idén om EU som i huvudsak och tills vidare ett mellanstatligt samarbete, men ett samarbete som endast mycket långsamt – och enbart i takt med folkopinionen – kan och bör bli tätare.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.