ÅSIKT

En tripp istället för sill och snaps

Jack Hildén: Första skräckfilmen om svensk midsommar frossar i det ockulta

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avJack Hildén

KULTUR

Foto: Csaba Aknay
Ari Asters Midsommar kretsar kring hedniska riter, sorg och relationer.

Midsommaren tillbringades mitt i den kvalmiga staden i år, hos några vänner som nyligen flyttat in i sin lägenhet. Man träffades tidigt och dukade upp det man tagit med sig på långbordet. Inledningsvis en något tryckt stämning bland de många främlingarna, vi som blivit kvar och inte tagit bilen eller tåget till något lantställe, men snapsen stod ju också på bordet och ganska snabbt flöt allt ut i ett skeende som verkade både organiskt och förutsägbart. 

Någonstans vid midnatt vände jag mig runt i lägenheten, folk hade nyss ramlat i golvet av en limbotävling, och kände att det fick räcka. Festen skulle nog fort­sätta länge till, men utan att säga hejdå till nästan någon gick jag ut på Folkunga­gatan och mot Medborgarplatsens tunnelbana.

Mobilen hade laddat ur, och hela vägen hem hade jag inget annat att göra än att titta och lyssna på människor som av olika anledningar färdades samma väg som jag, några skulle till ett rave i industriområdet. Rågsved centrum var öde. Allt var som vanligt, men verkade annorlunda. Stegen var snabba mot dörren.


Den tionde juli har Midsommar av Ari Aster premiär. Att ingen gjort skräckfilm av svensk midsommarafton förrän nu måste nästan vara för att idén är för uppenbar. I Fröken Julie använder Strindberg högtiden för att ställa begäret och känslogungningarna på sin spets. Men de verk som verkligen ställer midsommar i fokus är oväntat få, med tanke på hur central och symbolisk högtiden är. Den blomstertid nu kommer från förra året prickade in premiärdatumet, men är mest en undergångsfilm i sommarmiljö. 

Så här skriver Johan Hakelius i en krönika från 2017: ”Tänk om dessa hysteriskt sekulära svenskar, som fräser så snart någon antyder att andlighet är mer än skrock, faktiskt själva håller något heligt. Tänk om midsommar får vara i fred för pennor, penslar, tangentbord och kameror, av respekt för det som finns bortom det fattbara.”

Det passar nästan kusligt bra in på Midsommar, och på sättet som högtiden utvecklats i allmänhet. Mer älskad än någonsin, mer historielös likaså. Alko­holens omfattande betydelse smög sig in först på 1900-talet. Samma med lekarna. Och den där fallossymbolen som det tjatas om, har enbart med fruktsamhet att göra på det sätt att den representerar bondesamhällets slit och växtlighetens oförutsägbarhet. 

De gräsrökande, antropologistuderande amerikanerna har hamnat mitt i gamla hedniska riter, som de gärna observerar med intresse. Till en början.


Själva midsommarnatten har länge förknippats med magi och övernaturliga element. I dag finns väl den magin hos de som hoppas och tror att natten kan bli som nästan varje utekväll var i början – där vad som helst kan hända och allt är möjligt. 

Och kanske är den känslan lättare att uppbåda när man upplever att vi rör oss bort från en fas, in i en annan. Ledig­heten brer ut sig som både en välsignelse och ett hot. Det är den gemensamma nämnaren med julen, som ligger på delad förstaplats över våra viktigaste högtider. 

Men där julen förknippas med familj, innebär midsommar i högre grad vänner och resor till nätverk som kan vara fullkomligt främmande. Som när vi satt där på innergården innan snapsvisorna börjat. Och det som hälsar amerikanerna i Midsommar välkomna till Hälsingland är lite psykedeliska svampar. 

Ett förebud om vad det är för sorts tripp de är ute på, egentligen. Gruppen följer med sin svenska kompis Pelle till sin uppväxtplats i Hårga. 

Ari Ester har inte direkt fokuserat på Små grodorna och midsommarstång. Här leker de i stället ”Flå narren” och offrar gamlingar på ättestupan. Hårga är känt för Hårgalåten, om ungdomar som dansar ihjäl sig efter att ha förtrollats av djävulen. 

De gräsrökande, antropologistuderande amerikanerna har hamnat mitt i gamla hedniska riter, som de gärna observerar med intresse. Till en början. 


Det är en märklig film, som frossar väl mycket i det ockulta, men som åtminstone inledningsvis handlar om något helt annat. Den handlar om akut sorg, på ett mycket övertygande sätt. Huvudpersonen Danis bipolära syster tar i början livet av både sig själv och deras föräldrar. Den som varit nära en sådan sorg vet hur förlamande den är – och hur den kan förstärkas under högtider när allt måste vara vackert och gemenskap. 

Danis pojkvän arbetade upp modet för att göra slut. Sedan hände det som
hände, och han känner sig i stället tvingad att ta hand om henne efter förmåga. Midsommar handlar i sina bästa stunder inte alls om midsommar, utan om vem som går att lita på när ens nära relationer faller samman. Sammanhållningen på gården i Hårga är brutal, men som Pelle själv säger till Dani: ”När jag var liten fanns alltid någon där att hålla mig.”

Dani, i sin urbana tillvaro med själv­förverkligande som prioritet, har ingen. Allra minst sin pojkvän. 

Foto: Gabor Kotsch
Midsommar utspelar sig i ett fiktivt Hälsingland.

Filmen är med sina två timmar och tjugo minuter längre än det mesta i sin genre. Det är inte obetydligt som tecken på skräckens ökade plats i finrummet. De första bilderna är på svensk vinter. I sin mest tryckande, mörklila, ljudlösa form. Stilla snö faller över tunga tallar. Förnimmelsen blir fysisk i biostolen. När jag går ut senare kommer jag bländas av sol­ljuset, men där och då påminns jag om hur man går i månader som med ett järntäcke över axlarna, och famlar sig fram i tillvaron. 

Mörkret är skräckens arketyp. Just därför är det genialiskt att vända på koncept­et. Till sommarsolståndet när allt är konstant exponerat. Växtligheten spirar. Det är vackert men skevt, något som Aster redan visat sig vara expert på i sin tidigare Hereditary med Toni Collette


De senaste åren har det talats om en guldålder för skräckfilmen. 2017 blev det mest inkomstbringade året någonsin, med Stephen Kings It och Jordan Peeles Get Out som dragplåster. 

2018 följde i samma anda, där Sandra Bullock rodde med förbundna ögon
i Netflix egna Bird Box. En Unge Werthers lidanden för vår tid, när folk tog sig an ”Bird box challenge” och utförde olika utmaningar utan att se. 

Bird box och Midsommar är moderna i och med att de bygger på stämning och mänskliga relationer snarare än chock. Skräcken vidgar sitt territorium, och just Jordan Peele behandlar rasism i Get out. I hans nya Us är det vi själva som är det skrämmande. 

Den självupptagna tidsåldern har sagts vara en anledning till att fler filmer
verkar handla om jaget i relation till gruppen. Den som är osäker på sig själv finner obehaget i hur man uppfattas av andra. 

I Lars von Triers Antichrist åker ett par ut till skogen för att försöka komma över sitt barns död. Mannen råkar också vara psykolog, och gör till sitt jobb att lista ut vad hon egentligen är mest rädd för. Skogen står länge högst upp på trappan. Tills han slutligen inser att det som måste stå överst, är hon själv. 

Individen är skyddslös när hon är ensam. Och Dani, som förlorar både familj och pojkvän, får sitt sammanhang till slut. Hur det än må se ut.  

ARTIKELN HANDLAR OM

Midsommar

Film

Relationer