ÅSIKT

Gretahajpen är skogstokig

Ann Charlott Altstadt: Klimatdebatten har spårat ut mer än vädret

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: TT
Greta Thunberg sprider klimatpanik, menar Ann Charlott Altstadt.

avAnn Charlott Altstadt

KULTUR

Det verkar som risken är överhängande att ett amerikanskt debattklimat snart drar in över Sverige och åstadkommer ytterligare polarisering inom ännu ett samhällsområde. Kommer ordet klimatförnekare snart ges samma makt att stämpla ut avvikare som smädelsen rasist? 

I USA har definitionen av förnekare expanderat, och drabbar till och med forskare inom IPPC som inte håller med om alla delar av klimatkonsensus. Även på hemmaplan har debatten upphettats alltmer. Och då Sven Anders Johansson på denna kultursida försiktigt menade att Gretahajpen bland annat blivit symbol för ”medelklassens ångest inför det egna hyckleriet”, vill jag ta steget längre för att påskynda den nödvändiga avkylningsprocessen: Gretahajpen är helt uppåt väggarna skogstokigt galen. 

Under snart ett år har mer profana skribenter krönt Greta till frälsare då hon lidande har tagit på sig våra klimatsynder, medan Limhamns församling, via Twitter, rakt upp och ner utnämnde henne till Jesu ställföreträdare på jorden. Och i Kyrkans Tidning menar nu Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan och styrelseledamot i den inflytelserika organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, på fullaste allvar att Greta är en profet med uppdrag från självaste Gud.  

Hennes lyckade mission – att sprida sin klimatpanik bland barn och ungdom – stöddes nyligen av 171 psykologer och psykoterapeuter i ett upprop i Expressen,  och DN:s Björn Wiman bjöd därefter över genom att förklara hela befolkningens ökade behov av psykofarmaka som en adekvat kollektiv reaktion på klimatångest.

Mitt ärende är varken att mobba barn eller förespråka svar. Men alla komponenter av klimatkonsensus måste genomlysas förutsättningslöst och offentligt, med vetenskapliga argument, inte känslor. 

I denna massiva storm av hyllning och hysteri vill jag påminna om att Gretas budskap – gör bot och bättring; vi har 12 år kvar till domedagen – mindre är resultatet av vetenskap och mer summan av en politisk kompromiss kring handlingsstrategier. De klimatkänslor som väckts upp är alltså en logisk följd av missriktad politiskt kalkylerad skrämseltaktik, som i dag riskerar att nå religiös orkanstyrka.

Det är ”klimatsmart” att beakta att 12 år från undergången är ett politiskt budskap framfört av FN:s klimatchef, diplomaten Patricia Espinoza. Medan vice ordföranden i en av IPCC-rapportens arbetsgrupper, James Skea, tillbakavisar hennes påstående. Han hävdar att ”ju varmare det blir, desto värre blir det, men det finns ingen klippkant”, och andra forskare inom FN:s klimatpanel instämmer i att någon ”tipping point” inte existerar i rapportens slutsatser.

Trots det ser många fler än kristna fundamentalister ständigt tecken i skyn på den nära förestående undergången. Varje väderhändelse eller naturkatastrof, världen över, sägs vara extrem och vittna om människans koldioxidsynder mot naturen. När faktum är att experten Roger Pielke Jr, varken konstaterat något så kallat extremväder eller orsakssamband mellan ökad medeltemperatur och exempelvis översvämningar eller cykloner.

I den amerikanska debatten har han därför kategoriserats som förnekare. Detta trots att Pielke Jr:s forskningsresultat överensstämmer med IPPC:s, FN:s klimatpanels slutsatser, då han är en av bidragsgivarna.

Det vi uppfattar som extremt visar Pileke Jr är en naturlig variation över tid och rum eller har orsakats av andra typer av människopåverkan än uppvärmningen. 

Men jag antar att såväl ekonomiska som politiska intressen bedömer det alltför lönande att surfa på klimatalarmismens allra högsta vågtoppar. Och då tänker jag inte bara på mediernas, för planeten så destruktiva, klickberoende. Det tycks råda en sorts klimatförnekelse kring gröna entreprenörer och företag; som om de står för någon sorts ”ren” kapitalism, utan fossilbranschens profitmotiv.

Partier och politiker har dessutom byggt existensberättigande och prestige på att akuta åtgärder är absolut nödvändiga, för att inte jorden ska gå under redan i morgon. Stämningar begärliga för dominerande vänsterströmningar, ständigt på jakt efter postsocialistiska potentiellt folkmobiliserande projekt.  

Klimatpessimismen är dock mångbottnad. I en peer reviewed rapport konstaterar forskaren Bjørn Lomberg, chef för tankesmedjan Copenhagen consensus center, att om alla länder uppfyllde sina åtaganden, enligt Paris-överenskommelsen, fram till 2030 skulle jordens medeltemperaturökning endast reduceras med 0,048 grader. Och om vi fortsätter med samma åtgärder i ytterligare 70 år, blir effekten inte mer än 0,031 grads minskning, alltså långt ifrån 0,5-målet vid sekelskiftet. 

Lombergs och CCC:s  forskning handlar om att fastställa de smartaste åtgärderna som gör mest gott för mänskligheten. Och förslagen för att minska koldioxidutsläpp hör inte till dem. 

Den nuvarande klimatdebatten innebär att det som står på spel är vårt framtida förtroende för det politiska systemet, och därmed demokratin.

Pielke Jr är ingen så kallad förnekare, men han med flera efterfrågar realism, i stället för aktivism via tidtabellspanik och lösningars önsketänkande. Därför vänder han sig mot både den politiska domedagspessimismen – 12 år kvar till katastrofen – som dess koldioxidsoptimism; vi fixar att minska utsläppen till 2030 och eliminera dem 2050. Den teknik som ska säkra målen för reduktionen existerar inte, eller är omöjlig i den skala som krävs. 

Pielke Jr gör därmed skillnad på klimatpanelens forskning och avdelningen policy making. Att föra in vad han kallar science fiction i olika framtidsscenarier, handlar om att vilja bespara politikerna politiken, det vill säga klimatpanelens verkliga glödheta potatis. För Pielke Jr hävdar tillsammans med exempelvis klimathotsveteranen Jim Hansen, som redan 1988 med Al Gore vittnade om uppvärmningen i USA:s senat, att den politiskt kontroversiella kärnkraften är nödvändig, om vi verkligen vill minska koldioxidutsläppen. Allt annat är att förleda allmänheten.

Mitt ärende är varken att mobba barn eller förespråka svar. Men alla komponenter av klimatkonsensus måste genomlysas förutsättningslöst och offentligt, med vetenskapliga argument, inte känslor. 

Det är ju inte enbart framtiden som står på spel, utan samhället här och nu; energiförsörjning, jobb och välfärd. Till och med diktatur har ju föreslagits för att rädda oss från oss själva, av en välkänd filosofiprofessor samt en populär kandidat till Europaparlamentet. Och ett gäng influencers har bett politiker begränsa vår demokrati då de inte kan hejda sig från att ta flyget. 

Så var är debatten på riktigt, bortom att Greta är Guds profet och att vita män bär skuld för allt från skogsbränder till hot mot våra liv via utsläpp med bil, när inte ens samhällen nära storstäder har bussavgångar som passar arbetstider eller barnhämtningar?

Jag själv led av grav klimatångest runt 2008 efter att på denna kultursida ha recenserat Mark Lynas bok Sex grader: Vår framtid på en varmare jord. Det var en helt overkligt skrämmande känsla; att allt kunde pågå som vanligt, när vi bara hade sju år kvar tills undergången. När jag efter något år oroligt frågade de miljöengagerade jag mötte om katastrofen, verkade alla ha glömt 2015 med dess apokalyptiska profetior. 

De olika alarmistiska ödesåren, som fastställts och framflyttas med dess omöjliga klimatmål, ska antagligen driva på politiker och allmänhet att, under ömsesidigt tryck, skrida till omedelbar handling. Men i stället har det skapat en föreställning om att politisk strategi är lika med vetenskap, som varken kan eller därför får ifrågasättas. Det har lett till att debatten mer än vädret totalt spårat ur. 

Samhällsklimatet är långt bortom sin naturliga variation vad gäller extremdystopism, så jag undrar om bubblan ska brista med en stor smäll i stället för som förr; ett omärkligt pys, när målen inte nås 2030 men utan att jorden går under. 

Den nuvarande klimatdebatten innebär att det som står på spel är vårt framtida förtroende för det politiska systemet, och därmed demokratin.