Polisens passivitet är ingen överraskning

Många sympatiserar med de högerextrema rörelserna

Av: Tomas Hemstad

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Polisen har fått hård kritik för att inte ha agerat vid stormningen av Kapitolium.
Foto: AP
Polisen har fått hård kritik för att inte ha agerat vid stormningen av Kapitolium.

”The call is coming from inside the house.”

Det började som en vandringshistoria, men på sjuttiotalet blev det en av skräckfilmens främsta troper. Du tar emot obscena eller hotfulla samtal, du ringer polisen, polisen spårar numret och upptäcker att samtalet kommer från huset du befinner dig i. Marken under dig försvinner. Din trygga plats är inte trygg alls, hotet som du trodde kom utifrån, har redan penetrerat ditt skydd mot omvärlden. Vem ska rädda dig nu?

I demonstrationerna som föregår stormningen av Kapitolium vajar de flaggor som för dagen representerar den amerikanska högerextremismen: the star-spangled banner, såklart. Gadsden-flaggan (”Don't tread on me”), en mängd olika Trump-flaggor och sydstatsflaggan. Blue lives matter-flaggan är märkligt frånvarande på bilderna jag ser.

Den senare, med sin blå linje som ska symbolisera den tunna hinna (polisen) som står mellan oss och ett totalt våldskaos, har blivit så förknippad med högerextremister att San Franciscos poliser förbjöds att bära ansiktsmasker med symbolen. Polisfacket, POA, svarade med att trycka egna och sälja i sin shop.


Den här sommaren har mängder av oskyldiga vänsterdemonstranter misshandlats av polisen. I Portland har kemiska vapen, otillåtna i krig och vars långsiktiga skador är okända, använts under Black lives matter-demonstrationerna. Journalister har skjutits i ögonen och ett tjugotal personer fick sätta livet till under protesterna.

Vi som demonstrerat i USA har sett med egna ögon att det finns en lag för vit makt-högern, som rör sig fritt och ofta är tungt beväpnad, och en helt annan för oss andra. Det är en offentlig hemlighet att många poliser sympatiserar med de högerextrema gängen på gatorna.

När Trump valdes 2016 rapporterade Police Magazine att 84 procent av poliserna stod bakom honom (8 procent backade Hillary Clinton). Gång på gång har kopplingar mellan polis och militär och miliser och högerextremistiska gäng påvisats – exempelvis har två olika poliser fotograferats med paramilitära milisgruppen Three percenters symbol tatuerad på arm respektive hand.


För att förstå fascismen i USA måste man följa insatta antifascister, små vänstertidningar och reportrar som sänder live från demonstrationerna. På CNN kallas Trumps fascister ofta för ”anarkister”, en sammanblandning som är både usel och kalkylerad. Precis som när terroristbegreppet fick en etnicitet, har amerikanska medier jobbat medvetet med att göra begreppet anarkism till en slasktratt för all världens ondska.

Förmodligen betalar vi skatt till en eller annan myndighet som ligger bakom denna branding som startade i somras, när miljontals människor gick ut på gatorna och krävde ett slut på polisbrutalitet, rasism och dyra militariserade poliskårer.

Så det är med overklighetskänslor vi hör hur tv-sändningarnas kommentatorer plötsligt erkänner det som vi vetat hela tiden: Att polisen behandlar högerextremister med respekt och empati och oss andra med provokationer och övervåld.

Allt som krävdes för att polletten skulle falla ner var att polisen lät sina polare storma Kapitolium – sajten Politico rapporterar att en DC-polis skriver på sin Facebook att poliser och militärer som befann sig bland demonstranterna visade sina yrkesleg för aktiva kollegor för att komma in i byggnaden.


Så vad hände sen med sommarens protester? Nästan ingenting. Liberala borgmästare knäböjde med demonstranter, pratade om rättvisa, lovade att de hade hört vad vi sagt, och att nu skulle saker förändras. I Minneapolis, där George Floyd dödades av polisen, röstade stadens fullmäktige för att helt upplösa den nuvarande poliskåren.

Några månader senare hade den planen fallit samman, och i stället skars nyligen 8 miljoner av kårens budget på 179 miljoner dollar. Personalstyrkan behölls intakt.


Det ser ungefär likadant ut över hela landet. Även förhållandevis progressiva borgmästare lever under press från polisfacken, och städernas poliser agerar politiska agitatorer vid sidan av sitt kärnuppdrag. Innan San Franciscos radikala statsåklagare Chesa Boudin valdes drev polisfacket POA en kampanj för 660 000 dollar för hans motståndare, som kallade honom för ”brottslingarnas och gängmedlemmarnas första val”.

Sedan Boudin under vintern ställt poliser till svars för en dödsskjutning har POA börjat gå ut i medierna efter enskilda brott med dödsoffer och beskylla statsåklagaren personligen för förlusten av deras liv.

Att gå upp mot den amerikanska polisen är som att gå upp mot maffian, om maffian hade lagen på sin sida och en fantastisk pr-byrå. De skyr inga medel och de har alla möjligheter att göra ditt liv surt.

Det finns alltså mycket lite att vinna karriärmässigt, och väldigt mycket att förlora på att gå emot polisen. Sambanden mellan polis och gatuhöger borde självfallet utredas och beivras men det är högst tveksamt att det finns någon politisk vilja runt detta på högre ort.


I stället är det troliga att utfallet av händelserna runt Kapitolium slår tillbaka på precis de som bekämpar fascismen på gatan, på nätet och ute i arbetslivet. Gatans högerextremister flyter in i republikanerna som en gång i tiden nazi-skinnskallarna in i Sverigedemokraterna. Och om de lagskärpningar som Biden efterfrågar för att bekämpa ”domestic terrorism” blir verklighet, är det vänstern, anarkisterna, urinvånarna och minoriteterna som kommer att utsättas för dem.

Demokraterna kommer troligen hjälpa till med att tona ner polisens medverkan i stormningen av Kapitolium. Det finns ingen omedelbar politisk vinst i att gå i krig med polisen, inte heller är det populärt bland donatorerna. Signalerna från Nancy Pelosi tyder på att det misslyckade kuppförsöket kommer att behandlas som ett administrationsfel.

Några högt uppsatta huvuden kommer att rulla, och de kommer med all sannolikhet att rulla vidare till nya positioner eller fördelaktig pension. Inget av detta kommer att förändra att den amerikanska polisen inte visade något större intresse för att stoppa en fascistisk kupp, inte heller de kopplingar som finns mellan polisen och de högerextremistiska rörelserna.


De kommande fyra åren kommer förmodligen att ge svar på om stormningen av Kapitolium var trumpisternas ölkällarkupp, eller de sista skälvande minuterna av ett gräsligt kapitel i USA:s historia. Men problemet kvarstår: Vem ska skydda oss mot fascisterna? The call is coming from inside the house.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.