Viruset klädde av vårt ojämlika samhälle

Kommers går alltid före kultur – och fattiga dör alltid före rika

Av: Karin Pettersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Teatrarna fick stänga men butikerna fick hålla öppet.
Teatrarna fick stänga men butikerna fick hålla öppet.

Precis vid jul smälte Stockholms stad ner isarna på idrottsplatserna så att ungarna inte skulle kunna åka skridskor på lovet. Alla museer är stängda, och biblioteken.

Det enda som höll öppet i gråslasket var galleriorna.

Jag tänker att detta var året då masken föll. Pandemin gjorde att ljuset föll kallt och hårt på vårt samhälles brister. Det gick inte att värja sig längre.

Vi ska skydda de äldre, sa Anders Tegnell i våras. I hans värld var denna utsaga tillräcklig. Nu skulle orden bara verkställas. Men det Sverige som Tegnell trodde fanns var en fantasi. Eller som Coronakommissionen skriver, på stram myndighetssvenska: ”Vår bedömning är att dessa myndigheter inte haft en tillräcklig överblick över den kommunala äldreomsorgens problem och brister.”

Glappet är stort mellan det som sades och det som kunde göras. Mellan det Sverige Tegnell förutsatte och det som faktiskt är.

Nu väntar det nödvändiga politiska ansvarsutkrävandet. Men misslyckandet handlar inte bara om Tegnell, Löfven eller Kristersson. Det handlar också om oss.

Klass har diskuterats mycket i pandemihanteringen, och rösterna varit starka och upprörda om hur olika viruset drabbat. Det är djupt upprörande att fattiga dör i större utsträckning i pandemin. Att välfärdens fotsoldater står utan trygghet och skydd och betalar för medelklassens privilegier och själviskhet med sina kroppar.

Men sanningen är ju att vi inte har skyddat de äldre i pandemin eftersom vi aldrig gör det.

Vi har låtit timanställda undersköterskor riskera sin hälsa för skitlöner eftersom det alltid fungerar så.

Köpcenter har fått krylla med folk medan teatrar stått tomma under pandemin eftersom vi alltid värderar kommers i stället för kultur.

Så ser vårt samhälle ut. Varje dag, hela tiden.

Fattigdom är en konstant, långsamt verkande epidemi, som leder till sjukdom och kortare liv

Människor med lägre inkomst och utbildning lever kortare och sjukare liv än privilegierade grupper.  Rika män lever nu nio år längre än de som tjänar minst – en skillnad som bara ökar. Fattigdom är en konstant, långsamt verkande epidemi, som leder till sjukdom och kortare liv. Och som ökar dödligheten i covid-19.

Vad var det som gjorde att reaktionen blev så kraftfull mot pandemin, när vi inte lyckas agera mot andra samhällsproblem, som den klimatkatastrof som hotar vår civilisation?

I Andreas Malms bok ”Corona, klimatet och det kroniska nödläget” skriver han att det delvis handlar om att pandemin var något som omedelbart hotade också de välbeställda.

Jag tror att det ligger något i det. Det finns något stötande i glappet mellan indignationen denna pandemi orsakar och bristen på upprördhet kring den dagliga underfinansiering av omsorg om äldre, om nio års skillnad i livslängd, om usla arbetsvillkor för dem som vårdar oss när vi är som skörast.

När Sveriges svar skulle komma på pandemin så fanns inte verktygen där. Strategin fanns, men inte resurserna, beredskapen eller organisationen. Nu säger folk att de längtar efter att livet ska återgå till det normala. Betyder det att när medelklassen slutar oroa sig för att själva dö av viruset så är allt bra igen?

Vår välfärd och före detta jämlikhet byggdes inte i samförstånd utan i strid och konflikt

Favoritsagan om Sverige är den om den om statsindividualismen. Den bygger på idén om att det svenska kynnet är frisinnat och självständigt och att vi därför byggt ett land där en stor och stark stat gör att vi som enskilda kan välja våra liv.

Men Sverige har ingen unik, frihetslängtande genbank och det finns ingen naturlag som säger att vårt samhälle ska fungera bättre än andras. Vår välfärd och före detta jämlikhet byggdes inte i samförstånd utan i strid och konflikt. I dag saknar vi både en stark stat och de normer som krävs i ett samhälle som saknar en sådan. Nu står vi här, med en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem. Det är en dålig utgångspunkt för den tid som väntar.

Detta år har jag för första gången på nära håll följt kulturbranschens utsatthet, som blivit tydlig under pandemin. Det är ingen vacker syn. Kulturen – liksom äldreomsorgen – är underfinansierad och bortglömd. Den betraktas inte som en verksamhet som bidrar, utan som en lyxig guldkant i samhällsmarginalen.

Kulturen betraktas som ett särintresse bland andra, till och med mindre värd än de flesta andra verksamheter

Det är självklart att samhället stänger ner och anpassas under en pandemi. Men i Sverige gick flygen med fulla kabiner, restauranger stod öppna och köpcenter var fulla medan teatrarna tvingades stänga. Ingen brydde sig, förutom förtvivlade kulturarbetare. Det är ingen slump. Kulturen betraktas som ett särintresse bland andra, till och med mindre värd än de flesta andra verksamheter. Den verkar inte bära någon särskild mening. Den finns till för att konsumeras, för att underhålla oss.

Jag tänker att föraktet för de äldre och för kulturen är symptom på samma sjuka. Det finns ett självbedrägeri i centrum av det svenska samhällsbygget. En hårdhet, en kall individualism upphöjd till system. Ett förminskande av människan till något litet och platt. Konsument, producent. Går det inte att mäta i produktivitet så finns det inte.

Fler kriser väntar, för vårt sätt att leva fungerar inte. Det är inte ekologiskt hållbart, eller socialt. Hur ett annat samhälle skulle kunna se är en öppen fråga. I DN efterlyste Elsa Kugelberg nyligen en liberal moralfilosofi för vår tid, en där omsorgen om den andre, inte bara om våra egna friheter, blir mer styrande. Det är ett välkommet nödrop från liberalt håll. Men fler och mer radikala svar behövs om hur ett samhälle skulle kunna se ut som ser människan som större än sitt värde på en marknad.

För att nå dit behövs berättelser om vilka vi är och skulle kunna vara. Det behövs kreativitet och fantasi, beskrivningar av utopier och skräckscenarier som får oss att känna. Det behövs idéer om vad en människa är och vad hon kan växa till, och dessa måste stå i dialog med den politik som nu känns så förtvivlat stum och otillräcklig.

Jag menar inte att reducera kulturen till något instrumentellt, ett verktyg som ska ta oss igenom nästa kris. Men jag vet att den behövs mer än någonsin, och att dagens självupptagna, kortsynta samhällsbygge inte kommer att räcka till.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.