Greta har rätt i att gröna lösningar inte kommer att räcka

Risken att vi gör för mycket för klimatet finns inte

Av: Josefin Wangel

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Andreas Bardell/TT

“Tänk om Greta Thunberg egentligen har fel?”, frågar sig Ola Söderholm i en artikel där han ifrågasätter om det verkligen är krisinsikt som saknas i klimatdebatten. Kanske är rubriken resultatet av en klicksugen redaktör, men den sätter fingret på två centrala klimatpolitiska fenomen.

För det första, den ekomoderna drömmen om att kunna äta kakan och ha den kvar. För det andra, tvivlet som politisk strategi. Är det verkligen kris? Kommer klimatförändringarna verkligen att få så katastrofala följder?

Kris och katastrofala följder – kanske borde jag ha triggervarnat. Men innan ni har paralyserats och gett upp, betänk detta: kriser är en ofrånkomlig del av människans livsvillkor. En del slår till snabbt, likt ett meteoritnedslag. Andra tar tid på sig att utvecklas, som klimatkrisen.

Att devalvera klimatfrågan till en ”utmaning” kan tyckas vara en behaglig tanke, men förnekelse är ingen konstruktiv copingstrategi. Krismedvetenhet behöver, trots känslor av oro, hopplöshet och existentiell ångest, inte heller betyda handlingsförlamning. Tvärtom kan sådana ”negativa” känslor vara en alldeles utmärkt drivkraft för förändringsarbete.

Vi måste ställa om på ett mer genomgripande sätt

Greta Thunberg är långtifrån så svartvit som Söderholm påstår i sin artikel. Hon förordar snarare en strategi som bäst kan sammanfattas som all in. Vad Thunberg säger är, för det första, att vi inte har tid att vänta på att marknaden ska börja leverera “gröna lösningar”. För det andra att “gröna lösningar” inte räcker. Vi måste ställa om på ett mer genomgripande sätt. Det är helt i linje med vad stora delar av den “djupgröna” miljörörelsen – och klimat- och hållbarhetsforskningen – förordar.

Det innebär bland annat att en green new deal inte räcker. I alla fall inte i den tappning som lanserades av EU i slutet av 2019. I inledningen till EU:s gröna nya giv upprepas den utopiska drömmen om att ekonomisk tillväxt kan frikopplas från resursanvändning. Trots löften om en “djupt transformativ” strategi framstår den mest som en samlingsskiva för ekomoderna topplistehits.

Men tänk om Söderholm har rätt, och Thunberg har fel i vad som krävs för att motverka katastrofala klimatförändringar? Tänk om gröna lösningar i green new deal-förpackning faktiskt visar sig räcka till? Vad kan då hända? Kan vi ställa om för mycket? “Koldioxidutsläppen mycket lägre än planerat” är en rubrik jag tror få skulle bli ledsna över.

Minst lika centralt är frågan om hur, där ekomodernister fortfarande inte gett upp tanken om att marknaden ska börja agera tvärtemot kapitalismens inneboende logik

Nyckelfrågan är förstås hur en sådan omställning går till. Här är Söderholm något på spåren när han konstaterar att ekomodernister är helt fokuserade på vad vi behöver göra mer av, medan ”djupgröna” istället lyfter vad vi behöver göra mindre av.

Den konflikt Söderholm tycker sig se handlar dock bara till viss del om vad som behöver göras. Minst lika centralt är frågan om hur, där ekomodernister fortfarande inte gett upp tanken om att marknaden ska börja agera tvärtemot kapitalismens inneboende logik.

I en sak håller jag dock med Söderholm. Vi får inte låta det bästa bli det godas fiende. Men det innebär inte att välja bort det bästa. Vi behöver jobba på kort och lång sikt samtidigt. Med både reform och transformation. Vi behöver både mer av det som bidrar till långsiktig hållbarhet och mindre av det som står i vägen för en sådan utveckling. Men vi behöver snabba på. Det där meteoritnedslaget är bara ett par år bort.

Josefin Wangel är forskare på Institutionen för stad och land, Sveriges Lantbruksuniversitet, och senior rådgivare på Global Utmaning.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.