ÅSIKT

bin Ladins fiasko

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MATTIAS GARDELL om en ambitiös bok – och vad som egentligen har hänt

Foto: Usama bin Ladin.

Sex år har gått sedan den samordnade attacken mot symbolerna för Förenta staternas globala ekonomiska och militära makt. Bushadministrationen har under samma tid bedrivit sitt krig mot terrorn, som enligt konservativa bedömare skördat uppemot två miljoner liv och brutit mot de flesta av krigets lagar. Kriget kostar amerikanska skattebetalare 720 miljoner dollar om dagen, eller 500 000 dollar i minuten, enligt en färsk uträkning av Joseph E Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi. Ändå har man inte lyckats med Bushs föresats att gripa ”världens mest efterlyste man”, Usama bin Ladin, ”död eller levande”.

I detta sammanhang släpper New Yorker-journalisten Lawrence Wright al-Qaida och vägen till 11 september som nu föreligger i utmärkt översättning av Örjan Sjögren. Hyllad av amerikanska kritiker som ”det definitiva verket” om förspelet till den 11 september, belönades boken med Pulitzerpriset 2007. På flera sätt är verket också en bedrift. Wright har arbetat med studien i fem års tid. Undersökningen har fört honom från CIA:s och FBI:s högkvarter i Washington DC till exilislamistiska miljöer i London och Paris och makthavare och dissidenter i muslimska länder som Egypten, Saudiarabien, Pakistan, Afghanistan och Sudan. Han har verkligen talat med alla. Listan över intervjuer omfattar 559 namn. Den inkluderar radikalislamister som Omar Abdel Rahman, moderata islamister som Essam el-Erian, forskare som Saad Eddin Ibrahim, (f d) makthavare som Hasan al-Turabi, FBI-agenter som Daniel Coleman och underrättelsechefer som Saudiarabiens Turki al-Faisal. Dessutom har han sökt upp släktingar och barndomsvänner till huvudrollsinnehavare som Usama bin Ladin och Ayman al-Zawahiri. De intervjuades röster animerar Wrights berättelser som framförs på en detaljrik prosa.

Wrights föresats att förstå islamisternas föreställningsvärld lider dock av att han konsekvent bortser från huvudpersonernas texter till förmån för personporträtt baserade på andras hågkomster. Trots att Wright hävdar att al-Qaida inte skulle ha existerat utan Sayyid Qutbs skriftliga arbeten får läsaren inget veta om skrifternas innehåll. I stället serveras anekdoter kring Qutbs person. Qutbs banbrytande Social rättvisa i islam, som inspirerade framväxten av en islamisk befrielseteologi från Damaskus till Jakarta, sägs visserligen ha etablerat Qutb som ”en viktig islamisk tänkare”, men Wright finner ingen anledning att berätta mer om verket än att han finner det ”obskyrt”.

Framställningen lider också av Wrights uppenbara svårigheter att värdera de uppgifter han får fram och väga dem mot varandra. I stället för att lyfta fram motstridiga uppgifter för problematisering försöker han skyla över dem genom att passa in dem på skilda platser i texten. Så kan Islamiska jihad å ena sidan beskrivas som ”jihadterroristernas” spjutspets med enastående organisatoriska och tekniska kunskaper och å andra sidan som en inkompetent organisation som varken kunde hålla samman eller genomföra lyckade operationer.

Det källkritiska sammanbrottet blir tydligast när det kommer till själva al-Qaida. Här förlitar sig Wright på uppgifter från Jamal al-Fadl, en sudanesisk affärsman som försnillat miljoner från bin Ladin och sedan tagit sin tillflykt till CIA och FBI som stjärnvittne. (Wright tror till och med på uppgiften att Fadl inte försnillat så mycket utan blivit miljonär sedan han i skyddshäkte vunnit högsta vinsten i New Jerseys statslotteri.)

På basis av Fadls uppgifter framställs al-Qaida som en konventionell organisation med namn, högkvarter, direktör, styrelse, stadgar, underavdelningar och medlemmar. Den sägs ha grundats 1989 som en välfinansierad samorganisation av islamistiska rörelser från arabvärlden, Asien och Afrika i syfte att föra krig mot Förenta staterna. Bilden motsägs av Wrights övriga uppgifter.

■ ■ I stället för att dirigera en effektiv multinationell organisation levde Zawahiri och bin Ladin i själva verket kringflackande liv, kantade av ekonomiska svårigheter och politiska motgångar fram tills de återförenades i Afghanistan 1997. Var det något som utmärkte dem var det deras brist på förankring i den vidare islamistiska miljön.

Det blev särskilt märkbart vid proklamationen av Jihad mot judar och korsfarare från 1998. Utfärdad av Den islamiska världsfronten, det ad hoc-namn man då valde, undertecknades den av Ayman al-Zawahiri från Islamiska jihad, Taha Muhammad från Gama’at al-Islamiyya, Jihad från Bangladesh och Jamiat-ul-Ulema-e-Pakistan (JUP).

Islamiska jihad hade då spruckit i tre konkurrerande fraktioner, varav Zawahiri ledde den minsta. Zawahiris egenmäktiga krigsförklaring medförde ytterligare avhopp och hans fraktion krympte till ett fyrtiotal lojalister. Taha Muhammad togs i öronen av ledningen för Gama’at al-Islamiyya, som officiellt förkunnade att de inte hade något otalt med Förenta staterna. Jihad i Bangladesh var en enmansorganisation och JUP var en liten gruppering som låg i fejd med den större Jamiat-ul-Ulema-Islami, talibanernas systerorganisation i Pakistan. De afghanska talibanerna blev också rosenrasande över tilltaget.

■ ■ Det mest anmärkningsvärda är således inte bin Ladins förmåga att samla världens jihadister till en enad front utan tvärtom frånvaron av varje större jihadiströrelse i hans led. Anledningen till detta är ganska enkel. De större jihadistorganisationerna hade fullt upp i respektive hemländer och behövde inte dra på sig ytterligare en fiende. Så har också fördömandet av bin Ladin duggat tätt bland radikaljihadister.

Då Wright lägger tonvikt vid anekdotiska personteckningar snarare än det politiska tänkandet lyckas han trots sitt imponerande material inte fördjupa analysen av den radikalislamistiska miljöns dynamik eller aktörernas bevekelsegrunder. Avsaknaden av maktperspektiv medför att läsaren aldrig får veta vad som format radikalislamisternas tänkande, hur de uppfattar problemen i sina hemländer, vilken kritik de riktar mot Förenta staterna eller vad de egentligen är ute efter.

Läser man Zawahiri eller bin Ladin skingras mysteriet. De ondgör sig över den muslimska världens korrupta regimer som upprätthåller sin makt med amerikanskt bistånd och som sålt ut landets naturresurser till multinationella bolag. De vill stänga de amerikanska militärbaserna, befria Palestina och hela den förtryckta ”islamiska nationen”. De framstår således som (islamiska) nationalister från Syd som riktat vapnen mot den amerikanska makt de uppfattar som orsak till den egna nationens underordning. Det var dags att, med Zawahiris formulering, ”flytta striden till fiendeland för att hugga av den hand som tänder eld i våra länder”.

Om bin Ladin hoppats att 11 september skulle inleda en världsvid islamisk resning blev resultatet nedslående. De flesta radikalislamister tog avstånd från idén att utmana Förenta staterna som kontraproduktivt storhetsvansinne. De betydligt större men moderata rörelserna, som det Muslimska brödraskapet, var unisont avståndstagande. De organiserade blodgivare till offren för den 11 september och tillbakavisade bin Ladins rätt att förklara krig i guds namn. Men så har Brödraskapet också länge varit en måltavla för Zawahiris vrede för att ha övergivit Jihad och för att de – till skillnad från Zawahiri – tänker sig att kristna, judar och sekulära skall ha samma rättigheter som muslimer i en framtida islamisk stat. Märkligt nog tycks endast Bush agerat efter bin Ladins planer. Som Wright påpekar ville bin Ladin locka Förenta staterna att gå in i Afghanistan för att låta dem möta samma öde som Sovjetunionen. Än återstår att se om bin Ladin får rätt. Kommer Förenta staterna att överleva sitt krig mot terrorn?

Mattias Gardell