ÅSIKT

Bang, Bang en bumerang

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

■ ■ Feministiska tidskriften Bang firar femtonårsjubileum med ny form och ett tjockt nummer om 1980-tal och postmodernism. Det är lika teoretiskt som det låter och handlar exempelvis om feminismens intåg på universitet och högskolor, och hur "feminism" blev "feminismer". Ett metanummer. Och det vore väl gott och väl, om det inte var för allt det där som sägs mellan raderna - en lång rad underförstådda förhållningsregler där det är tydligt vad som är rätt och fel om man vill ingå i Bangs värld. Typ, uppskatta Ulf Lundells låtar om kvinnor = fel; ha en ingift titel i telefonkatalogen = fel; ha överklassen som stilförebild = fel; bli glad när en man (gift, rik) är trevlig på en fest = fel. Och så en känsla av att både Bangskribenten och Bangläsaren minsann vet bättre än så, och att alla de där felen begås av några andra kvinnor, en annan typ av kvinnor.

■ ■ Det sägs inte i klartext, men det blir uppenbart på varje sida att Bangkvinnan är en universitetsutbildad medelklasskvinna och att den snäva Bangvärlden består av enbart dessa. Den är kryddad med några horor - det verkar vara viktigt med horor för Bangkvinnor, man måste förhålla sig till horor - medan den osexiga arbetarklassen bokstavligen tigs ihjäl. Ingen behöver tydligen förhålla sig till undersköterskor och dagispersonal och storköksbiträden. Kom inte och besudla vår feminism med vardag! Bang tycker att överklassen är äcklig ( Ebba von Sydow slentriandissas några gånger), men arbetarklassen verkar helt enkelt inte existera.

■ ■ "Vi ska bli ännu mer oundvikliga för den som vill förstå hur feministiska idéer ser ut och utvecklas i samhället, politiken och kulturen", skriver redaktionen i ledaren, och jag undrar: vilket samhälle?

Therese Bohman ([email protected])