ÅSIKT

Tortyr- flyget

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MARGARETA ZETTERSTRÖM: Hur kan Europas regeringar vara så flata mot CIA och USA?

Foto: Misstänkt CIA-plan lyfter från Mallorca 12 mars 2004.

När Europaparlamentet i december 2005 beslöt att tillsätta en kommission för att utreda den ljusskygga hantering som kallas ”extraordinary renditions” var det både glädjande och efterlängtat. Denna kommission - ”det tillfälliga utskottet för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar” (förkortat TDIP-utskottet) - har också gjort ett grundligt arbete. Det framgår av den dokumentation utskottet lade fram i våras.

En av utskottets medlemmar, den italienske journalisten Giulietto Chiesa, har just givit ut en bok om dessa amerikanska tortyrflygningar, Le carceri segrete della CIA in Europa, CIA:s hemliga fängelser i Europa (Piemme).

Efter att ha hört 165 olika uppgiftslämnare och analyserat 15 000 sidor text lyckades TDIP-utskottet rekonstruera och verifiera drygt tjugo ”extraordinära överlämnanden”, det vill säga transporter av föregivet misstänkta terrorister till länder i tredje världen, där tortyr tillhör normal fängelsepraxis, och med Europa som mellanstation.

Varför hjälpte våra europeiska regeringar till? Varför ställde man flygplatser till förfogande och samarbetade med CIA-agenterna? Varför gav man USA ”carte blanche” att använda tortyr och utan någon som helst rättslig grund fängsla personer som dessutom i de allra flesta fall var helt oskyldiga? Det är de frågor som bokens författare ställer - utan att kunna presentera någon annan förklaring än ren undfallenhet.

Giulietto Chiesa påpekar också att de fall som TDIP-utskottet kunnat fastställa gäller personer med europeisk anknytning. Därutöver finns ett stort antal personer från andra kontinenter (det har talats om ett tusental). Säkert finns i dag många sådana terroristmisstänkta som sitter och ruttnar bort i olika tortyrfängelser, bortglömda av omvärlden och okända för den internationella opinionen.

EU-parlamentarikerna blev inte särskilt väl emottagna när de kom med sina frågor. Officiella representanter reagerade med ointresse, irritation, arrogans, ja ofta ren fientlighet. Värst var det i Polen, troligen av det skälet att CIA där hade en egen tortyrcentral och den polska regeringen följaktligen extra många hemligheter att bevaka.

Europaparlamentet var heller inte enigt i sitt beslut om att granska denna verksamhet, vilket demonstreras av röstsiffrorna (359 för, 127 mot, 32 som avstod från att rösta). Av de personer som utskottet ville utfråga sade 65 dessutom blankt nej.

Giulietto Chiesa visar att officiella, tongivande medier, både i USA och Europa, reflexmässigt gick maktens ärenden och försökte lägga locket på när organisationer som Amnesty International och Human Right Watch efter elfte september började kritisera den rättsvidriga behandlingen av misstänkta terrorister.

Men det fanns också mer oberoende medier som grävde fram obekväma fakta och hade modet att offentliggöra dem. Ett exempel är hämtat från Sverige: TV4:s Kalla fakta kunde våren 2004 berätta vad som hände de båda egyptierna Mohammed el-Zari och Ahmed Agiza på Bromma flygplats i december 2001. Chiesa menar att det var det avslöjandet som fick journalister i andra europeiska länder att också börja gräva och nysta. För Sveriges del resulterade det så småningom i skarp kritik från FN:s människorättskommitté och kommission mot tortyr.

Italien ägnas störst uppmärksamhet i boken - helt enkelt för att det italienska rättsväsendet - till skillnad från exempelvis det svenska - visade sig fungera precis så självständigt i förhållande till regeringsmakten som den demokratiska rättsstatens principer föreskriver. Sedan fallet med Abu Omar avslöjats (egyptiern som kidnappades på öppen gata och sedan via en amerikansk militärbas i Tyskland flögs till Egypten för fortsatt tortyr) dröjde det inte länge förr-än åklagarämbetet i Milano startade en utredning som slutade med att 26 amerikanska CIA-agenter anklagades för brott och begärdes utlämnade. Åklagare Armando Spataro hade kurage nog att driva utredningen vidare, trots att den italienska säkerhetstjänsten samarbetat med CIA vid gripandet av Abu Omar och trots att den italienska regeringen i förväg måste ha gett klartecken.

Bokens bilagor redovisar CIA-planens flygrutter och mellanlandningar i Europa, land för land. Listan toppas av Tyskland och Storbritannien med 336 respektive 170 mellanlandningar. Där framgår också att fem CIA-plan gjort sex mellanlandningar i Sverige (i Stockholm, Örebro och Malmö). Det slående är dock den relativt undanskymda roll Frankrike spelar i sammanhanget. Chiesa förklarar det med att USA bedömde detta land som alltför bångstyrigt och därför föredrog mer samarbetsvilliga länder som partners i kidnappnings- och tortyrverksamheten.

Författaren redogör ingående för de olika kidnappningsfallen. Det är skrämmande berättelser om fysiska och psykiska övergrepp, maktfullkomlighet och totalt förakt för lagar och internationella konventioner. Så gott som alla tortyroffer utlovades frigivning eller slut på tortyren om de bara började ”samarbeta”. Kidnappningarna tycks alltså även ha varit ett sätt för CIA att rekrytera nya medarbetare.

Men hur kunde USA så snabbt avskaffa rättsstatens grundstenar och ge presidenten nästan obegränsad makt? Enligt Chiesa var de lagändringar som genomfördes efter elfte september så stora och omfattande att de måste ha förberetts långt innan, åtminstone redan från den stund då Bush och hans nykonservativa gäng intog Vita huset och började genomföra sitt ”projekt för ett nytt amerikanskt århundrade”.

Varför var - och är - de europeiska regeringarna så tillmötesgående? Varför åberopar de inte ”det gamla Europas” historiska erfarenheter och påminner Vita huset om att man aldrig kan försvara demokratin genom att avskaffa den? Det är den fråga som Giulietto Chiesas bok gång på gång aktualiserar.

Och för klarhetens skull bör jag kanske tillägga att författaren med titeln ”CIA:s hemliga fängelser i Europa” inte enbart åsyftar misstänkta ”black sites” i östra Europa. Nej, enligt honom är varje flygplan som använts för ”extraordinary renditions” ett fängelse, ett flygande fängelse där fångar regelmässigt utsatts för tortyr.

Och sådan verksamhet ansåg sig svenska regeringen tvungen att understödja.

Margareta Zetterström