Något är ruttet på teatrarna

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Holm.

Det är väldigt roligt när Staffan Valdemar Holm i början av Niels Reises dokumentär Teaterdirektörerna gör djävulstecknet och spyr galla över en stackars nyhetsreporter som försökt göra sitt jobb. Den förre Dramatenchefens otidigheter är en klockren illustration av det Reise vill belysa: maktfullkomligheten hos teaterns högsta chefer.

Och något måste vara snett med teatrarnas ledning, annars skulle inte antalet skandaler och konflikter vara så stort. Men analysen?

Det inleds som en ”kolla teatertöntarna”-satir med ironiskt bombastiska beskrivningar av institutionerna och deras chefer, mixat med komiskt föråldrade klipp av tv-teater. En blinkning åt ”oss skatte­betalare” som minsann tvingas finansiera dumheterna. Men sen vänder det tvärt – till en tes om att chefernas maktmissbruk eskalerat med nedskärningarna.

Visst har svensk institutionsteater utarmats det senaste decenniet vilket lett till en riktigt skitig arbetsmarknad för teaterarbetarna. Men divalaterna uppstod inte under 90-talet, de fanns redan på Bergmans tid.

Reises dokumentär lyckas varken klargöra vad som är nytt med teaterchefernas beteende eller vad som är typiskt för just teaterbranschens maktmissbruk. Men jag tänker att det borde vara den farliga blandningen av både konstnärlig och ekonomisk makt samlad i enstaka personers händer som lockar fram det sämsta hos vissa maktmänniskor. Och det är väl ändå den man vill bekämpa – inte teatern i sig?

Teaterdirektörerna sänds i kväll i SVT2 kl 20

Jenny Aschenbrenner

Publicerad: