ÅSIKT

Klack och pack

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åsa Linderborg om Italiens läktarkultur

Foto: AP

Ingen annanstans är fotbollskulturen så politiserad som i Italien. Mussolinis idé att ena landet genom att skapa en nationell liga, Serie A, innebar tvärtom att motsättningarna legitimerades mellan nord och syd, fattiga och rika, höger och vänster, medborgare och myndigheter.

Vill man förstå Italien ska man intressera sig för fotboll.

Vill man fortsätta älska italiensk fotboll gör man dock kanske klokt i att ta reda på så lite som möjligt – så till vida man inte tycker att maffia, korruption och våld förhöjer sportens värde.

Det är med blandade känslor jag läser Malena Johanssons och Mats Lernebys reportagebok Disamore, i vilken de tecknar välskrivna porträtt av Napoli, Roma, Lazio och Milan. Det är så mycket fiffel och skit att jag till slut inte vill veta mer. Samtidigt blir jag euforisk när jag påminns om den humor, kärlek och protestvilja som dunkar från läktarna när tiotusentals supportrar sjunger, skanderar och skriver sina budskap. Som när Napolis klack formar orden: ”Ti amo” – Jag älskar dig – bara för att några matcher senare be klubbpresidenten dra åt helvete. Eller när man möter Verona med ett tifo på Shakespeare-tema: ”Julia är en hora”.

Hälften av de organiserade supporterorganisationerna är politiska, läser jag i Offside – fotbollens bästa sidor, ett axplock geniala essäer av det tioårsjubilerande magasinet. Av dessa, berättar Olof Peronius, räknas 14 500 medlemmar till extremhögern och lika många till ”vanlig höger”. Det är dubbelt så många som extremvänstern och ”vanlig vänster” samlar. När de möts blir det med nödvändighet explosivt. Som när Lazio med sina svastikor och fascisthälsningar tar emot ett Livorno med Che-flaggor och knutna nävar. När Livorno 2004 efter ett halvt sekel i Serie B äntligen fick spela fotboll på högsta nivå i Milano, intog de till staden med röda fanor och en banderoll där det stod: ” Silvio, vi är på väg”. På huvudet hade de samma slags bandanas som Berlusconi, som just transplanterat håret.

Även om motsättningarna är stora mellan olika ultras, har de på senare tid gjort gemensamma aktioner för att stoppa regeringens planer att ”städa upp” på läktarna genom att – surpris! –tillämpa antiterroristlagstiftningen. En supporter kan, bara genom att någon anger honom, bli registrerad och få anmälningsplikt hos polisen – speciallagar som snart drabbar alla som överhuvudtaget organiserar sig. Trummor är förbjudna och banderoller måste godkännas av polisen. Så undergrävs både yttrandefriheten och tifons överraskningsmomentet. Syftet är att göra fotbollen till underhållning för en köpstark publik. Den som äger tv-rättigheter vill inte riskera slagsmål eller politiska manifestationer på prime time.

Sverige är befriande oskuldsfullt. När Bajen nyligen mötte Degerfors, där Vänsterpartiet i valet fick hälften av rösterna, kom ett trettiotal värmlänningar till Söderstadion med röda fanor och Che-flagga. Jag tittade från Norra stå på detta svenska Livorno och kände ömhet.

Och ändå: Förra året misshandlade polisen, utan begriplig anledning, en större skara supportrar i Gais. I måndags gick man återigen lös med batongen, med svåra skador som följd. Det hårdnar. Över hela linjen.

Åsa Linderborg