ÅSIKT

Konstnärer – snart utan lön

KULTUR

Regeringens förslag om att avskaffa inkomstgarantin väcker heta känslor

Får bidrag Manne af Klintberg, Marie Bergman och Freddie Wadling – alla får de ”konstnärslön” av staten.

Clownen Manne, musikern Janne Schaffer och författaren Jan Myrdal – alla har lön från staten så länge de lever.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Men nu ska inkomstgarantin slopas.

– Om vi skrev deckare hade vi inte behövt den, säger Jan Myrdal, 82.

Författaren Jan Myrdal.

Regeringens förslag att spola den statliga inkomstgarantin, populärt kallad ”konstnärslön”, är en het potatis.

Kultursverige är i uppror och kallar förslaget ”små­aktigt” och ”njuggt”.

– För mig har det varit livsviktigt, utan de pengarna hade jag varit illa ute flera gånger, säger regissören Roy Andersson, 66.

– Det är en trygghet, det kommer alltid dåliga tider, säger sångaren Freddie Wadling, 58.

– Det är ett slags erkännande, säger musikern och kompositören Janne Schaffer, 64.

Bidraget: 18 000 i månaden

De är tre av de 157 utvalda som i dag har konstnärslön och får behålla den livet ut – även om regeringens förslag går igenom.

Bidraget – i år 212 000 kronor, knappt 18 000 kronor i månaden – betalas ut så länge de lever, om de inte tjänar för mycket. Då får de mindre i bidrag eller inget alls – som i Freddie Wadlings fall i dag. Max får konstnären tjäna 260 000 kronor innan bidraget dras tillbaka.

Inkomstgarantin infördes 1976 och har tilldelats ”konstnärer som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv”.

– Till en början gavs det som en slags medaljutmärkelse. På 70-talet skrevs det om och man tog mer hänsyn till konstnärernas ekonomin, säger Ann Larsson, på Konstnärsnämnden, som beslutar tillsammans med Sveriges författarfond om vem som ska få garantin.

Vill ha arbetsstipendier

Nu säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) att systemet är orättvist, slumpmässigt och har spelat ut sin roll.

I stället vill hon omvandla pengarna, ungefär 17 miljoner per år, till fem eller tio år långa arbetsstipendier som ska vara pensionsgrundande och som hon menar ger fler konstnärer tillfälle att utvecklas.

– Dumt, säger Jan Myrdal.

– Inkomstgarantin gör det möjligt att göra ett helt olönsamt arbete, som att resa till gerillan i Indien där jag just har varit.

JA garantin är ett sätt att tacka

Statliga konstnärsgarantin är samhällets sätt att säga:

Du har bidragit till Sveriges utveckling, du har gjort våra liv rikare. Du verkar inom ett område där det ofta är svårt att försörja sig. Vi tackar med ett blygsamt stöd så att du åtminstone får gröt på bordet och kan fortsätta att skriva/måla/komponera.

Att döma av listan här intill klarar sig de flesta mottagarna utan garantin. Men den är mer än pengar, kanske framför allt något annat. Den är ett erkännande av ett konstnärskap.

Att slopa garantin är ett uttryck för nyliberal njugghet och jantelag. Tro inte att du är något!

Annat kan man inte vänta av en regering vars kulturella fantasi sträckte sig till en platt-tv i gåva när kronprinsessan fyllde jämt.

NEJ Logiken brister, milt sagt

Att ha ett jobb där man inte behöver göra något men ändå får betalt är kul. Det begriper vem som helst.

Det främsta argumentet för dem som vill behålla konstnärslönen tycks dock vara att det är viktigt att keramiker, översättare och schackspelare har något att leva av på ålderns höst.

Självklart. Men för alla andra som haft låga eller obefintliga inkomster är garantipensionen högst 7 526 kronor. Konstnärerna är värda 10 000 kronor mer i månaden.

Logiken brister, milt sagt.

Eller är konstnärerna finare människor?

Garantin omfattar högst 157 personer. Det vore intressant att få veta hur man kom fram till det antalet. Det kan ju finnas fler som har ”stor betydelse för svenskt kulturliv”. Eller, ve och fasa, färre.