Mankell död – då hurrar tokhögern

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ingen vill skriva att han var socialist

Författaren, dramatikern - och socialisten - Henning Mankell dog i veckan. I eftermälet talas det tyst om hans röda engagemang.
Foto: MARCUS ERICSSON
Författaren, dramatikern - och socialisten - Henning Mankell dog i veckan. I eftermälet talas det tyst om hans röda engagemang.

Varför, frågar Jan Guillou i minnesorden över sin vän och författarkollega Henning Mankell, varför skriver inte runristarna som det var – att Mankell var socialist?

Ja, kanske för att Mankell var lite hemlig av sig. Han var i hela sitt skrivande liv en kämpande intellektuell som pedagogiskt diskuterade sakfrågor i termer av rätt och fel, men han var sällan explicit ideologisk, som säg, Guillou. Dock gjorde han ingen hemlighet av att han var socialist.

”S”-ordet har blivit fult, skriver Guillou. Socialismen som begrepp har till och med försvunnit ur socialdemokratins idévärld, konstaterade historikern Kjell Östberg häromdagen (Aftonbladet 5 okt).

Det drabbar Mankells eftermäle.

Det tillhör det offentliga projektet sen tjugo år tillbaka att sudda bort alla röda strimmor i den svenska flaggan. Mankell var översatt till fyrtio språk, The Guardian och New York Times toppade med nyheten om hans död. Han var verkligen stor, men det strider mot det ängsliga kommentariatets instinkter att erkänna, att ett sånt internationellt namn faktiskt var socialist.

Den svenska kulturexpertisen tror att den gör Mankell en tjänst när man tonar ner 68-generationen i honom. Man kallar honom i stället ”samhällsengagerad”, ett ord som inte förpliktar till nånting.

Spegelbilden av denna svenska nervositet finner jag i mejlen. Ett trettiotal brevskrivare hurrar över att socialisten Mankell är död. En leninist mindre, skriver en man glatt. Snart finns det inga vänsterextremister kvar, snart är ni borta allihop! ropar en annan.

Vad är det då Henning Mankell har gjort för att tokhögern ska flina över hans bortgång?

Mankell kämpande för de antikoloniala rörelserna i Vietnam och Afrika. Han stred mot apart­heidregimerna i Sydafrika och Israel. Han kritiserade invasionerna av Afghanistan och Irak.

Det är förvisso bara socialister som brukar kunna visa upp ett sånt facit på samtliga punkter. Liberaler blir tveksamma till en ockupation och ett krig först när USA förlorat och katastrofen är ett faktum (ur västerländsk synpunkt).

Det är alltså detta röda engagemang som får mörkermännen att applådera Mankells död. Samtidigt som det trendkänsliga kommentariatet hellre pratar om Mankells arbete med SOS Barnbyar än om det, att han med sitt liv som insats försökte bryta igenom den israeliska blockaden av Gaza.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.