Kultur

”Flocken” är ett nytt övergrepp

avMalin Krutmeijer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Malin Krutmeijer Det är rent löjligt att filmskaparna förnekar likheterna med Bjästafallet

Foto: SF
Fatime Azemi i JK-anmälda filmen ”Flocken”.

DEBATT Tveklöst handlar Beata Gårdelers film Flocken om det så kallade Bjästafallet, där en 14-årig flicka våldtogs av en 15-årig kamrat på skoltoalett. Efter att pojken dömts trakasserades flickan på sociala medier och i verkligheten. Det blev en sorts masspsykos där hon pekades ut som lögnare av snart sagt en hel bygd.

Det är rent löjligt att filmskaparna ens svävar på målet kring Bjästa-anknytningen (Dagens Nyheter 15 sep, Kulturnytt 29 sep). Den som tvivlar rekommenderas att jämföra med Uppdrag gransknings program om fallet från 2010. Det har jag gjort, och hur mycket jag än anser att konsten ska vara fri så förstår jag att flickans närstående nu har JK-anmält filmen. Jag förstår också den desperation som får flickans mamma att kalla filmen för en ny våldtäkt (Aftonbladet 14 sep).

Uppdrag gransknings program ger en mängd detaljer ur verkligheten som återkommer i nästan identisk form i Flocken. Hur våldtäkten gick till, hur flickans vänner vände sig emot henne, att den skyldige pojkens närstående startade en blogg, att ortens präst lät skolavslutningen i kyrkan bli en hyllning till pojken, att detta filmades av pojkens mamma och las ut på Facebook, att pojken efter denna triumf våldtog ytterligare en flicka - allt finns med.

Filmen utspelar sig också i Norrland, och nog låter dialekten bra lik den som de verkliga inblandade talar i Uppdrag granskning.

Det är milt sagt okänsligt att filmskaparna inte har skrivit om här. Varför inte till att börja med flytta hela händelseförloppet någon annanstans - till Skåne, Värmland, Småland, vart som helst?

Svaret är uppenbart: Om Norrland närs nämligen en myt där landsändan är ett manligt mörkrets hjärta, och den fungerar som förklaring till den unge förövarens beteende. Filmen kryllar av grova, våldsamma karlar med skjutvapen och gravt sexistiska attityder.

Till dessa mansmonster hör i filmen den utsatta 14-åringens styvfar, som rent av kysser henne i en scen. Detta är påhitt och en av de saker som flickans anhöriga uppfattar som kränkande. När så mycket annat kan checkas av positivt mot verkligheten, varför skulle publiken tvivla på just detta?

Det är sorgligt att filmskaparna har klampat så klumpigt fram, för temat är viktigt. Filmen som helhet är heller inte dålig, vilket gör det än svårare att begripa hur man kunnat välja så totalt fel saker att fiktionalisera. Den lyckas bland annat ringa in de vuxnas roll i drevet, och hur pojken som våldtog faktiskt också blir ett offer för deras ovilja att se sanningen.

Alltsammans är en tragedi med väldigt unga människor i centrum. Frågan om vilket ansvar konsten har i förhållande till verkligheten är komplicerad, men Flocken begår tyvärr ett etiskt övertramp.

ARTIKELN HANDLAR OM

Film