ÅSIKT

Skapade in i döden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avGöran Greider

KULTUR

Göran Greider om konstens betydelse för arbetarikonen

1 av 3 | Foto: AP
inte bara aktivist Joe Hill, född Joel Hägglund, emigrerade från Gävle till USA 1902 och blev snabbt en av arbetarrörelsens viktigaste sångförfattare. Han dömdes till döden för mord och avrättades för 100 år sedan i dag.

”Jag har levt som en konstnär, och jag tänker dö som en konstnär.”

Ju mer jag höll på med att utforska Joe Hills liv och öde, desto oftare ringde just de där orden i mitt huvud: trotsiga, överspänt romantiska, men i slutändan fångar de hans personlighet mer än något annat han sagt eller skrivit.

De finns i ett brev till en tidning i Salt Lake som han skrev när han väntade på att avrättas. Han hade redan blivit en martyr för den rörelse han kämpade i, Industrial workers of the world, och stora delar av Amerika och även Amerikas president hade lärt sig hans namn. Men yttrandet säger något avgörande: Joe Hill lät sig inte reduceras till en entydig politisk aktivist.

Faktum är att han under hösten och vintern 1913, innan han greps för mordet på en grönsakshandlare och dennes son i Salt Lake, var på väg att helt falla ur sitt politiska engagemang.

Enligt myten deltog han vid sin ankomst till Utah i gruvarbetarnas kamp för bättre villkor. Men det stämmer inte. Han var då en drygt trettioårig hobo, kroppsligt sliten, utan jobb, av immigrationsmyndigheterna nyss hotad med deportation ur landet. Han tillbringade dagarna med sin följeslagare Otto Appelquist.

Den hösten blir Joe Hill mer gåtfull än någonsin tidigare. En vinterdag klev han in på en pantbank och köpte en revolver, en Luger. Andra dagar satt han och filade på ett antal sånger som inte liknade något han skrivit tidigare – kärlekssånger, ja schlagers. De där sångerna har Joe Hill-litteraturen aldrig riktigt vetat vad man ska ta sig till med; de samsas dåligt med myten om Mannen som aldrig dog. Men de bidrar till att rädda Joe Hill ur en stelnad myt.

Han hade så många solitära sidor. Som tonåring hemma i Gävle hade den tbc och den reumatism han led svårt av tidvis ”befriat” honom från lönearbetets förbannelse. I huset på Nedre Bergsgatan satt han, fri, med fiolen och notpappren.

Och i hamnen i San Pedro, Kalifornien, tyckte jag att jag kunde urskilja honom vissa loja, varma eftermiddagar: sittande på en brygga ut i Stilla havet, eller i solen utanför skjulet i hobolägret Happy hollow. Han var svartlistad från hamnarbete. Han brukade låna pianot på Sailors rest mission för att komponera. Jodå, han ledde en strejk i hamnen. Men det var när han fick skriva, spela eller teckna som han blev sig själv.

Det verkligt bestående radikala i arvet från Joe Hill är inte myten om den ständige arbetarkämpen, utan något annat, för min del långt mer avgörande: han visade att ett politiskt engagemang måste livnära sig på så mycket mer än enbart idéer och ställningstaganden.

Mot alla odds försökte denne utfattige migrantarbetare överskrida sin egen sociala position och bli något mer än det som sociologin eller till och med radikalismen dömde honom till. Joe Hill – ett befrielseförsök, under svårast tänkbara villkor. Ja, först när han arresterats och dömts för mord återvände han till engagemanget – i sin cell.

Bo Widerbergs Joe Hill, som har rätt lite med verkligheten att göra, fångar ändå just detta. Filmens romantiska grundackord – både bröd och rosor! – är häpnadsväckande vackert och sant.

Den som vill hitta bränsle till sin antiamerikanism finner hur mycket som helst i 1910-talets USA. En vital amerikansk socialism var faktiskt på väg att födas, med fackföreningen IWW, ett växande socialistparti och en enorm produktion av radikal litteratur.

Amerikansk socialism röstades inte bort. Den blev ihjälslagen. Av polis, militär, domstolar, press. Hänsynslöst exploaterade bolagen etniska motsättningar mellan arbetarna för att hålla löner nere och försvåra organisering.

En förklaring till varför USA blev så extremt marknadsliberalt som det blev är de immigrationsvågor som arbetarorganisationerna inte förmådde hantera. Det är på sätt och vis den viktigaste lärdomen i dag av Joe Hills öde: Klass och kön (Joe Hill var långt före sin tid när det gällde kvinnosyn) måste gå före etnicitet, men det kan paradoxalt nog bara ske om radikalerna är medvetna om den oerhörda och förödande kraften i all etnicitet. Rasism kan inte besegras enbart med antirasism.

Joe Hill visste allt om etnicitetens makt. Han var en svensk i ett Amerika som ofta såg ner på svenskar. I städerna han kom till sökte han upp landsmän; etnisk samhörighet var, då som nu, ett slags socialförsäkring. Men han var också en alltigenom amerikaniserad socialist. Och han åt med pinnar, bara det rena signalpolitiken i ett USA där kinesers människovärde var nära noll.

Joel Hägglund anlände till USA 1902. Bara sju år senare var han plötsligt, som poeten Carl Sandburg påpekade, den främste av sångförfattarna i den amerikanska arbetarrörelsen. Han hade blivit Joe Hill. Men det var inte sångernas budskap som gjorde dem så populära, det var den värld de inrättade när de sjöngs: Under strejker och massmöten kunde tjugo etniska världar samsas i unison sång.

Jag skriver den här artikeln veckan efter terrordådet i Paris. Jag tror aldrig jag i min livstid upplevt världen som så utvägslös som nu. Världen är en cell. Joe Hill satt i en fängelsecell i nästan två år, i väntan på exekutionspatrullen. Men han skapade där. Han överskred sina villkor. Jag tror inte att någon vänster kan göra det utan att också vara – tja, konstnärlig.

ARTIKELN HANDLAR OM

Joe Hill

Historia