ÅSIKT

Ni är lurade, gott folk!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Petter Larsson ser Michael Moores rasande uppgörelse med makten

Foto: Michael Moore och Abdul Henderson försöker övertyga kongressmän att sända sina barn till Irak. Ur filmen Fahrenheit 9/11.

Två soldater ur marinkåren åker runt i bästa festuniformen på jakt efter unga fattiga amerikaner att skicka som kanonmat till Irak. De åker inte till de rikas shoppingmall. Där får de så sällan napp. Utan till de fattigas. På parkeringen antastar de unga män och kvinnor med erbjudanden om att ta värvning.

Många har inget val.

Flint är en håla som fått mycket stryk av av-industrialisering och nyliberal ofärdspolitik. En ung man jämför sitt bostadsområde med Irak - efter bombningarna.

Arbetslösheten och undersysselsättningen ligger på 50 procent, berättar en arbetsförmedlare. Hon rekommenderar gärna armén: där får ungdomarna en chans som de inte har i Flint, ni vet: res till främmande länder, träffa spännande människor - och döda dem.

Michael Moores Fahrenheit 9/11 - som har svensk premiär på tisdag - handlar om flera krig och samtidigt om detta enda. Om bombningarna mot Afghanistan, den så kallade kampen mot terrorismen och invasionen av Irak - javisst. Men också om det övergripande kriget mot det amerikanska folket.

Den är ett stycke enastående opinionsbildning: faktastinn, skamlöst emotionell och allvarligt förbannad bakom en ibland farsartad fasad.

I samband med premiären i Cannes i maj fick den kritik - också i svenska tidningar - dels för att vara alltför propagandistisk, dels för sakfel.

Den första anklagelsen är tramsig. Moore är föredömligt öppet politisk. Till skillnad då, från den krigsromantik som både Hollywood och de så kallade nyhetsbolagen ständigt sprutar ur sig. Vad är det för fel med det?

Den andra är mer allvarlig. Moore skulle ha påstått att släktingar till Usama bin Ladin tillsammans med många andra saudiaraber flögs ut ur landet samtidigt som flygförbud rådde efter 11 september.

Det gör han aldrig. Filmen gör sitt yttersta för att få oss att tro att det var så. Men han påstår det aldrig rakt ut. Det är snarare en manipulation - av en typ som inte är sällsynt i politisk debatt - än en lögn.

Moores påståenden är överlag inte särskilt anmärkningsvärda - inte vid det här laget, då varje utredning, varje rapport - senast 11 septemberkommisionens slutrapport i går - varje hederlig medial granskning undan för undan pulvriserat den ursprungliga officiella historien.

I korthet hävdar han att de affärspolitiska (går inte att separera) kontakterna mellan familjerna Bush och bin Ladin varit omfattande och mörkats av Vita Huset, att oljan är ett av de främsta motiven för kriget mot Irak och att pratet om demokratisering mest handlar om att berika Bush kompisar i ledningen för återuppbyggnadsbolagen och oljeindustrin. Och att US Patriot Act beskär de medborgerliga rättigheterna, utan att hindra terroristerna.

I Fahrenheit passas dessa påståenden in i den övergripande berättelsen om ett folk som blivit grundlurat eller överkört av sina korrupta herrar.

Ge mig ett amerikanskt medborgarskap, tänker jag, så jag kan rösta bort de jävlarna.

Moore bryr sig inte ett dugg om de invecklade resonemangen om internationell rätt och FN-mandat eller om de statsvetenskapliga teorierna om hegemoni och geo-politik som dominerat debatten. Det där är något eliterna får syssla med.

Här handlar det i stället om att fattiga amerikaner tvingas offra livet för att mörda ännu fattigare irakier och afghaner utan bättre motiv än att rika amerikaner ska kunna bli ännu rikare.

Och om en liten sammanvuxen elit av politiker, företagsledare och ideologer som efter 11 september piskat upp en sådan rädsla (rädslan är temat också för Bowling for Columbine, för övrigt) i landet att folk accepterar att få sina rättigheter indragna.

Det är ett back-to-basics-projekt av en typ som brukar skällas för populism, men som genom att ställa grundläggande frågor i själva verket skingrar de retoriska dimridåerna.

Varför är det bara en senator som skickat sitt barn att slåss i Irak? undrar Moore, till exempel.

Det ekar av Jean Jaurès och Rosa Luxemburg, Mohammad Ali och George Orwell.

Och det är precis rätt ställe att sätta in stöten.

I det bråddjup som öppnas mellan de överrikas sönderfallande politiska retorik och de fattigas blodiga kamp för överlevnad kan Bush-regimen störtas.

Om bara några ytterligare procent av de grupper som vanligtvis inte röstar - fattiga, svarta - kan bli tillräckligt förbannade, så får Bush lämna det jobb han aldrig valdes till.

Det är dem Moore vill nå.

Samtidigt aktar han sig för att bli pro-demokratisk. Det demokratiska partiet är snarare det något mindre onda än ett gott alternativ.

Det är en vettig inställning, som går igen i Moores böcker och som skiljer honom från till exempel Al Franken. Den nuvarande administra- tionens politik är oöverträffat aggressiv och farlig, både för den egna befolkningen och för omvärlden. Men inte det avgörande brott med Clintons mer diplomatiska maktpolitik som den gärna utmålas som. Det går inte att andas ut ens om John Kerry faktiskt skulle vinna.

De demokratiska politikerna skickar heller inte sina egna barn i krig.

Petter Larsson