Om nu tanken är fri...
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-27
THOMAS TIDHOLM om kommunismen och den opålitliga historien
Det egendomliga med kommunismen är att alla rätttänkande människor i dag förväntas vara beredda att fördöma den, och mangrant gör det, trots att den å ena sidan är död (aldrig har realiserats), och å den andra till stor del består av ett allmänt vedertaget idéinnehåll, en del av det demokratiska "arvet".
Någon påpekade (i förra omgången av denna anti-debatt) att kommunismen givit stora bidrag till 1900-talets demokratiska utveckling. Det fick man inte säga, men det var givetvis sant. Kommunismen och socialismen har inte bara lämnat bidrag. Högern var till och med emot allmän rösträtt, så är ju historien.
Något förenklad för all del.
Visst ska man skilja på saker, och vara noga. Bolsjevismen var Marx idéer i tsaristisk tappning, en olycklig kombination. Tunga blodstänkta traditioner levde vidare. Moskvas tunnelbana var länge berömd för sina kristallkronor.
Men nu är det inte som det var på den tiden.
Inte heller var det i Sverige på 30-talet som i Sovjet vid samma tid. Den nya vänstern från sextiotalet är ytterligare någonting annat. Vad är det som alla måste göra upp med?
I svenska medier var det alltid sport att håna Sovjetunionen. Särskilt Gorbatjovs faktiskt ganska storslagna försök att reformera systemet upplevdes hotfullt och nedgjordes utan närmare redogörelse eller analys. Väst satsade på Jeltsin, mannen som strax därpå sköt sönder parlamentet. Aldrig fick man veta hur det egentligen förhöll sig med någonting i det landet. Det var inte främst Stalins utrensningar som var okända. Hur systemet egentligen fungerade visste vi ännu mindre om, och vi väntar strängt taget fortfarande på sannfärdig information. Varför ska vi ingenting veta? Vad är det som en del av ryssarna tycks sakna och vilja ha tillbaka? Vill de bli arkebuserade?
Hemska tanke att historien är mångbottnad, att något skulle finnas att lära av i det sovjetiska!
Ytterst få nu levande svenska vänsteranhängare har någonsin haft massmord på dagordnngen. Eller sett våld som en möjlighet. Å andra sidan - alla vet att det är så - kan tiderna förändras och läget bli så inflammerat (färska exempel finns ju) att vem som helst oavsett politisk uppfattning kan förmås gripa till vapen mot sin granne.
De kristna har mördat. Muslimer har mördat. Nationalister har mördat. Republikaner har mördat. Demokrater. Alla! Garderoberna är fulla av lik.
Historien är inte pålitlig, den kan komma tillbaka i ny skepnad och smälla de rättrogna på fingrarna, alltså inte bara dem som druckit sprit på östtyska ambassaden. Vilken blir om fem eller tio år domen över Göran Perssons besök hos George W Bush i våras, några månader efter att denne, under falska förespeglingar och i strid med FN-stadgan, invaderat Irak?
Själva bör vi trots allt mera intressera oss för det svenska nuläget.
I huvudsak två gamla ideologier av olika ursprung kämpar här om makten över samhället och ekonomin. Liberalismen kan tyckas ha segrat, men socialistiska idéer är inte helt utslagna och lever fortfarande bland människorna. Problemet med dessa idéer är att de, bland de allt mer petnoga liberalerna och nyliberalerna, anses störa strömlinjeformen hos marknadsekonomin. De ska bara bort! Det är tyvärr i det perspektivet vi måste se upplysningskampanjerna om kommunismens illdåd.
Sverige är inte en enpartistat. Här kan vi välja vilka politiker som ska administrera ett system som saknar valbara alternativ, och om vilket full konsensus antas, eller bör, råda. Det system vi just nu lever med har faktiskt just ersatt ett annat, vilket typiskt nog skedde utan större folkligt inflytande, kanske rentav mot folkviljan. Ty så går systemskiften till. Detta nya system - hela samhället är inbegripet - har samtidigt i allt större utsträckning skräddarsytts för att gynna en företagsamhet, som i sitt sätt att fungera blir mer och mer autonom.
För politikerna i mitten - dit alla nu söker sig - är marknadsekonomin oproblematisk och storföretagens växande makt ingenting att oroa sig för. När Lars Ohly nämner ekonomisk demokrati blir det pinsamt tyst i salongen. Maud Olofsson tar sedan till orda och ondgör sig över att han nog vill ta ifrån kämpande småföretagare (bönder i Robertsfors) rätten att äga och utveckla sina livsverk.
General Motors hot om att lägga ner ett par tusen arbetsplatser i Trollhättan hör liksom till en annan debatt.
Dagens debatt om "kommunismen" fokuserar på ett historielöst, nästan medvetslöst, vis på begreppen demokrati och diktatur. Antingen det ena eller det andra! Att demokrati kan variera i kvalitet, praktiseras på olika sätt och existera i varierande grad är då något som inte speciellt ska beaktas.
Men "demokrati" är helt enkelt ett synnerligen problematiskt begrepp. Ledande politikers vägran att erkänna detta är ett svek utan like, vilket gjort att den senaste tidens debatt (oktober -04) hamnat på obegripligt låg nivå.
Ett annat problematiskt begrepp är naturligtvis "kommunism".
Det är dumt (dumdristigt) att kalla sig kommunist i ett politiskt sammanhang, och dumt att kräva att någon ska avsvära sig den. Kommunism är en utopi utan politisk agenda. Ingen kräver att pingstvännerna i kristdemokraterna ska avsvära sig drömmen om Jesu återkomst, men i politiken kan vi motarbeta deras förslag om att samhället ska stå på kristen grund.
Lars Ohly är socialist. Kommunismen, alltså det klasslösa samhället utan statlig makt(!), en avlägsen dröm.
Men det man kräver att Lars Ohly ska svära in sig i är nog inte så mycket demokratin - alla vet ju att han redan är där - som marknadsekonomin. Den innebär, enligt dess teologer, att pengarnas och varornas fria rörelser är det yttersta uttrycket för demokrati. Nästan så att man skulle kunna mäta mängden demokrati genom att mäta föroreningarna från transportsektorn.
Det är som konsumenter vi garanteras delaktighet i detta stora. Vi röstar varje dag genom att välja varor i butiken eller genom att svara på konstiga frågor i telefon - känner vi till den eller den produkten, vad säger oss varumärket X?
Valfrihet. Så ser den subtila kopplingen mellan demokrati och marknadsekonomi ut.
Men låt oss säga att jag vill ha en rättvis fördelning av samhällstillgångarna. Jag vill inte ha klyftor mellan bemedlade och obemedlade i samhället. Jag vill att alla ska ha samma möjligheter när det gäller till exempel utbildning och boende. Framför allt vill jag att makten ska spridas, så att så många som möjligt kan känna att de har ett verkligt inflytande över sin situation, speciellt i arbetslivet.
Inget ont i det, eller hur? Flertalet politiska partier till vänster om moderaterna skulle kunna stödja sådana krav, åtminstone i allmänhet.
Jag kanske dessutom skulle vilja se en omstrukturering av ägandet. Jag kanske menar att samhället ska äga basresurserna, naturtillgångarna, infrastrukturerna. Jag kanske funderar på om inte makten över arbetsplatserna borde ligga hos dem som arbetar där. En annan tanke jag har är att planekonomi i någon form skulle kunna minska resursslöseriet och vara ett bra vapen mot miljöförstöringen. Ja, just någon form av planekonomi kan se ut som något mycket eftersträvansvärt.
Ett mindre antal partier, kanske bara ett, skulle stödja dessa förslag, eller något av dem. Ändå hotar inget av dem demokratin, men kanske marknadsekonomin. Det är det som är problemet för Maud Olofsson.
En konsekvens av kommunismen i några länder har varit massmord på landsmän. Det kan också sägas att flera av de åsikter som listas ovan, i en eller annan form ingår i den kommunistiska läran.
Den centrala frågan blir: Om jag omfattar dessa åsikter kommer jag då med nödvändighet att gå vidare till att förorda massmord på landsmän?
Om svaret på frågan är ja bör dessa åsikter i vilken form som helst, var och en för sig eller tillsammans, förkastas.
Om svaret är nej finns inte de kopplingar som ständigt associeras fram mellan kommunism/socialism, diktatur och massmord på landsmän. Då är inte var och en som förordar någon form av planhushållning, demokrati på arbetsplatsen, samhälleligt ägande av basresurser och viktiga produktionsmedel etcetera, ansvarig för Stalins massmord på sovjetmedborgare eller Pol Pots folkmord i Kambodja.
Idéer kan inte utan vidare associeras till den rörelse som sist begagnade dem. Vi är alltid fria att tänka, och att ta vara på idéer som är användbara, som kan hjälpa oss att överleva. Ekonomisk rättvisa. Planekonomi. Demokrati.
Den som aldrig har skickat hyllningstelegram till Ceausescu har aldrig skickat hyllningstelegram till Ceausescu, och behöver inte ta ansvar för dem som på sin tid gjorde det.
Thomas Tidholm
