Gruvliga lögner

Av: Ann Charlott Altstadt

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ann Charlott Altstadt Biosuccén ”Pride” berättar inte sanningen om gruvarbetarnas homofobi

1 av 2
FÖRFALSKAD FEELGOOD Kärlekshistorien mellan brittiska gayaktivister och gruvarbetare på 80-talet har anpassats för vår tid i nya filmen ”Pride”.
Mark Ashton i verkligheten
Foto: YOUTUBE
Mark Ashton i verkligheten

För att travestera Karl Marx så inträffar historiska händelser två gånger; första gången som tragedi, andra gången som romantisk komedi.

Biosuccén Pride om den osannolika sanna politiska kärlekshistorien mellan Londons gay-aktivister och walesiska strejkande gruvarbetare 1984–1985 har fått mig och många andra att utbrista i världens mest slitna kliché – gråt och skratt samtidigt.

För hur kan du inte känna dig sorgsen?

Margaret Thatcher och nyliberalismen vann. Våra kollektiva vänsterdrömmar gick i kras när vi förvandlades till atom-ära individer som ska satsa på oss själva i kamp mot våra medmänniskor. Och så alla unga män som dog i aids. Trots detta framkallar Pride en sådan berusande lycka av kärlek, solidaritet och gemensam kamp.

Den unge karismatiske gay-aktivisten Mark Ashton, enligt vännerna var han än mer lysande i verkligheten, menade att han vore en idiot om han bara kämpade för sitt eget gay community och struntade i resten av samhället. Och Ashtons och hans kamraters insamlingsarbete för de strejkande lönade sig. Gruvarbetarna tackade genom att ta täten i 1985 års gaymarsch i London.

Ashton fick uppleva att Labourkongressen, tack vare gruvarbetarfacket, förde in homosexuellas rättigheter i partiprogrammet innan han så tragiskt rycktes bort i förtid. Han avled vid 26 års -ålder av en hiv/aids-relaterad lunginflammation drygt en vecka efter att han fått diagnosen och gruvarbetarna med familjer, fanor och banderoller bevistade hans begravningståg. 

Mark Ashton och hans vänner har dock estetiserats för att passa vår tid. Inte bara så att Ashton i filmen har snyggare brallor än de han verkligen bar då han inledningstalade på stödkonserten 1984 på Electric Ballroom. Pride är en fantastisk vänsterpolitisk feelgoodfilm men vi får inte veta att Ashton var brinnande kommunist, den europeiska varianten.

Vi får inte heller höra Jimmy Somerville utropa ”Victory to socialism!” i mikrofonen  innan han drar igång Why, hitlåten om bögförakt. Och medlemmarna i Lesbians and Gays Support the Miners var förstås många fler än i filmen. De kom från olika vänstergrupper och mötena bestod inte sällan av hårdföra politiska diskussioner även om det slutade med försoningsöl på puben och hångel. I dag antas ordet socialism alienera publiken mer än två män som kysser varandra.

Det finns något mer hoppfullt med den andra stora anpassningen av verkligheten till en kritiker- och publiksuccé. Prides grundtema om att krossa fördomar mot homosexualitet bygger faktiskt på en annan av våra generaliseringar – arbetarklassens homofobi.

I filmen lämnar människor samlingslokalen när Mark Ashton och hans gäng anländer till den isolerade lilla gruvbyn.

Det skedde aldrig i verkligheten.

Enligt de forna LGSM-medlemmarna möttes de bara av vänlighet, entusiasm och nyfikenhet av gruvarbetarna i Dulais Valley. Det fåtal som hade röstat nej till samarbete med bögar och lesbiska hade redan omvänts eller höll låg profil.

Det hölls heller aldrig någon fackomröstning huruvida gruvarbetarna skulle acceptera mer hjälp efter The Suns skandalartikel om ”The Pits and the Perverts”.

Det enda som bekymrade de strejkande var att aktivisterna var vegetarianer, vilket inte gick ihop med deras hushållsbudget eller matkultur. Det är naturligtvis charmigare och mer hjärtknipande att möta grovhuggna arbetarklassmän som befrias från fördomar genom discodans än arbetarklasskvinnor som förtvivlat försöker få ihop en vegetarisk middag.

Historieförfalskningens dramaturgi är förstås underhållande medan verkligheten är av största vikt. Den talar om för oss att solidaritet och allianser är en mer möjlig strategi än vi tror i en tid av identitetspolitikens betoning på det som skiljer oss åt, facklig passivitet och isolerade enfrågemanifestationer.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.