ÅSIKT

Du sköna nytta

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avUlrika Stahre

KULTUR

Ulrika Stahre om ett motsägelsefullt försvar för den klassiska konsten

1 av 3
Afrodite, skönhetens gudinna.

Vad den kulturkonservativa tidskriften Axess, med Johan Lundberg i spetsen, anser om samtidskonst, modernistisk arkitektur och språkmaterialistisk poesi är vid det här laget ganska bekant. Så här: det fanns ett modernistiskt avantgarde, vars ideal byggde på att ifrågasättande och gränstänjande var en kvalitet i sig. De struntade i det vackra, det sanna och det sköna. När de hade tänjt och tänjt i decennier står vi här nu med en ful, tråkig, onjutbar och obegriplig samtidskonst. Ingen, utom Axess redaktion, är längre intresserad av skönhet. Axessredaktionen är så intresserad av det vackra, det sanna och det sköna att den dagligen producerar personpåhopp av varierande grovhet på sin filibusterinspirerade blogg. Någon måste ju stå upp. För det vackra, det sanna och det sköna, alltså.

I Under omprövning. En antologi om konst, kanon & kvalitet har redaktör Johan Lundberg gjort ett försök att i antologiform samla det kulturkonservativa tankegodset, ordnat i tre delar, i tur och ordning Modernismens avigsidor och konsekvenser, De utdefinierade samt Bortom modernismen. En sorts historieskrivning som ser klar och tydlig ut på papperet – från mörkret stiga vi mot ljuset – men som fyllts med ett stundom självmotsägande innehåll.

Avdelningen ”De utdefinierade” är antologins svagaste, och största i sidor räknat. Man kan kalla det utfyllnad, rätt och slätt. Det består av små – för all del välskrivna – uppsatser om konstnärer och författare vars plats i en kanon varierar och har varierat över tid. Fast det är något som skaver med urvalet. För ingen kan väl på allvar påstå att Arnold Böcklin är ”utdefinierad”?

Dessbättre är Böcklins resa i konstens hierarkier spännande, som konsthistoriskt exempel på hur diskurser samverkar och går isär. Han avled 1901, som uppburen konstnär, men redan under de första decennierna av 1900-talet ansågs hans måleri representera en tysk, förlegad, borgerlighet. Mer och mer blev han förknippad med nationalism. Dödsstöten för hans rykte blev att han uppskattades av Hitler. Hans Henrik Brummer beklagar i sitt kapitel förstås denna guilt by association, men man behöver bara bläddra drygt hundra sidor bakåt i antologin för att finna ett glasklart exempel på samma debatteknik, där läkaren och debattören Theodore Dalrymple ägnar stor kraft åt att ställa samman Le Corbusier och Pol Pot, eftersom den senare tyckte om den förre.

Flera bottennapp av denna art förekommer i antologin. Det är helt enkelt svårt att läsa den, att tränga igenom alla de tröttsamma slängarna mot poesin, mot samtidskonsten, mot allt det som ogillas. Ett återkommande inslag i den stora väven är en ganska föraktfull ton. Undantagen finns, men är för få. Antologin innehåller föga nytt, vilket är mest påtagligt i de inledande kapitlen om modernismens kopplingar till det andliga samt till totalitära idéer. Motsvarande kopplingar är inte svåra att finna även inom konst, arkitektur och litteratur utanför en modernistisk tradition, dessutom flyter modernismen – som också envist reduceras till en enda rörelse – här i ett historiskt vakuum.

Bokens tre avdelningar stöttas och ges ideologiskt fokus i de kapitel som är skrivna av redaktören själv. Sålunda stagas De utdefinerade upp av kapitlet ”Kulturkonservativa kosmopoliter” där Lundberg resonerar kring kulturradikalism och dess motpol, kulturkonservatismen. Nja, eller motpol, förresten. Lundbergs historieskrivning fokuserar en konservatism som liksom kulturradikalismen vänder sig mot kommersiell kultur, i förlängningen en köp- och säljkultur av nyliberalt snitt. Detta, ska det visa sig i antologins slutavsnitt, är delvis en illusion.

Delar av Lundbergs historieskrivning är både intressant och relevant. Ett av arbetarrörelsens stora misstag var att bildningslängtan förvandlades till det bildningsförakt vi mött på senare år. Kulturradikala krafter har inte alltid förstått att hålla både idéer om en demokratisering av kulturen och ett stabilt kulturhistoriskt kunnande i luften samtidigt. Det finns ju inga större problem med att läsa både Esaias Tegnér och Lars Mikael Raattamaa.

Men när Johan Lundberg befinner sig i samtiden blir hans analys tendentiös och slarvig. Det är inte så att kulturdebatten dominerats av ”alla dessa professorer med queer- eller postkolonial inriktning, som ägnat de senaste decennierna åt att efter bästa förmåga såga av de högkulturella grenar som de sitter på” eller att någon skulle hävda att ”alla uttryck uppfattas som likvärdiga – där en reklamtext inte anses väsensskild från en dikt av T S Eliot”. Att både reklamtexten och dikten kan uppfattas och tolkas med näraliggande metoder har ingenting med ”likvärdighet” att göra.

Man kan frestas att tro att Lundberg bara vill dra en lans för det bortglömda och det nedvärderade. Eller så kan man tro att han försvarar värderingar ingen längre vill röra med tång. Men förvånande nog mynnar Under omprövning ut i något helt annat. I den sista avdelningen, ”Bortom modernismen”, formuleras visionerna. Här försvaras skönheten. Men det är ett försvar som paradoxalt nog formuleras i nyttotänkande, från Per Bauhns artikel ”Frihet, skönhet och ett gott liv”, till Johan Lundbergs avslutande kommentar ”Förförelsekonsten. Konst- och litteraturteori i evolutionsbiologiskt ljus”.

Denis Duttons artikel ”Skönhet är vår arvedel” handlar om skönhetsupplevelsen som en biologiskt betingad nödvändighet. En internationell undersökning om människors favoritlandskap visade en gemensam fäbless för öppna, lågt bevuxna, landskap med närhet till vatten och inkluderande en stig eller väg (”som sträcker sig mot horisonten, nästan som en inbjudan till betraktaren att följa den”), vilket sägs bevisa att vi har en nedärvd estetisk preferens från den tid vi levde på savannen.

Sålunda, menar Dutton, blev den som inte förstod savannens skönhet uppäten och vi ättlingar till de överlevande har djupt i våra hjärnor lagrade minnen, savannminnen, som gör att vi världen över gillar öppna landskap. Idén är banal, och omöjlig att bevisa – eller motbevisa.

Det som tydliggörs i den sista avdelningen i Under omprövning är att denna ”estetiska darwinism” betraktas som en väg att rädda humaniora. Johan Lundberg pläderar i slutkapitlet för att humanister borde bygga broar till naturvetare och styra in sin forskning på meningsfulla saker som nedärvda estetiska kompetenser (alltså att njuta av öppna landskap), konstnärlighetens orsaker (”Utifrån teorin om det sexuella urvalet skulle det alltså finnas ett samband mellan konstnärlig begåvning och sexuell attraktion”) och konstens naturgivenhet (”En utomstående betraktare kan inte undgå att slås av likheten mellan trädgårdsmästarfågelns konstfulla arrangemang /---/ och den mest kända svenska företrädaren för den institutionella konstteorin, Lars Vilks”).

Kort sagt: bokens slutsats är att om humaniora kunde hämta sin grund, sin status, i att konst och andra kulturyttringar handlat om mänsklig överlevnad, vore en ny tid möjlig. Humaniora skulle bli oundgängligt. Antologins eget bidrag i genren – en direkt undermålig och spekulativ Shakespeareläsning – motsäger emellertid denna slutsats. Om det är sådana arbeten på darwinistisk grund som humanistiska forskare nu ska producera, lär förhoppningen om en livaktig humaniora dö i sin nya linda.

Jag kan förvisso roas av att kulturkonservatismen inte längre bara har ett par sekler som referensram, utan årtusenden, ja hela den mänskliga historien (fram till och med 1800-talet). Men allvarligare är att hela diskussionen om skönhet och kvalitet spolas ner i en tratt av biologi och nyttotänkande. Den som värnar estetiska spörsmål gör klokast i att inte lyssna på lockropen från Axess. Vilket är strålande tider för oss alla som upplevt att Caravaggio, Sapfo och andra kidnappats som slagträn i meningslös debatt.

Livet är en strid, estetisk njutning handlar om överlevnad. När hela paketet med det sanna och det sköna på detta sätt mött den estetiska darwinismen blir det enklare att förstå hur intellektuella, som Axess, kan njuta själfullt och samtidigt håna alla meningsmotståndare.

Jag vet inte om den insikten glädjer eller skrämmer mig.