Kultur

Gårdfeldt hugger i gråsten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Sanningslidelsen blev till slut bara en komisk grimas

”Gråbergsång” är Linus Gårdfeldts (född 1981) andra diktsamling.

Foto: Foto: Kennet Ruona

Linus Gårdfeldt: Gråbergsång – recension

Med sina ”Nedanförmänskliga visor”, skrivna på dårhuset, gav Fröding en replik till Nietzsches ”übermensch”, brukar det sägas. En mänskligare sorts antihumanism, som tar sin utgångspunkt i naturens naturlighet och skriver regnet, bladet, snigeln inte utifrån människans, utan från regnets, bladets, snigelns egna perspektiv.

Att Linus Gårdfeldt tagit intryck av Frödings sena estetik kunde man ana redan i hans debut 2009. Hans andra bok heter Gråbergsång. En titel som nästan sammanfaller med Frödings mest berömda nedanförmänskliga visa, ”Gråbergssång”. Det faktum att Gårdfeldt tagit bort ursprungets genetiv-s, tolkar jag som att han vill radikalisera och lägga sången än tätare mot graniten.

Gråbergsång är inre monolog som vittnar om en metamorfos. Någon tycks bli ett troll och sedan ånyo människa. Bergtagen? Bortbytt? Förlöst? Liksom i debuten undersöker poeten gränslandet mellan människa och natur. Tillåter oss språket att lämna antropocentrismen? Kan vi tänka naturen?

För Fröding blev svaret negativt. I dikten Solskenet låter han solen tala, men bara som förklädd värmlänning. I Vargsång översätter han vargskan till dråpligt fåordig svenska: ”slå klo / i kött, / se rött, / hu glafs, / hu nafs / i lår, / i tarm.” Men gränsen mellan människa och natur förblir intakt. Berget, vargen, snigeln, bladet, solen är blott språkliga bilder som ställer fram män

niskan i hennes hjälplösa mänsklighet.

Linus Gårdfeldt klär inte ut sig. Han avtäcker eller beskriver inte tillvaron, han låter oss erfara den. Sättet han gör det på utnyttjar de ord som den ryske lingvisten Roman Jakobson kallade ”shifters”, ord som ändrar innebörd beroende på vem som utsäger dem. Gårdfeldt sätter framför allt ordet ”jag” i spel. Det blir aldrig avgjort om det är författaren, fiktionens protagonist eller läsaren som åsyftas. Ta en dikt som denna och pröva alternativen: ”Smutsen längs alla kanter. Jag måste in med tungan och grotta. Det är ett svart längs där inne som lockar, lyssna.”

Skrivsättet är mycket vanligt i den samtida poesin som oftare undersöker språkets performativitet än dess referentialitet. Som om dagens poeter hellre vill utsätta läsaren för världen, än förklara den.

Men kommer Gårdfeldt därmed längre i sitt undersökande av gränslandet mellan människa och natur? Jag tror inte det. Den civilisatoriskt viktiga frågan – kan vi förstå naturen utan att spegla oss i den? – får ett likartat svar av Gårdfeldt som av Fröding. Ansatsen övertygar mer än resultatet. Boken slutar i ett upprepat sokratiskt ”jag vet inte”. Man skrattar till. Av sanningslidelsen blev till slut bara en komisk grimas.

Magnus William-Olsson

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!