”Liza Marklund strök flera sidor ur mitt manus”

avCecilia Gustavsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anna Laestadius Larsson skriver om kvinnornas historia

Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Inspirerades av tavla Idén till "Barnbruden" fick Anna Laestadius Larsson när hon såg tavlan av Hedvig Elisabeth Charlotta på Drottningholms slott. Den är målad 1775 av Alexander Roslin, och prinsessan bär sin brudklänning.
– Jag kände direkt att hon var historien för min bok.

Hon vara bara femton år när hon tvingades gifta sig med en elva år äldre man.

Anna Laestadius Larsson har skrivit romanen "Barnbruden" om en svensk prinsessa på 1700-talet.

– Jag har läst hennes dagböcker på nära 5000 sidor.

1774 skickades Hedvig Elisabeth Charlotta från Tyskland till Stockholm för att bli hustru åt prins Karl, lillebror till kung Gustav III. Hon var femton år och alldeles ensam.

– Det var en fruktansvärd situation, men hon försökte vara tapper. Mannen var ett riktigt svin och hade flera älskarinnor, säger Anna Laestadius Larsson.

Hon jämför de kungliga och högadligas seder med dagens hederskultur.

– Kärleksäktenskap var mycket ovanligt, utan släkterna bestämde vilka som skulle gifta sig. Kvinnans uppgift var att föda barn åt maken, att säkerställa mannens arvslinje. Helst med två söner.

Enorm press på kvinnorna

Den unga prinsessan hade svårt att uppfylla kravet. När hon fick missfall visste hela svenska folket om det, och såg ner på henne. Gustav III och drottningen hade också svårt att få barn, och det engagerade hela Sverige. Pressen på maktens kvinnor blev enorm, och deras underliv var något alla pratade om. När det väl var dags för en förlossning fördes noggrant protokoll, och rummet var fullt av hovfolk.

"Barnbruden" bygger på verkliga historiska händelser, men mycket är uppdiktat. Mycket fakta hittade författaren i Hedvig Elisabeth Charlottas dagböcker, som hon började med som 16-åring. Hon författade dem för eftervärlden, med tanke att de skulle publiceras.

Stort fokus på kroppen

– Det märks att hon var nyfiken, vass, skämtsam och ambitiös. Med åren blev hon allt mer eftertänksam och politisk.

Vad finns det för likheter och skillnader i jämförelse med dagens tonårstjejer?

– Likheten är ett stort fokus på kroppen, säger Anna Laestadius Larsson, som i sin roman beskriver dåtidens skönhetsideal med abnormt snörda korsetter och klänningar så tajta att det knappt gick att föra besticken till munnen vid måltiderna. Hovets damer sminkade sig likadant och det tog timmar att ordna frisyr och klädsel.

– Skillnaden är att de unga idag har mycket mer frihet. Tjejerna i de högsta samhällsklasserna på 1700-talet hade ett otroligt stort ansvar.

"Barnbruden" speglar just kvinnornas villkor. Inte bara de allra högst upp på samhällsstegen, utan också en del av tjänstefolket.

– Jag ville skriva kvinnornas historia - vad drömde de om? Hur såg livet ut? Det var en tid då kvinnor sågs i stånd att tänka men vars tankar ansågs så flyktiga att de inte gick att hålla fast vid särskilt länge... Charlotta skrev i dagböckerna "Den som ändå var man".

Researchen var rena nöjet

"Barnbruden" är Anna Laestadius Larssons första roman. Eftersom hon alltid varit intresserad av 1700-talshistoria tyckte hon att researchen var rena nöjet. Men trots att hon är journalist sedan många år gick skrivandet trögt i början.

– Det var samma känsla som när jag spelar golf: Nu slänger jag klubborna i sjön, jag kan ju inte det här! Sedan fick jag stor hjälp av min kompis Liza Marklund, som var en hård redaktör. Hon kunde kryssa över en och en halv sida, och så fyra meningar inringade, med texten: "Så här ska det se ut".

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker