ÅSIKT

”Vi vill inte vara någons present"

avMartin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Martin Aagård rapporterar från en ödesmättad valrörelse vars utgång ännu är osäker

1 av 5 | Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Pro-ryska demonstranter håller en manifestation utanför den lokala parlamentsbyggnaden i Krims huvudstad Simferopol.

Om en vecka står Krim inför ett ödesval.

Stanna i Ukraina eller återförenas med Ryssland?

Även om ingen utom­stående erkänner den hastigt arrangerade omröstningen kommer resultatet att avgöra invånarnas framtid för lång tid framåt.

Ett ja till Ryssland kommer med all ­säkerhet att trappa upp konflikten.

Så hur tänker Krimborna rösta?

SIMFEROPOL, KRIM

Sociologiprofessorn vid universitetet i Simferopol, Pavel Andrejevitj Khrienko och hans fru sociologiprofessor Tatjana Viktorovna hann precis genom­föra en opinionsmätning bland unga männi­skor på Krim dagarna innan Janukovij tvingades bort från makten.

Det är den enda som gjorts inför folkomröstningen nästa söndag.

Siffrorna var tydliga: 61 procent av Krims unga invånare ville då tillhöra Ukraina. 71,5 procent menade dessutom att Ukraina måste gå med i EU, men ­bara 14,5 procent stödde Majdanrörelsen.

Överraskande siffror om man förlitar sig på den gängse bilden av konflikten - ett europavänligt väst står mot ett ryssvänligt öst.

Under de två veckor som gått sedan dess har dramatiska händelser inträffat, men att valresultatet skulle vara givet på förhand kan man inte vara säker på.

En sak är professor Pavel Andrejevitj i alla fall säker på: Krims ryska och ukrainska befolkning har samma åsikter. Det är ingen skillnad mellan grupperna.

Och han gör ingen hemlighet av var han själv står i frågan: 
– Den nya regeringen i Kiev är socialt farlig för Europa och Ukraina. De är ­nationalister. När namnen på regeringen publicerades gick alla mina grannar med i Krims självförsvar.

I den framstressade folkomröstningen ställs medborgarna inför två alternativ:

1) Krim återförenas med Ryssland. 2) 1992 års konstitution återinförs och Krim fortsätter vara en del av Ukraina. Valsedlarna ska tryckas på ryska, ukrainska och krimtatariska.

Ukrainas centrala valkommisision ­menar att valet är olagligt och har blockerat tillgången till röstlängden, men Krims myndigheter säger sig ha kopior. Man kan räkna med att legitimiteten blir omstridd.

Men det är inte bara ett val mellan öst eller väst, eller ett val mellan kulturell tillhörighet.

Det är också ett val mellan gas eller ­vatten.

Ryssland kontrollerar tillgången på gas. Ukraina kontrollerar det reglerade vattenflödet till Krim. I år, då nivåerna i reservoarerna är historiskt låga, kommer det att bli en fråga att ta ställning till. Kievregeringen kan strypa vattentill­flödet om Krim bryter sig ur republiken.

För vissa är valet enkelt. Gennadij är sjöman och har just mönstrat av. Jag ­möter honom på flygplatsen.

- Vad ska vi ha Ukraina till? Ryssland har allt! Gas, olja, pengar. Får vi problem är det bara att ringa Putin. Hallå herr ­Putin, vi har problem! Kom och hjälp oss!

Han skrattar mycket. Jag förstår inte ­alla skämten.

Ivan Jakolevitj Ilenko är pensionerad journalist och tycker att det är på tiden att omröstningen blir av.

- Före 1956 var vi en del av Ryssland, innan  Chrustjov gav bort Krim som en present till Ukraina. Men ingen frågade folket! Det var ingen omröstning. Vi vill inte vara någons present.

På ett kafé vid Sovjetskaja-torget lyckas jag samla de största minoriteterna på Krim runt samma bord. Mer än 95 procent pratar ryska på Krim, men enligt en tio år gammal folkräkning lever inte ­mindre än 133 minoriteter i regionen. Det finns 32 registrerade organisationer för olika folkslag. I Ukraina kallas de ”nationer” och om Svoboda får igenom sitt ­partiprogram ska alla medborgare i framtiden ange vilken nation de tillhör i sina pass.

Konstantin Vosnikov är den ende runt bordet som är helt rysk. Valerij Mitrochin är hälften kosack och hälften ­tatar, uppväxt i en tatarby. Att hans riktige far var den lokale läraren fick han veta ­ganska sent i livet. Hans farfars far deltog i det första försvaret av Sevastopol och hans mormor kom från en familj av kulaker. Viktor Babanin är Afghanistanveteran och konstnär (en av hans bilder finns i Vatikanmuseet). Han har ett laddat hagelgevär i tamburen och troféer som han plockat från döda fiender i ­Afghanistan. Han gillar vodka.

Jurij Orlov är fjärde generationens Krimbo. Han har en judisk far, en ukrainsk mor och är barnboksförfattare precis som sin berömde pappa. Han har tillbringat 15 år i Israel och tycker att upp­levelsen av maktskiftet i Ukraina kändes som när ­intifadan drabbade honom.

- Det var samma känsla. Precis när fredsavtalet skulle skrivas på mördades en rabbi. Vi väntade oss fred men plötsligt började de skjuta folk ­utan förvarning.

Hans mor växte upp i ett område i västra Ukraina som var ockuperat av nazisterna. Han fruktar fortfarande fascist­ernas brutalitet.

- Jag har en känsla av att ­vissa grupper inte vill ha fred.

Är ni rädda för krig?

- Jag är kosack från Don, säger Valerij.

- Jag har längtan efter att blöda. Det finns ingen ”rädsla” för krig hos mig.

Ett par timmar och betydligt fler glas ­vodka senare står Viktor iklädd talibanmössa och demonstrerar sitt laddade ­hagelgevär. Han försöker förklara att Krim alltid kommer att kunna försvara sig.

- Jag vet vad krig är. Jag vet att vi inte vill ha det. Men vi vill inte att någon ska komma hit och lära oss hur man ska leva.

Viktor gillar inte Janukovitj (han är ful, hans fru är också ful) men han vill egentligen inte se ett splittrat Ukraina. Han har två vänner från tiden i Afghanistan. I dag jobbar den ene i den ökända polisstyrkan Berkut och den andre är medlem i nazistorganisationen Högra sektorn. De besöker honom båda två. Fast aldrig samtidigt.

- Vem ska jag välja?

Inte heller Jurij kan se ett delat land framför sig.

- Var ska gränsen gå? Och var ska Kiev vara?

Meningarna går isär om vad som är bäst, men sak är alla överens om - Krim är unikt. Här lever minoriteterna fredligt sida vid sida. Och den nya regeringen i Kiev är ett allvarligt hot mot detta. Då är Ryssland ett bättre alternativ.

Valerij har ett favoritord - ­Taro. Det är namnet på sym­bolen som Krimtatarerna märker sina kor och hästar med, fast de kallar den Tamga. Ordet kan härledas från det antika namnet för Krim: Taurus som kom av att grekerna tyckte halvön såg ut som en tjur.

- På varje Krim-invånares hjärta finns en Taro, en Tamga, i form av ett vinblad, säger Valerij.

Och vinbladet har så klart samma form som Krim.

Men oavsett om de har en tamga-tatuering på hjärtat eller inte känner sig Krimtatarerna inte inkluderade i de övriga ­minoriteternas varma gemenskap. De förvisades från Krim 1944 (enligt sovjetiska myndigheter som straff för att tatarer hade samarbetat med SS, vilket förnekas av tatarska organisationer) och fick återvända först under Gorbatjovs perestrojka. Sedan dess har de varken fått upprättelse, erkännande eller ersättningar, menar de.

Deras organisationer uppmanar till bojkott av folkomröstningen.

Sjevket Memetov är vd för den Krimtatarska tv-stationen ATR som ligger ovanpå ett bussgarage i Simferopols ­utkanter. De sänder via satellit och internet och är helt oberoende av det statliga tv-bolagets goda vilja. Vilket är nödvändigt.

- Vi befinner oss i ett informationskrig, säger Memetov allvarligt.

Hans kanal försöker sända live, oavbrutet från alla hotspots på Krim. Så alla kan se vad som pågår. Han har 80 anställda och säger att kanalen finansieras med annonser. Flera journalister är utbildade av Radio Liberty i Kiev.

Sedan Ryssland och den ryska befolkningen inledde sina maktdemonstrationer på Krim upplever han att hoten mot kanalen och Krimtatarer har ökat. Utanför bussgaraget står beväpnade vakter 24 timmar om dygnet.

- Vi är dessutom rädda för provokationer. Vi fruktar att ryssarna ska skicka hit tjetjenska terrorister och skylla på oss.

Han ser mörkt på tatarernas framtid. EU har varit ointresserade av deras ­fråga. I Moskva finns ingen vilja. Den nya regeringen i Kiev är deras enda hopp. Svobodas anti-minoritetspolitik vill han inte prata om. De finns i alla fall inte på Krim. De är ointressanta, säger han.

Däremot pekar han ut en annan minoritet som den viktigaste i hela konflikten.

- 80 procent av alla ryska oligarker har sina datjor på Krims sydkust.

ARTIKELN HANDLAR OM