ÅSIKT

Fredrik Virtanen och lyktstolparna på Söder

Skamstraffet togs bort 1864 – nu är det tillbaka

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
”Det sammanlagda trycket är så massivt, att det är omöjligt att skriva om Metoo-revolutionens rätts­osäkra baksidor utan att grubbla över om man gör sig omöjlig”, skriver Åsa Linderborg.
KULTUR

Jag bor på östra Södermalm. Där ser mina stråk inte riktigt ut som vanligt. Någon eller några har satt upp lappar på lyktstolparna och på andra synliga platser, där det står att Fredrik Virtanen är en våldtäktsman. 

Fredrik Virtanen bor i samma kvarter som jag. Och hans familj, varav tre läskunniga barn. 

Jag vill inte kalla det här för pöbelvälde. Ordet pöbel kommer från populus, det vill säga folk. Det är inte folk i största allmänhet, det är inga ”vanlisar”, som smetat ner Söders skitdyra gator med de här klisterlapparna. Det är några andra, några som känner sig utvalda att strida i den större sakens namn.

Lynchjustis är ett bättre ord. Man försöker ta lagen i egna händer, och det sker alltid till följd av ett redan iscensatt drev. Man agerar i övertygelsen om att ha moralens muskler på sin sida. Expressen och andra medier har ju vid flera tillfällen spridit vidare anklagelsen att Virtanen är en våldtäktsman. Spelar det då någon roll att förundersökningen mot honom lades ner, att han aldrig är dömd för något brott? 

Klisterlapparna visar att radikalfeminister – eller om det bara är Cissi Wallin-aktivister – och högerextremister kan sammanfalla i världsbild; man litar inte på rättsstaten. ­Flera års rapporteringar om felaktiga domar i våldtäktsmål mals ner i samma påse som en privat anklagelse på ­sociala medier. 

Halva mänskligheten har varit förtryckt i tusentals år, men ger det oss rätt att göra vad som helst nu? Man kan inte bestraffa en strukturell orättvisa med ett övergrepp mot en enskild människa. Vad ska hända med Fredrik Virtanen för att de ska nöja sig? För ett år sedan var det den extrema högern som försökte tysta honom eftersom de inte stod ut med hans, ja just det, feminism och antirasism.

Skamstraffet avskaffades 1864. Nu är det tillbaka. Jag kan också drabbas av något slags skam, eller om det är skuldkänslor, eftersom jag intar en position som är fullständigt apart. Det sammanlagda trycket är så massivt, att det är omöjligt att skriva om Metoo-revolutionens rätts­osäkra baksidor utan att grubbla över om man gör sig omöjlig. 

Det är i det här upprörda klimatet som hovrätten ska fatta beslut i fallet Jean-Claude Arnault. De har kallat till presskonferens på måndag, vilket tyder på att de har ett kontroversiellt beslut att förmedla. 

Kontroversiellt betyder inte friande dom. I så fall skulle Arnault vara i Paris nu, staten får inte frihetsberöva någon en sekund i onödan. Det kontroversiella ska ses i en juridisk kontext; där är en fällande dom faktiskt långt ifrån självklart. 

Finns det någon mental beredskap för en diskussion där vi prövande vrider och vänder på domslutet? Eller ska vi avstå av rädsla för att se våra namn klistrade på lyktstolparna?

ARTIKELN HANDLAR OM