Skriver som en maskin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jenny Tunedal läser Jeffrey Deavers elektriska deckare

Amerikanska Jeffrey Deaver producerar minst en titel om året, nyss den nya James Bond-romanen Carte Blanche. På svenska är han aktuell med En skör tråd, en tyvärr ganska slarvigt översatt bok i serien om den ryggmärgsskadade brottsplatsexperten Lincoln Rhyme.

Det finns något även för genren ovanligt maskinellt över Deavers verk, formen böckerna stöps i syns så tydligt. Det är korta tidsspann, högt tempo, metodiska, till synes vetenskapliga utredningsmetoder, obligatoriska ”överraskande” vändningar, listor. Författaren häller bara ner ny research, nya mördare, nya metoder för att mörda.
 

En skör tråd handlar om jakten på någon som bestämt sig för att använda New Yorks elnät som vapen. Precis som vanligt hos Deaver är det inte bara fråga om att hitta en brottsling, utan mest om att förhindra nya dåd. Spänningen stiger när det mest vardagliga blir livsfarligt. Kontakterna har sällan stirrat så hotfullt från sina väggar.

Och jag gillar det. Jag bara fortsätter att läsa och gilla, bok ut och bok in. Deaver skriver som en maskin, jag läser som en maskin, automatiskt tillfredsställd. Men det är bara böckerna om Lincoln Rhyme som verkligen funkar.
 

Den från fjärde ryggkotan förlamade Rhyme är trots sitt high-tech-forensics-labb en klassisk detektiv. Han ser det ingen annan ser, förstorar detaljen, dröjer vid de döda tingen, luktar och tittar och lyssnar på dem, avlockar dem sanningar, skådar hela världen i ett sandkorn. Sitter kvar hemma i sin körsbärsröda rullstol och föreställer sig rörelser och platser han själv inte kommer i närheten av. Kroppen är hans trasighet och stumma hinder, huvudet hans möjlighet. Böckerna om honom innehåller alltid listor över bevismaterial, långa torra uppräkningar som växer och förändras medan utredningen och läsningen pågår.
 

Vid sin sida har Rhyme den rödhåriga, smarta, tuffa och (naturligtvis) vackra Amelia Sachs. Hennes kropp är en annan än hans, men också den skadad: lederna värker ständigt av svår reumatism. Hon måste hela tiden överskrida sina fysiska begränsningar, när hon springer omkring på brottsplatser, försätter sig i olika typer av fara, kastar sig in i och ut ur snabba bilar. Hon blöder nästan alltid ur små sår i händerna och hårbotten, eftersom hon inte kan sluta rispa sönder sig själv med naglarna. Sachs riskerar livet för att samla in det bevismaterial som Rhyme behöver. Ofta gör det ont och hon är rädd, men hon ger aldrig upp.

För mig utgör de två en sorts gammaldags idealbild för hur litteratur, eller för den delen annan konst, blir till. Å ena sidan en perfekt läsare: uppmärksam, tålmodig, noggrann, kunnig. Å andra sidan en dristig, smärttålig och handlingskraftig person som sätter allt på spel för att förse läsaren med material.

Det är en gammal längtan det löpande Jeffrey Deaver-bandet föder hos mig: att vara en Lincoln Amelia.

Jenny Tunedal

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.