ÅSIKT

Så blev invandrare syndabockar

Magnus Marsdal om högerns dimridåer och det verkliga skälet till SD:s framgångar

Foto: Robin Lorenz-Allard
Jimmie Åkesson jublar efter valet förra söndagen. Förutsättningen för högerns splittrande politik är att flyktingar ställs upp som ett hot mot välfärdsstaten, skriver Magnus Marsdal.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Högern har skapat en laguppsättning av partier som har fått mycket av äran för det politiska övertaget, såväl i Sverige som i Norge. Här spelar dynamiken mellan de tydligt liberala och de mer luggslitna invandringsmotståndarna en avgörande roll. 

Medan alla medier pratar om “dött lopp mellan blocken”, är den obönhörliga verkligheten att högersidan vann valet i Sverige med 60 mot 40 procent. Sverigedemokraterna gick stort framåt bland LO-medlemmarna, där de ökar från 10 till 25 procent och gör sitt bästa val. 

Vilken strategi har lett högern till seger denna gång? Om man får tro borgarna så går LO-medlemmar till SD på grund av “invandringen”. 

Kristin Clemet, som leder NHO:s tankesmedja Civita, är övertygad om att invandring är “den viktigaste förklaringen för högerpopulismens framväxt i Europa”. Hon hävdar att “det inte finns något klart samband mellan ekonomisk ojämlikhet och stöd för högerpopulistiska partier”. (NHO är det norska näringslivets största intresseorganisation och Civita motsvarar Timbro, reds. anm.)

Som alla andra så kallade högerpopulistiska framgångar har SD vuxit fram i en tid av ökad ekonomisk ojämlikhet. I SD:s fall hänger framgången ihop med perioden efter finanskrisen 2008, som kostade Sverige ungefär 100 000 industriarbetare jobbet. Samtidigt förde den borgerliga regeringen Reinfeldt en hårdhänt högerpolitik under perioden 2006–2014. 140 miljarder i skattesänkningar, nedskärningar, åtstramningar i möjligheten till sjukersättning och andra tillgångar. Reinfeldt genomförde de största skattesänkningarna i västvärlden och uppnådde en rekordhög ekonomisk ojämlikhet i Sverige. Denna period slutade i SD:s genombrott 2014. 

En ny studie visar att SD:s framgång hör ihop med att de når ut till kapitalismens förlorare (DN Debatt 5 sept). De bortglömda låginkomsttagarna var kraftigt överrepresenterade bland SD:s väljare men även bland deras folkvalda. Flertalet av partiets politiker har bakgrund i den delen av arbetsmarknaden som blev direkt drabbade av den ekonomiska chocken efter finanskrisen. Detta skiljer SD från alla andra partier.

När forskare jämför inkomstnivån mellan dagens politiker och deras fäder, märker man att SD skiljer sig åt markant: Bland SD:s politiker är det långt fler som tjänar mindre än vad deras pappor gjorde.

Den typiska SD-väljaren bor inte i invandringstäta områden. Samtidigt råder det inga tvivel om att SD:s stora mobiliseringsfråga är invandringsmotstånd. Men är det så enkelt som Civita vill tro, att invandringen i sig självt är “den viktigaste förklaringen”?

Men orsaken till missnöjet och otryggheten är hot om uppsägning, som omöjligt kan skyllas på invandring, däremot på finanskrisen och industridöden.

Ett intressant exempel är SD:s framgångar i kölvattnet av industridöden som följde på finanskrisen. En studie visar att stödet för SD ökade bland folk som blev uppsagda 2009. I dessa fall var effekten starkare i områden där det finns många invandrare med låg utbildning. Mekanismen tycks vara: Ökad rädsla för arbetslöshet resulterar i ökad benägenhet till att rösta invandringsfientligt. Vad är orsak och verkan här? 

Den ökade ekonomiska otryggheten gör dessa väljare mer benägna att rösta på SD. Men orsaken till missnöjet och otryggheten är hot om uppsägning, som omöjligt kan skyllas på invandring, däremot på finanskrisen och industridöden. Därför blir det märkligt att hävda att invandringen är “orsaken” till SD:s framgång. Invandrarnas betydelse i detta resonemang är inte att de orsakar ekonomisk otrygghet, utan att vara syndabock för kapitalistiska problem som har sin orsak någon annanstans.

Varför blir invandrarna syndabockar? Det är lätt att skylla på de så kallade högerpopulisternas retorik, men det är för enkelt. 

Fredrik Reinfeldt avslutade sin statsministergärning 2014 med att uppmana det svenska folket att “öppna sina hjärtan” och Sverige för strömmen av flyktingar som kommer till Europa från krig och förföljelse. “I långa loppet skapar vi på det sättet en bättre värld”, även om det skulle bli väldigt dyrt, menade han: ”Det kommer att kosta pengar, vi kommer inte ha råd med så mycket annat”. Därför, sa Reinfeldt, ”lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det”.

Reinfeldt omdirigerade missnöjet med den ökade ekonomiska ojämlikheten, mot flyktingarna.

Svagheter i den allmänna välfärden skylldes alltså på flyktingarna, enligt samma statsminister som hade sänkt skatterna med 140 miljarder. En mycket, mycket större summa än kostnaderna för flyktingmottagandet. Reinfeldt omdirigerade missnöjet med den ökade ekonomiska ojämlikheten, mot flyktingarna. Han satte invandring på valkampanjens dagordning. SD:s stöd ökade från ungefär 5 till 13 procent i valet samma höst.

Den partipolitiska laguppställningen tillåter högern att föra en splittrande politik som gynnar den ekonomiska överklassen. Därefter får man med sig en stor del av proteströsterna från väljarna som betalar priset för samma politik. 

Förutsättningen för detta framgångsrecept är att invandringen hamnar högt upp på dagordningen och att flyktingar, inte skattesänkningar, ställs upp som ett hot mot välfärdsstaten. I Norge gör även Civita utspel om att vi ska “öppna våra hjärtan” och “öppna vår plånbok” för människor i nöd, om nödvändigt finansierat genom att sänka sjukersättningen för gemene man. 

Kristin Clemet bidrar till att polarisera invandringsdebatten genom att hylla “öppna gränser” och fri arbetsinvandring från hela världen. Samtidigt insisterar hon på att framgången för partier som SD är ”på grund av invandring”. Precis som Jimmie Åkesson menar Clemet att invandrarna är den växande högerpopulismens orsak, inte dess syndabock.

Detta är högerns strategi. Allt som har att göra med ekonomi och ojämlikhet ska bagatelliseras och avpolitiseras. Allt som har att göra med invandring och kulturkonflikter ska politiseras och polariseras. 

På så sätt kan de liberala och de auktoritära hjälpa varandra. Utan en ny vänster med slagkraft i klassfrågorna, står vi återigen i valet mellan Clemet-högern och Listhaug-högern. Eller Clinton och Trump, som det heter på amerikanska. Vi vet hur det gick.

Magnus Marsdal

Chef för den norska tankesmedjan Manifest och författare till Högerpopulismen dissekerad (Celander förlag) och Frihetens mødre (Oktober førlag).

Översättning: Jack Hildén.

ARTIKELN HANDLAR OM