ÅSIKT

Ingen undgår tiden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Magnus William-Olsson attraheras av ögonblickets oförutsägbarhet

1 av 2 | Foto: Carolina Klüft.

Att minnas ögonblicket. Där står hon. Kroppen i allt ägnad att utföra just det hon står i begrepp att göra. Vadernas styrka. Den framskjutna höften. Ansiktet som glömt att det i denna avgörandets stund betraktas av tusentals blickar. Så lutar hon sig bakåt, trippar fram och anträder ansatsen. I detta blixtlika ögonblick är hon inget annat än kropp och öde.

”Skuggan av en dröm är människan”, skriver Pindaros.

Men faller en stråle

av gudasänd glans över oss, då vandrar vi

i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.

Tiden, i vid mening, är det allt överskuggande temat i Pindaros (ca 518–438 f Kr) diktning. Alltsedan antiken har han hållits som en av historiens främsta lyriker. Ungefär en fjärdedel av hans produktion finns bevarad, den fjärdedel som utgörs av dikter ägnade att hylla segrare i de olympiska, pythiska, nemeiska och isthmiska spel där idrottsmän från hela den grekiska världen tävlade i allt från brottning och mulåsneritt till flöjtspel. Det är dikter skrivna för att framföras sjungande och dansande av en kör – alltså ett slags allkonstverk som knappast har någon motsvarighet i dag.

På många vis är Pindaros den siste av sitt slag. Hans aristokratiska föreställningsvärld är försjunken i gamla arkaiska mönster, överspelade redan under hans livstid. I jämförelse med de stora tragöderna, med filosoferna, ja också med lyriker som Alkaios och Sapfo är Pindaros dikter frånvända och svårbegripliga. Med sina långa invecklade mytologiska haranger tycks de handla om något vi inte längre kan omfatta. Men så är det det där med kroppen och tiden. I ett av de nemeiska odena, skriver han:

all den skicklighet som härskaren Ödet har gett mig

skall tiden föra, en gång, till dess utmätta slut.

Idrottskvinnan innesluten i sitt ödesdigra ögonblick skall denna gång klara vad hon föresatt sig. Den gudasända glansen skall falla över hennes gestalt. Men ingen undkommer tiden, den som en gång obönhörligen skall ha fört också henne till dödens tröskel.

I Rom finns en ursprungligen grekisk staty av en boxare som efter kampen, trött och blodig, sitter och begrundar sitt värv. Tiden har tagit över hans kropp. Ansiktet blickar upp, som om han just blivit tilltalad av någon nu sedan länge bortglömd vän eller kollega. Har han vunnit eller förlorat? Spelar det alls någon roll? I en av ytterst få passager hos Pindaros som reflekterar nederlaget skriver han om förlorarna: ”På bakgator hukar de, långt från ovänners hån, bittra över sitt nederlag.” Men sanningen är nog att också segrarna, trots jubel och hyllningar, framför allt förnimmer förlusten – av det nu hjälplöst överståndna ögonblick då kroppen fullkomlig vilade i sitt öde.

I detta spel med kropp, tid, öde och minne vill jag hävda att de Pindaros kanske är modernare än någon annan antik skald. Vår egen epok som är så besatt av den omedelbara behovstillfredsställelsens nu, knyter ju nästan allt sitt hopp till kroppen. De flesta av oss känner oss som endagsvarelser. Att illuminera livsstunden, att sinnligt öppna oss för dagen och den andre är det vi kan hoppas på.

Men våra idéer om ögonblicket skiljer sig åt. Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden, där allt kan hända. Det är fundamentalt oförutsägbart. Det enda sätt på vilket vi dödliga kan förbereda oss inför det, är att öppna oss för det okändas möjlighet.

Det är en livshållning som jag själv finner djupt attraktiv. Vår egen tid är ju så inriktad på begäret. Att tillfredställa någon längtan (som då genast söker sig ett nytt föremål) präglar vår konsumistiska eras idé om ögonblicket. Förutsagt, infriat, överståndet. I den pindariska dikten är ögonblicket tvärtom diskontinuerligt. Oförutsägbarheten är dess lag. Och det är framför allt två exemplariska situationer som illustrerar detta. Den första är just idrottsprestationen. Den andra är sången. Ögonblick då det råa livet ligger bart och blottat.

Men Pindaros har också ett annorlunda förhållande till kroppen. Vi är hjälplöst färgade av den monoteistiska kroppsförnekelsens beklämmande tradition. Årtusenden av dualistisk människouppfattning där kroppen ständigt förringats på själens bekostnad. För Pindaros är motsatsparet inte kropp och själ, utan kropp och rykte. Minnet är det liv kroppen kan hoppas på efter döden. Det är också till minnet dikten syftar. Ingen bragd tjänar i längden något till om den inte också tar plats i en sång, en dikt, som kan bära den in i framtiden.

När Ingvar Björkeson, som kanske gjort mer än någon annan för klassisk poesi i Sverige, nu översatt Pindaros alla olympiska och pythiska oden kan man läsa det som en tribut till minneskulturen. Hans tolkningar syftar till läsbarhet och flykt. Redan under antiken omtalades Pindaros som dunkel och det finns en alternativ översättningstradition, med utgångspunkt inte minst i Hölderlins ord-för-ord tolkningar, som snarare betonar det komplicerade och snåriga i hans framställningskonst. Någon gång tycker jag kanske att Björkeson i onödan väljer läsvänlighet framför komplikation, men i princip menar jag nog att han valt rätt. Nördar av min egen sort kan doppa sina prettopannor i de många kommenterade tvåspråkiga utgåvor som finns på alla stora språk. Pindaros – Olympiska och pythiska oden har i stället vunnit möjligheten att nå en stor publik.

Det sångbara i Björkesons tolkningar tjänar också själva grunden i Pindaros oden. Det är dikter som blir till i och genom läsarnas kroppar. Att läsa dem tyst är som att njuta symfonier blott genom partituren. Den kroppsliga upprepning som varje framförandet innebär är i själva verket djupt förbunden med den idé om ögonblicket och minnet som Pindaros förfäktar. Det är häri idrottsmannen och sångaren förenas. Ögonblicket, det oförutsägbara och vilda, uppenbaras och görs tillgängligt genom handlingen, akten. Spjutkasterskan minner i kastet om de som kastat före henne. Det kroppsliga framförandet, låter det förflutna ta plats i nuet. Människan, den dödliga, i tiden inskrivna, står plötsligt vidöppen, sann, inför det okända.

" I blindo

famlar vår kunskap om kommande ting.

Ofta svarar de ej mot vår förväntan,

dränker den enes fröjd, och hos den som drabbats

av pinande stormar förbyts

på ett ögonblick sorgen

i djupaste glädje.”

Magnus William-Olsson