ÅSIKT

DANMARKS SAK ÄR SVÅR

KULTUR

TORSTEN KÄLVEMARK om hur "civilisationernas kamp" blev fundamentalisternas

Foto: Pia Kjaersgaard.

Nu är det hänryckningens tid för kulturfilosofer och historieanalytiker. Danmarks sak blir vår, utbrister en ledarsida. I dag är vi alla danskar, sekunderar en yrvaken populist. Civilisationernas kamp är inledd och inte sedan den svenska stormaktstidens politiker manade till strid mot turkar och hedningar har väl en modig svensk uppslutning mot hotet från Orienten manifesterats så starkt.

Kanske finns det dock vissa komplikationer i den totala identifikationen med en annan nation. Låt oss ändå börja i den ände där vi alla tycks vara ense: Tryckfrihetens sak är vår! Här finns inget utrymme för diplomati eller kompromisser.

Också den danska flaggans sak kan kännas som vår när vi ser ett grannlands nationalsymbol trampas under fötterna i Mellanöstern. Det betyder för den skull inte att vi ställer oss bakom Dansk Folkepartis förslag om "forbud mod forhånelse af Dannebrog". I det förslaget visar den danska extremhögern att politiska friheter trots allt kan inskränkas till förmån för det som man uppfattar som heligt. I och för sig är det inget ovanligt i västerländska samhällen. I Frankrike är det straffbart att förneka förintelsen och det armeniska folkmordet. I Tyskland är nazistiska symboler förbjudna och i Sverige kan man dömas för hets mot folkgrupp.

Det är därför möjligt att det i Sverige hade blivit rättssak av det som Pia Kjærsgaard - denna oundgängliga stöttepelare för dansk regeringspolitik - i sitt senaste veckobrev skriver: "Det frö av ogräs, som har rykt in över den danska gränsen - islamister och lögnare - ska vi nog själva ta itu med."

Lägg märke till ordet "själva" i den sista meningen. Det syftar på att Pia Kjærsgaard inte får förväntad hjälp utifrån när det gäller att göra upp med dem hon kallar för "landsskadliga femtekolonnare". Hon känner sig sviken av Danmarks mäktiga bundsförvanter. George Bush och Tony Blair har inte ställt sig på hennes sida trots att hon naturligtvis för tre år sedan var avgörande för att det fruktade danska ubåtsvapnet sattes in mot Irak som en del i de villigas koalition. Men hennes förvåning måste vara spelad, för vem skulle tro att Bush i valet mellan Dansk Folkeparti och det saudiarabiska kungahuset skulle stanna för det förstnämnda alternativet.

Nej, det fordras en enorm självövervinnelse att helt göra Danmarks sak till sin egen så länge som dansk politik ser ut som den gör. Ingen utomstående kan väl ge några goda råd om hur vårt grannlands politiker ska undvika den devalvering av landets anseende som nu under flera år fortgått men nog vore en samlingsregering som exkluderade Dansk Folkepartis inflytande åtminstone ett recept som en statsvetenskaplig teoretiker skulle kunna skriva ut. Om det är praktisk politik är förstås en annan fråga. Receptet har ändå med viss framgång prövats i många andra länder.

Bortom detta mindre spörsmål om den danska inrikespolitiken finns ändå den vidare fråga som så många ställt sig i dessa dagar av upplopp och brandattentat: Är detta inledningen till en ideologisk sista strid mellan två stora civilisationer? Det är en händelse som ser ut som en tanke att en bok kring just det ämnet, Samuel P Huntingtons omdiskuterade Civilisationernas kamp, i dagarna kommer ut på svenska (Atlantis, översättning Katarina Sjöwall Trodden).

Det är verkligen på tiden att den ges ut också i Sverige, ett decennium efter sin ursprungliga publicering på engelska. Möjligen kan man också säga att det är för sent. För när man läser den slås man av hur mycket som ändrats i världspolitiken under de gångna tio åren. Det betyder i och för sig inte att boken blivit inaktuell eftersom en bred kulturhistorisk exposé alltid har ett bestående värde.

Ett vanligt påstående i den allmänna debatten är att Huntingtons teser är överdrivna. Möjligen handlar det då (som förlaget tror) om en karikatyr av hans analys. Är det kanske så som baksidestexten påstår, att ingen debattbok från senare år har blivit så omskriven men heller inte så missförstådd och förtalad?

Själv tycker jag att det är en stimulerande läsning när man väl tagit på sig de kritiska glasögonen. Som alla civilisationshistoriker måste Huntington med nödvändighet bli svepande i sina formuleringar. Han målar upp ett antal scenarier men det är ingen maning till en västerländsk kulturkamp, så som många tycks tro. Han argumenterar tvärtom för att alla civilisationer bör lära sig att tolerera varandra. Och han säger på ett ställe i boken att tron på den västerländska kulturens universalitet är behäftad med tre problem: "den är felaktig, den är omoralisk och den är farlig".

Man kan förvisso peka på brister i hans analys av världen som den såg ut 1996. Jag är verkligen inte expert på alla de områden där han rör sig, men när det gäller ett av dem som jag kan något om - den ortodoxa civilisationen i Östeuropa - är det uppenbart att Huntington överskattar den sammanhållande kraften i det som han kallar för kärnstaten, i detta fall Ryssland. Han ser problemen redan i Ukraina men varken Rumänien eller Grekland passar in i hans teorier, något som de senaste årens utveckling visat.

Det verkligt nya som skett under de tio år sedan boken skrevs, och som gör att den kan kännas lite avslagen, är annars fundamentalismens frammarsch inom alla religioner. Det gäller inte minst i USA. Som Jimmy Carter - eller för den del en gammal republikan som John Danforth - nyligen konstaterat kan de högerkristna gruppernas inflytande på dagens amerikanska regering på sikt ses som en nationell katastrof. Huntington oroade sig för ett decennium sedan för den multikulturella upplösningen av USA men sedan dess är det skiftet från en västerländsk humanism till en bigott nationalism som är den stora förändringen.

Därmed ändras också förutsättningarna för analysen av den globala scenen. Som många insiktsfulla bedömare konstaterat var den muslimska fundamentalismen på nedgång i världen innan Bushadministration gav den en kraftig vitamininjektion genom sitt korståg mot terrorn, genom anfallet på Irak och genom ett nästan oreserverat stöd till Sharon-regimen. Om det verkligen finns en civilisationernas kamp så står den i dag mellan kristen fundamentalism med sin bas i det amerikanska bibelbältet och en militant islamism i den shiahalvmåne som kraftigt stärkts sedan 2003.

I det läget är det de moderata och återhållsamma krafterna i världen som måste rycka tillbaka initiativet och förena sina krafter. De som viftar med Bibeln och de som demonstrerar med Koranen i hand är samma andas barn. Båda kräver dödsstraff, inskränkning av civila rättigheter och moralisk underkastelse. Båda vill i olika avseenden censurera och kväva fri debatt och fri forskning.

Det är verkligen så att europeiska kristna har mer gemensamt med moderata muslimer när det gäller livsåskådning och samhällssyn än med sina trosfränder i delar av det amerikanska bibelbältet. På samma sätt har besökarna i Malmömoskén mer gemensamt med Svenska Missionskyrkan än med sina ambassadbrännande trosförvanter i Mellanöstern.

Med sina breda och liberala kristna traditioner borde Danmark egentligen inte stå som en symbol för det arroganta västerland som nu väcker folklig vrede i stora delar av världen. Men i ett läge när Pia Kjærsgaard har överflyglat Søren Kierkegaard som en dansk profilfigur är det inte så konstigt om man blivit en del av en internationell kulturkamp.

"Det frö av ogräs, som har rykt in över den danska gränsen - islamister och lögnare - ska vi nog själva ta itu med."

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Torsten Kälvemark ([email protected])