ÅSIKT

Det onda goda livet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Semesterböcker: JENNY TUNEDAL väljer årets bästa deckare - hittills

1 av 8 | Foto: Blædel.

Det goda livet breder ut sig. Tidningsbilagor, teveprogram och tidskrifter pöser över av råd och stöd till den som har tid och pengar att bränna. Det finns så många möjligheter. Kakaohalten har aldrig varit högre, kaffebönorna aldrig mer nymalda, utbudet av resor till tredje världens soldränkta stränder aldrig större, ljuset och rymden i de pietetsfullt renoverade bostäderna aldrig ljusare än nu. Och i de bleka, blonda nätterna finns sommartorpet, skärgården, segelbåten, havsutsikten. Inte riktigt für alle, men det är så lätt att glömma de andra. Eller inte glömma - de egna privilegierna framkallar rysningar av vällust och skam längs ryggraden.

Eller inte skam - vi har bara vad vi förtjänar. Vi arbetar hårt och är raka i ryggen. Ingen skam i min kropp. Ingen i din.

("Den skarpaste av skiljelinjer fortsätter att gå mellan de som har och inte har. Barn. Pengar. Medborgarskap. Jobb. Utbildning. Bostad. Kuk ", skriver Ulrika Dahl i årets första nummer av Bang.)

I de ljusa sommarnätterna läser vi gärna deckare. Böcker där mörkret hotar ljuset, där det egna ofta ställs mot det andra, där de som inte har hotar dem som har, eller där de som har något förgriper sig på dem som har än mindre. Precis som i verkligheten vinner de som har - lagen, ordet, tolkningsföreträdet på sin sida.

Det goda livet breder ut sig. Deckare handlar minst lika mycket om goda viner och sköna hem, som om skitiga bakgator och knarkarkvartar. Vårens utgivning är inget undantag. I Liza Marklunds Nobels testamente får kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzons flytt från bostadsrätten på Kungsholmen till villan i Djursholm gott om utrymme. Här finns ett klassperspektiv - Bengtzon är främmande i överklassen - men steget från innerstaden till finförorten är framför allt ett steg från ett gott liv till ett ännu godare.

Stieg Larssons Lisbeth Salander, hjältinna i Flickan som lekte med elden, köper en överdådig lägenhet vid Mosebacke torg för pengar hon stulit från en ond finansman. En hysteriskt effektiv tripp till Ikea får illustrera hur missanpassad Lisbeth faktiskt är - hennes hem kommer att sakna all den personliga stil som fungerande människor i allmänhet, och läsare av DN Bostad i synnerhet, är förmögna att skapa. Salander blir dock, trots avsaknad av både kuk och god smak, en vinnare och hämnare, både i relation till sådana som har mer och mindre än hon själv.

Den engelska deckardrottningen P D James har alltid föredragit mord i tjusig miljö.

I Fyren placerar hon käre gamle buttre poetpolisen Adam Dalgliesh och hans assistent på en ö dit rika människor reser för att vila sig. Det är vackra vyer och vilda vindar och brittisk överklass med onda undertoner. Dame James är 86 år gammal nu, och hon visar med eftertryck att gammal är äldst. Hennes hantverk, det precisa språket och de intrikata förvecklingarna, är en njutning att ta del av, liksom lyxen så klart - avkopplande, skön.

Danska Sara Blædels första bok Pulver lanseras som "något så ovanligt som en livsstils-thriller - en berättelse om vår tid, om det goda och det onda livet bland unga par, singlar och ensamstående mödrar". Boken handlar om två kvinnor, en polis och en journalist, i Köpenhamns innerstad. Deras livsstil är knappast någon thriller - de äter sushi och ingår i relationer med män och barn. Spänningen ligger i kvinnornas yrkesliv, som får dem att hamna mitt i Danmarks knarksyndikat. Beteckningen "livsstils-thriller" är missvisande, men intressant. Böcker om människors vedermödor med att få till sina trevliga livsstilar är i dag de kanske främsta hoten mot deckarnas välde i toppen av försäljningslistorna. En "livsstils-thriller" måste vara en marknadsförares dröm - kunden behöver inte längre välja mellan små gula citroner och ond, bråd död.

James Pattersons En 2:a chans har, liksom Pulver, en polis och en journalist som är nära vänner i centrum. Här kompletteras de med en åklagare och en rättsläkare, vilket gör att kompisarna, som kallar sig själva Mordklubben och dricker Margueritas i tillbringare, sammantaget har en mycket bred kompetens kring kriminalgåtor. Deras jakt på en massmördare med rasistiska motiv som härjar i San Fransisco med omnejd är underhållande läsning. Tyvärr känns det dock som om Patterson inte varit tillräckligt intresserad av sina fyra huvudpersoner för att de ska bli levande. Mordklubben känns mest som en kliché om kvinnlig vänskap.

Ett liv som inte alls är gott, och en oförglömlig gestalt, porträtteras i debuterande Stuart MacBrides Kall som granit. "Överkörd" (som jag antar är en lite onödig översättning av engelskans "Roadkill") är en man som går längs vägarna i och kring Aberdeen och på kommunens uppdrag skrapar upp överkörda kroppar från asfalten. En sorts renhållningsarbetare, anställd för att folk ska slippa se hur många grävlingar, rådjur och fåglar som får sätta livet till för att de ska kunna svischa fram i sina bilar. En man med ett otroligt sorgligt yrke. En otroligt sorglig man.

Överkörd älskar de kroppar han kallar för "mina döda ting" och samlar dem alla i olika skjul på sin gård. När grannarna klagat på stanken tillräckligt länge och kadavren ska fraktas bort hittar man delar av människa bland djurliken. Överkörd är egentligen inte någon huvudperson i Kall som granit, men MacBride gör honom till mycket mer än en kuriositet i kanten - han blir en mycket rörande stackars stackare vars förvirring gör honom till föremål för allmänhetens oresonliga hat.

Jeffrey Deavers huvudperson Lincoln Rhymes är en stackare, så till vida att han är förlamad från fjärde nackkotan, men han är även världens bästa kriminaltekniker och en slags de döda tingens uttolkare - under hans blick kan minsta färgflaga komma till liv och börja berätta. Med en superhjältes laboratoriekunskaper, ett lillfinger som styr rullstolen, och en rödhårig flamma som drar snabbt och saknar fruktan vid sin sida, bedriver Rhymes spektakulära brottsutredningar från sin enorma lägenhet vid Central Park, där pilgrimsfalkar häckar på fönsterblecket.

Det tolfte kortet är Deavers sjätte bok om Rhymes och hans partner Amelia Sachs, och mitt sug efter långa listor på bevismaterial, halsbrytande intriger och fenomenala lösningar är långt ifrån mättat. Till stor del tror jag att det är det extremt ovardagliga i Deavers böcker som gör dem så lockande - här är det väldigt långt mellan måltiderna, och hämtningar på dagis förekommer inte alls. Rhymes och Sachs behöver aldrig sluta vara suveräna, ens för ett ögonblick. Deras livsstil är underbart orimlig.

Det tolfte kortet presenterar delvis en sorts standardskildring av det svarta Amerikas historia, och innehåller bland annat en mix av fakta om, och rätt klichéartade bilder av, stadsdelen Harlem i New York. Deaver är påläst, men inte så genomtänkt i sin analys, när han exempelvis låter Rhymes jämföra sig med en svart man från 1800-talet - att vara ryggmärgsskadad i lyxlägenhet på Manhattan runt år 2000 är nog inte helt likt att vara en frigiven slav på samma plats tvåhundra år tidigare.

George Pelecanos En svart vår (uppföljaren till Svarta själar - Hard Revolution respektive Soul Circus i original - får hans kommande bok Night gardener kanske den svenska titeln "Svart trädgårdsmästare"?) skildrar liksom Det tolfte kortet det som amerikanska skolelever läser om under den enda månad av läsåret som utnämnts till "Black History Month". Här är det våren 1968 och mordet på Martin Luther King utlöser kravaller. Detektiven Derek Strange, som läsaren mött som medelålders polis i Pelecanos tidigare böcker, har just blivit en av mycket få svarta poliser i Washington. Han hamnar mitt i kravallerna, mitt i sprickan mellan makten och de maktlösa, och stirrar både egna och andras fördomar i ögonen.

Att Pelecanos har andra ambitioner än de flesta författare i sin genre märks tydligare än någonsin i denna roman. Mördarjakten spelar ingen avgörande roll, i stället är En svart vår en slags kollektivroman från skuggsidan, där olika existenser ur Washingtons underklass (såväl vit som svart) skildras med både skärpa och värme. Spänningen är genomgående mycket, mycket hög - den finns där som ett konstant tryck i luften, i människors ögon och hjärtan. Referenserna till musik och bilar är, som alltid hos Pelecanos, många och används tydligare än någonsin som markörer för var någonstans människor befinner sig, socialt såväl som ideologiskt. Det är väldigt skickligt genomfört. Vi som älskar kriminalromaner ska vara glada att författare som Pelecanos väljer att verka inom genren, tänja den, fördjupa.

För den som, liksom jag, tycker att de bästa deckarna är amerikanska är det glädjande att de svenska förlagen nu verkar satsa mer på översättning och mindre på att lansera svenska efterföljare till Mankell och Marklund. Laura Lippman och Reggie Nadelson är två deckarförfattare av hög klass som i vår publicerats på svenska för första gången. Lippmans böcker handlar om den typiskt amerikanska irländskt-judiska privatdetektiven Tess Monaghan, som lever med vinthunden Esskay och dobermanpinschern Miata i Baltimore, Maryland. Tess arbetar ensam och bryter mot lagen när det passar henne, till synes utan att det får några konsekvenser. Till sin hjälp har hon ett nätverk av så kallade Snokarsystrar, som hon får råd och stöd av när hon befinner sig i knipa. Snokarsystrarna är betydligt mer professionella än kvinnorna i Mordklubben, även om de chattar både om matlagning och mord, och just därför både mer trovärdiga och intressanta.

I spindelns nät handlar om Tess möte med en ortodox judisk man, som lejer henne när hans fru och barn försvunnit, och under jakten på familjen får henne att ifrågasätta sin egen identitet och sin plats i den amerikanska smältdegel som puttrar av intolerans mot människor som lever annorlunda liv.

Nadelsons När jorden rämnar utspelar sig i New York två år efter den elfte september. Staden är skakad, den rysk-judiske snuten Artie Cohen mår kasst. När ett barns kläder hittas på stranden i Brooklyn börjar han jaga efter svar och finner mot sin vilja många av dem i de ryska immigrantkretsar han trodde han lämnat för gott. När jorden rämnar är något så ovanligt som en amerikansk roman om tiden efter tvillingtornen som helt saknar självgodhet och patriotism.

New York är en usel, hård stad, ett allt annat än oskyldigt offer.

En till synes oskyldig plats är däremot Tanumshede, skärgårdssamhället där Camilla Läckbergs populära deckare om Patrik Hedström och hans kvinna Erica Falck utspelar sig. Läckberg skriver i den breda, svenska polisromansgenren, där familjeliv är lika viktigt som brottsutredningar. I hennes nya bok Olycksfågeln löper bröllopsplanering och mördarjakt parallellt. Fridfulla Tanumshede skakas i sina grundvalar när dokusåpan "Fucking Tanum", och en av de tävlande hittas mördad. Att dokusåpor skulle leta sig in i de svenska deckarna känns inte som en överraskning, men Läckbergs enorma empati med deltagarna, hennes vilja att liksom rädda dem från kameran och skriva dem som människor bortom voyerismen är dock förvånansvärt svår att motstå.

I den svenska deckardebutanten Andreas Romans Vigilante råder total brist på empati, och den dokusåpa under namnet "Penthouse" som människor inte kan slita blicken från är mer djävulsk än Anna Bråkenhielms vildaste fantasier. Vigilante är en bok som till och med inom sin genre har ett ovanligt tråkigt språk, men det finns ett driv i den utbrytande och accelererande ondskan som gör den svår att lägga ifrån sig.

I På spaning efter den tid som flytt skriver Marcel Proust:

"Genom en omvänd process mångdubblas allt som angår vårt välbefinnande och divideras allt som inte angår det med en så svindlande hög siffra att miljoner okändas död nästan förorsakar oss mindre obehag än ett korsdrag."

Vårens allra bästa kriminalroman, danske Christian Jungersens Undantaget handlar om just detta - och mera. Den utspelar sig på ett danskt centrum för upplysning om folkmord. Här arbetar fyra kvinnor på ett luftigt och vackert kontor med att informera om den kollektiva ondskans kanske allra tydligaste och mest ofattbara uttryck. De tar avstånd, de vill förhindra, de vill göra det rätta. De är välutbildade, välbeställda och väl fungerande människor. Vänliga, och fullständigt skoningslösa. Fulla av empati och fullständigt egoistiska.

Jungersen växlar mellan de fyra kvinnornas röster och romanen blir ett slags mörkt spegelland där varje blick som kastas är lika livsfarlig som oskyldig. Kontrasten mellan vad gestalterna tror att de är och vad de faktiskt är blir skrämmande, obehaglig och omöjlig att inte känna igen sig i. Jag hoppas verkligen att Undantaget finner lika många läsare här som i Danmark. Den skär rakt genom våra goda liv, inte minst med repliken:

"Jag hoppas så att det någon gång blir bättre i världen. Men om det händer, kommer våra barnbarn om trettio år att se på oss som de nu ser på sina nazistiska mor-eller farföräldrar och säga: "Jag förstår mig inte på dig."

Vi kommer att svara: "Ja, men på den tiden var det vanligt att man lät folk svälta - och att låta hela byar dö av svält för att man själv skulle få billigare kaffe."

Och våra barnbarn kommer att fråga: "Ja, men kände ni inte till det?" "Jo, vi kände alla till det. Vi tänkte bara inte på det. Vi kände till det - MEN vi tänkte inte på det. Det var så det gick till då vi var unga.""

Omnämnda böcker:

Jenny Tunedal