ÅSIKT

Kommer ni i bikinin i sommar?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ANN CHARLOTT ALTSTADT om den platta magens tyranni och ångestens profitörer

Nu stundar bikiniångestens tid. Med solens ankomst kommer hängfläsket i dagen alltmedan löpsedlarna ropar åt oss att skaffa fast rumpa och platt mage snabbt. Att äta eller inte äta – är frågan för miljontals kvinnor i västvärlden. För mat är farligt.

Dagens trendiga dieter handlar alla om att utesluta livsmedel. Medelhavsdieten, Stenålderskost, GI och Viktväktarna betyder – ät inte animaliskt fett, undvik kolhydrater, akta dig för vitt mjöl och socker, räkna matpoäng. Vi ska lära oss tänka på mat i termerna förbjudet/tillåtet som något hälsosamt, men för många är det första steget till matfixering och ätstörning. Vårt dubbla matbudskap hittas i en både försåtlig och extrem variant i bestsellern De franska kvinnornas smala hemlighet av Mirellie Guiliano (2005). I Veckorevyn kallades den ”En mysigt chic och varm bok?” men är egentligen en biljett till helvetet. Franska kvinnor är XS därför att de är disciplinerade nog att svälta för att ibland äta normalt, det är den krassa sentensen som döljs bakom sinnlighet och dramatik. Ett avkok på purjolök är exempelvis, enligt författaren, en himmelsk smakupplevelse och yoghurt är inte en vanlig mjölkprodukt utan ”franska kvinnors hemliga vapen”.

Vi får inte glömma bort att mat är härligt också, ungefär så goddag yxskaft svarade Ann-Christin Nykvist, konsumentminister, när DN:s ledarskribent Hanne Kjöller överraskande förde upp klassamhället på dagordningen under SVT2:s temakväll om övervikt. Kjöller är tack vare opererad magsäck 20 kilo lättare. Det enda säkra sättet att också förbli normalviktig, menar hon. För alla dieter gör att man går ner, men sedan äter nästan alla upp sig igen. I Operation – nytt liv (Brombergs) skriver hon om sina erfarenheter, och om andra som också fått operation beviljad efter hopplös kamp mot maten. Ledarskribenten Kjöllers bok är intressant eftersom hon upphäver den liberala grundidén om människors fria vilja, det personliga ansvaret, och istället hävdar strukturers makt över männi­skors liv. Vissa blir feta för att samhället utsätter dem för stress.

Med stöd från forskning menar hon att pressade oroliga människor får ett hormonpåslag som gör att de äter mer och fel. Det förklarar varför de som har det sämst ställt är mer överviktiga. Men hennes slutsats är inte att reformera klassamhället utan att det ska bekosta magsäcksoperationer för alla överviktiga. Hon kritiserar Viktväktarna, som av kommersiella skäl skulle lura människor att på sikt gå upp i vikt. Men varför bara angripa det företaget som enda affärsrörelse som gör människor matsjuka av vinstskäl?

Det finns en feministisk opinion som anser att när kvinnor framställs som sexobjekt i sex/herrtidningar både speglas och vidmakthålls könsmaktsordningen. Underhållningspressens kvinnobilder väcker däremot inte någon debatt eller krav på alternativ. De är ju inte onani- utan konsumtionsobjekt. Herrtidningen ska ge mannen utlösning medan underhållningspressen ge kvinnan förlösning, men hon får aldrig bli tillfredsställd. Hon måste alltid köpa fler produkter för ständig förbättring. Sexualiseringen av det offentliga rummet har lyfts till en jämställdhetsfråga men inte ”snyggofieringen” fast den uppenbart gör många kvinnor sjuka.

För de modeller/kändisar som pryder tidningarnas omslag äter inte. För att vara ålsmal måste man avstå, kräkas eller knarka sig mätt. Att inte få äta är både psykisk och fysisk tortyr, men det är inget kvinnoöde typiskt just för våra dagar. I tantsnuskromanen Scruples av Judith Krantz, från 1976, går huvudpersonen Billy Ikehorn från att vara en hopplös överklasstjockis till smal arvtagerska med animalisk utstrålning och knivskarp smak. Hur? Aldrig mer än 1100 kalorier per dag och aldrig äta efter klockan 18.00. Det är en middag mer än de 400 kalorier som beräknades för de internerade i Auschwitz. De abnorma siffrorna spökar antagligen i bakhuvudet på miljoner kvinnor.

Flickors låga kroppsvikt var länge mödrarnas ansvar och då hymlades det inte med orsaken. Fredrika Bremers mamma satte exempelvis sina döttrar på svältkur för att de skulle duga på äktenskapsmarknaden. I Dostojevskijs Idioten förstår man att systrarna Jepantjin tagit makten över sin mamma eftersom de själva bestämde hur mycket de skulle äta. Medan Scarlett O´Hara tvångsmatades med bovetegröt inför helgernas storslagna barbecues för att inte frestas att mer än smaka på läckerheterna. Hennes midja var den smalaste i tre grevskap, 17 tum (43 centimeter), efter att Mammy hade snört henne till svimningsgränsen – en dam ska inte äta mer än en fågel. Scarlett O´Hara kunde inte välja att låta midjan svälla innan hon blev gift. Det kan vi, men de platta magarnas tyranni är tusen gånger effektivare än den övervakande mamman.

Utseendenormer har alltid funnits men kraven har växt i takt med reklamens ökade exponering och inflytande. Dess estetik och ideal har kommit att genomsyra hela vårt samhälle och kvinnan upptagen med sitt utseende återfinns nu inte bara på annonsplats utan har brett ut sig över det övriga text- och bildmaterialet. Kvinnan lär sig därmed att ständigt iaktta sig själv och andra kvinnor för jämförelse, och underhållningspressen har aldrig varit så fixerad vid just betraktandet och bedömandet som nu.

Nöjesjournalister buar ut, berömmer och beundrar den kändis­elit de själva har skapat. Nicole Richie, Mary-Kate och Ashley Olsen, Lindsay Lohan, Victoria Beckham med flera är med medias bildfixering ständiga deltagare i tävlingsgrenarna stil, mode, kroppsvikt och utseende. Att de hetsas till ätstörningar på grund av uppmärksamheten blir en nyhet i sig, med före- och efter-bilder som i Magazine Vimmel (nr 4), där skådespelaren Hillary Duffs drastiska viktminskning sägs bero på en artikel som påstod att hon ”plufsat till sig”. Journalisterna har hittat på ett namn på den amerikanska avmagrade kändisen – Lollipopkvinnan – jättehuvud på avmagrade pinnkroppar. Trots det hyllas de som förebilder, deras absurda dieter publiceras och vi uppmanas att ”sno stilen” från dem.

Enligt undersökningar tänker kvinnor på sitt utseende var 15 minut och hennes ideal är en 50-kilos benget. Hur kan kvinnor uppnå sin fulla potential när de hela tiden oroas för hur de ser ut, framför allt bör se ut? Men debatten om skönhetsideal är död. Det beror bland annat på att individualismen blivit religion alltmedan våra utseenden och åsikter pressas till konformitet. Inom politiken måste man bekänna sig till den marknadsekonomi som exploaterar kvinnors oro, annars hotar extremiststämpel. På det privata planet innebär valfrihet att bejaka en shoppingkultur där vi alla ska köpa samma dyra märkeskläder och se likadana ut.

Reklam är effektivare skapare av könsstereotyper än någonsin produktivkrafter och arbetsfördelning eftersom det får oss att tro att vi väljer själva, men vi är chanslösa när våra hjärnor manipuleras av superproffs med miljardbudgetar och maktlösa då kommersiella krafter inte kommer att spara på något konto för att fortsätta reproducera den kvinnlighet som gör oss till utseendefixerade viktnojjiga fånar.

Trinity, den kvinnliga huvudpersonen i Matrix, spelades av Carrie-Anne Moss, som trots att hon är fotomodell måste hårdbanta inför rollen. Det fodrades två assistenter för att klämma in Moss i hennes trånga dräkt. Kvinnor kan också rädda mänskligheten men de måste vara supersmala när det gör det.

Att bekämpa konsumtionssamhället och dess ideal är den ultimata feministiska handlingen. Om inte, kommer de granskande dömande blickarna fortsätta att hindra oss från att våga uttrycka vår individualitet och hålla oss hårt snörda oavsett vilka projekt vi vill förverkliga.

Ann Charlott Altstadt