Hur mår Israel?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Inför valet på tisdag: ANITA GOLDMAN träffar författare och ser teater
Ett gammalt uttryck från sextiotalet kommer för mig när jag besöker Israel några ljuvliga mellanösterska vinterdagar någon månad före det israeliska valet. Mandelträden blommar och citronerna hänger mogna från träden och såväl palestinier som israeler är så häpna över Hamas valseger att de inte kommer sig för att slå mot den andre.
Jag inbjuder israeliska författare till den ganska folktomma stranden i Tel Aviv för samtal om deras romaner som jag läst. Vi äter stora sallader och folk gör gymnastik och leker med hundar. Kontrasten mellan detta paradisiska vinterlandskap och det vi talar om är minst sagt paradoxal: självmordsbomber, ockupation, ett förråat samhälle i kris. Som vanligt är mina intryck av israelerna långt från schablonbilden som man finner i såväl nyhetsbevakningen som i svenska kulturarbetares förutsägbara rapporter om fyrkantiga, genomnationalistiska israeler. "Mina" israeler är rått självkritiska och visar öppet sin smärta över och sitt avståndstagande inför det som sker i deras namn. Några skriver mycket skarpa analyser i de största dagstidningarna, andra orkar fortfarande aktivera sig i diverse protestgrupper.
Men något i mig tar spjärn, jag blir inte lika entusiastisk som förr över vitaliteten och öppenheten i israelisk kultur. "Repressiv tolerans", tänker jag sextiotalistiskt. Man får säga precis vad som helst om ockupationen. Men den bara fortsätter och förråas.
Råhet är just ett ord som betecknar den israeliska författaren Orly Castel-Blooms romaner. Och kyla. Det var under ett vintrigt besök i Stockholm för flera år sedan, berättar hon för mig på stranden, som hon fick idén till den köldmetafor som lägger sitt iskalla grepp över hennes roman Halakim enoshiim ("Mänskliga delar") kallad "den första israeliska romanen som beskriver de senaste årens verklighet med självmordsbomber". En för dessa breddgrader helt osannolik köld får människorna att frysa - bokstavligen och bildligt. Det är iskallt mellan människorna, vilka styrs av ett nästan indolent egenintresse. Marginaliserade och vilsna rör de sig mellan flygande kroppsdelar och runt i ett råkapitalistiskt ekorrhjul, där köpslagan trängt in i alla förhållanden: språkliga, mänskliga, politiska.
Halakim enoshiim är en mycket kraftfull attack på den cyniska kapitalism som nu tagit ett iskallt grepp på det land som en gång såg sig som ett socialistiskt, idealistiskt pionjärsamhälle.
Det är inte en tillfällighet att en av huvudpersonerna (om man nu kan kalla dem så, de är mer lika serietecknade figurer som avsiktslöst hakar in i varandras liv som Short Cuts) är en kvinna som får sin fame-for-a-day när hon intervjuas i tv, den dag när fattigdomsrapporten publiceras. Författaren bygger på den helt autentiska rapporten som visar att 1,6 miljoner israeler lever under den officiellt stipulerade fattigdomsgränsen. Den uppmärksamhet som tv-kamerorna och den israeliska allmänheten visar henne under ett par korta dygn får henne att göra uppror mot hopplösheten i sin situation. Att placera en outbildad orientalisk kvinna som städar trappor och lever i djupaste fattigdom i den underklasstämplade staden Lod i centrum för ett litterärt verk är minst sagt ovanligt i den israeliska litterära kanon.
Vinterkylan i Stockholm erfor Castel-Bloom i samband med att Ordfront 1998 gav ut Dolly City, en hårdkokt och dystopisk mardrömsskildring av en galen kvinna i ett förvridet och fasansfullt futuristiskt Tel Aviv. Den maniska doktor Dolli söver ner och snittar upp sitt adopterade hittebarn varje dag för att försäkra sig om att han är frisk. En dag är det Israels karta hon snittat ut på den lilla ryggen:
"Dårskapen är utom all tvekan ett rovdjur. Dess näring - själen. Den tar över själen lika fort som vår militär erövrade hela Judien, Samarien och Gazaremsan 1967 ... Och om staten Israel inte kan få kontroll över områdenas araber, varför skulle jag, en privatperson, kunna få kontroll över "the occupied territories" inom mig."
Men vad kan en absurdistisk råbarkad författare likt Castel-Bloom göra av de senaste årens verklighet som överträffat även de mest extrema fantasier? Det visar sig att hon denna gång valt att skildra den i monoton detaljrikedom, med ett avskalat talspråk, utan minsta försök till psykologiskt djup eller känslosamhet. Kanske skulle man kunna kalla Castel-Blooms skrivsätt för dystopisk realism. Figurerna i denna fasansfulla, roliga och extremt deprimerande höglitterära såpa dör eller skjuts ihjäl under bokens gång och det sker plötsligt, meningslöst och utan att det egentligen sätter djupare spår. Så kanske döden måste beskrivas av en författare som genomlevt självmordsbombningarnas inferno: som totalt banaliserad.
En mer traditionell roman om samma tid är Eshkol Nevos Arbaa batim ogaagoa ("Fyra hus och längtan"). Nevo hör till den israeliska författargeneration som växte upp under Osloprocessen och som var unga universitetsstudenter när premiärminister Yitshak Rabin mördades och självmordsterrorn blev en del av israelisk vardag. Om detta har han skrivit en mycket samtida ung kärleksroman, som länge legat på den israeliska försäljningstoppen och blivit översatt till flera europeiska språk.
Den är charmigt sympatisk och målar in hela det typiska persongalleriet i det israeliska mänskliga landskapet: Amir och Noa, fredssinnade och ytterst moderna unga studenter tar med vänlig storögdhet in det "exotiska" Israel som de bokstavligen lever tätt inpå när de flyttar ihop och hyr en liten lägenhet i en nedsliten ort i utkanten av Jerusalem, Kastel - en gång en arabisk by, i dag med en majoritet kurdiska judar. Här äts det kube (kurdiska köttbullar) så det skvätter pikant sås över boksidorna och här får den djupa motsättningen mellan religiösa och sekulära gestalt.
Mer initierad är skildringen av den mer kulturellt närstående grannfamiljen, som läsaren presenteras för just som deras äldsta son fallit i Libanon. Porträttet av den yngre sonen som lämnas vind för våg när föräldrarna helt förstelnas av sorgen och som tyr sig till den unge psykologistuderanden Amir visar hur djupt denna så "vanliga" sorg skär in i människornas liv i Israel och hur dåligt det israeliska samhället är på att möta den.
Kanske är det symptomatiskt att den enda lösningen familjen finner för att komma ur den förstelnade sorgen är att lämna landet och bosätta sig så långt bort det går, i Australien. Naturligtvis, höll jag på att säga, finns det också en palestinsk byggnadsarbetare inritad, han inser att huset som den kurdiska familjen bor i är det som han en gång flydde från som barn.
Även här gör författaren sitt allra bästa att med sympatisk inlevelse skildra de hemlösa palestiniernas smärtsamma och besatta förhållande till den stora förlusten. Men palestiniern sätter aldrig några verkliga spår hos karaktärerna eller i texten och han lämnas symboliskt nog kvar i fängelsecellen, där han hamnat efter ett dråpligt beskrivet försök att besöka det hus som egentligen är hans.
Den politiskt korrekta och tillrättalagda välviljan som genomsyrar denna roman känner jag så väl igen från de många välutbildade israeler av västerländskt ursprung som jag mött. Det är naturligtvis positivt att man lyssnar på popsångare som sjunger om fred och deltar i demonstrationer. Men i dagens politiska verklighet upplever jag det denna gång som för lättköpt, ytligt och när allt kommer omkring till intet förpliktigande.
I den nya litterära stjärnan Michal Zamirs Sfinat habanot ("Flickbåten") finns ingen tillrättalagd välvilja. Här slaktas lustfylltIsraels heligaste ko: den israeliska värnplikten. Med ett infernaliskt talspråk av Castel-Blooms kaliber målar Zamir upp en värld där soldatflickornas nationella uppgift är att sexuellt tillfredsställa de manliga officerarna. Aborter utförs på löpande band tills en av flickorna vägrar att såväl abortera som att lämna basen. "Armén är pappan", deklarerar hon. Underligt avskuren är denna armévärld från den palestinsk-israeliska konflikten, vilken knappast nämns. Men ändå ett slags metabild av det sexistiska och militaristiska israeliska samhället.
Men på Cameriteatern (Tel Avivs stadsteater) tangerar kulturyttringen verkligheten på ett mycket engagerande vis. Här uppmanas den israeliska publiken att vid entrén visa upp sina id-kort för beväpnade soldater. Soldaterna är arabiska skådespelare och publiken får alltså smaka på palestiniernas beska dagliga verklighet.
De arabiska skådespelarna samlade tillsammans med sina judiska kollegor material ute i verkligheten innan de tillsammans med den unga regissören Yael Ronen satte ihop scenerna i Plonter ("Insnärjning"). Smäck på, utan förbarmande, ofta humoristiskt, ibland rörande och upprörande iscensätts så gott som alla aspekter av ockupationens verklighet: byggnadsentreprenören planerar en mur mitt i den palestinska familjens vardagsrum. När familjen protesterar att toaletten ligger på andra sidan, säger han: "Å, använder ni den mycket? Säg då bara till soldaten som står på vakt att det är ett humanitärt fall. Och glöm inte id-kortet!"
De palestinska skolbarnen "leker" självmordsbombare med en gastkramande aningslöshet, en lek som de planerar att förvandla till verklighet. Den palestinska modern säger att ingen skall gråta över hennes dödade son, för han är nu en helig martyr, men sedan gästerna vid den palestinska likvakan gått faller hon ihop i sin bottenlösa sorg. Lika känsligt visas sorgen hos den fanatiska bosättarmodern.
Föreställningen tar definitiv och stark ställning mot ockupationen och övergreppen, men genom att pejla allas sorg och allas känslor blir den något mer och utöver en politisk manifestation. Detta uppnås framför allt genom att de arabiska skådespelarna spelar judar och judarna araber och att båda språken talas från scenen. Här överskrids gränser - kulturella, politiska, konstnärliga.
En av de judiska skådespelarna hämtade material från sin egen erfarenhet som ockupationssoldat. När kompisarna från förbandet såg föreställningen lämnade de teatern utan att säga ett ord. Skådespelaren trodde att de var arga, men de väntade vid sceningången, där de gråtande föll i hans armar.
Kanske, tänker jag, när jag sett föreställningen, visar den israeliska kulturens öppenhet trots allt på mer än repressiv tolerans. Kanske är den en nödvändig, ja livsviktig, kraft i ett land där verkligheten alltid tycks övertrumfa konsten.
Anita Goldman
