ÅSIKT

Den arabiska vårens före och efter

Vittne om hoppet innan blodbadet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ur ”The war show” som visas på Victoria­ i morgon kl 19.30. 
KULTUR

Obaidah Zyton var radio-dj i Damaskus när hon och hennes unga studentvänner sveptes med i den arabiska vårens entusiasm 2011. Med en dvd-kamera filmade hon deras fester, vad de sa sig drömma om i framtiden, deras utflykter till havet och deras glada och ivriga ansikten under de spontana och tumultartade demonstrationerna på gatorna.

Utan något annat uppdrag än sitt eget dokumenterar hon, personligt och skakigt, upproret även i hemstaden Zabadai, i Kafranbel och Homs under de följande två åren då det blev alltmer livsfarligt att delta, och olika grupper beväpnade sig allt efter som regimens säkerhetstrupper ökade sin repression. Regeringssoldaterna sköt rakt in bland alla barn och civila, kartlade, fängslade och torterade dem som krävde frihet och demokrati och Assads avgång.

2013 flyr hon själv till Istanbul och filmen The war show, som blev färdig förra året och nu visas på Tempofestivalen i Stockholm, har hon gjort tillsammans med Andreas Møl Dalsgaard.

Zytons ”mjuka” sätt att med dessa hopklippta verklighetsfragment minnas och berätta om kriget – som börjar med hopp och kampglädje och slutar med döda tortyrmärkta unga kroppar, söndertrasade städer, flykt och djupa inre sår för de unga kvinnorna i gänget som överlever – gör The war show unik, ett mänskligt ”helt” vittnesbörd på något sätt, som man kan ta emot utan att rygga undan. The war show har också andra skikt, som handlar om propagandan, myterna, lögnerna – hur svårt det är att se sanningen i krig när de pågår. 

ARTIKELN HANDLAR OM