ÅSIKT

Lagen som tystar arbetsplatserna

Lars Henriksson varnar för nya lagar som hotar yttrandefriheten

Foto: TT
Containerkranar i Göteborgs hamn.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För några veckor sedan sparkades en hamnarbetare i Göteborg med den officiella motiveringen att han delat en bild från sin arbetsplats på nätet. Bilden visade en kö med lastbilar, enligt arbetaren ett resultat av att företaget APMT lagt ut hamnjobb på vaktbolag.

Efter elva års heltid som ”blixt”, den speciella form av extraanställning som funnits i hamnen mycket länge, kallades han upp av bolaget och fick reda på att de inte kommer att ”utnyttja den tjänsten mera från honom”.

Bakom finns den utdragna striden mellan Hamnarbetarförbundet och bolaget som bedriver verksamheten i containerterminalen sedan kommunen privatiserat driften. Just detta fall är långt­ifrån avslutat, men det visar hur trångt den grundlagsskyddade yttrandefriheten sitter för oss som arbetar i privata företag.

Och värre kan det bli. Ungefär samtidigt som detta hände gick remisstiden ut för ett nytt lagförslag som både utvidgar vad som räknas som företagshemlighet och straffen för den som ”angriper” dem. Förslaget bygger på ett EU-direktiv som i all tysthet antogs i fjol, i sin tur fallet efter Trips-avtalet, en i raden av 90-talets byggstenar i den företagsstyrda globaliseringen.

Det svenska lagförslaget går betydligt längre än EU-direktivet. Skadeståndskraven på den anställde ökas. Gränsen för vad som räknas som företagshemligheter utvidgas och blir luddigare. Redan handlingen att försöka ta reda på företagshemligheter blir ett brott, även om det saknas avsikt att sprida dem. Lagförslaget innehåller även absolut sekretess på obegränsad tid om sådant som ”kan medföra skada i konkurrenshänseende” kommer upp i domstol.

I kontrast mot denna ökade makt för företagen är de skrivningar om skydd för ”visselblåsare” som finns med i EU-direktivet ännu vagare i det svenska förslaget. Det måste till ”allvarligare missförhållanden” eller ”brott med fängelse i straffskalan” för att en anställd som avslöjar dem ska kunna gå fri.

Redan nu är många arbetsplatser tysta, en följd av permanentad arbetslöshet och den explosionsartade ökningen av osäkra anställningsförhållanden. Timvikarien och den bemanningsanställda passar sig för att säga ifrån internt. Oavsett anställningsform riskerar böter, skyhöga skadestånd och otydliga gränser att skrämma fram en självcensur med rejäl säkerhetsmarginal till vad som är tillåtet att berätta eller ta reda på om den egna arbetsplatsen.

Det lagförslag som nu ligger har kraftig slagsida åt att skydda företagens intressen gentemot anställdas och samhällets intresse av öppenhet och debatt.

”Att Svenskt näringsliv applåderar förslagets skärpta regler förvånar knappast, inte heller att de förändringar de önskar handlar om ytterligare skärpningar när det gäller frågor som skadestånd och anställdas rätt att informera sina fackliga representanter.”

Men visst är det värt att höja på åtminstone ett ögonbryn över att Medieföretagen, med både kommersiell dagspress och public service som medlemmar, lämnat ett remissvar bestående av en enda mening där de helt överlåter frågan till Svenskt näringsliv. En viktig principdeklaration från några som annars brukar ha hög svansföring när det gäller det fria ordet.

Av remissinstanserna är det i stort sett bara de fackliga organisationerna som för fram en genomgripande kritik. Gott så, men om det ska få någon effekt innan lagen slinker igenom i riksdagen krävs att detta sprids på ett sätt som uppmärksammas av fler än det smala skikt av statstjänstemän och jurister som lusläser lagförslag.


Lars Henriksson
Metallarbetare och skribent