Galne Gunnar kommer igen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pia Bergström läser sista delen om en sextokig halvgangster

Den hemliga pseudonymen Gunnar Blå i hundsällskap.
Foto: Foto: vertigo
Den hemliga pseudonymen Gunnar Blå i hundsällskap.

Med Övervakningen: minnet av dig avslutar pseudonymen Gunnar Blå sin romantrilogi om den sexbesatte blandmissbrukaren och halvgangstern Gunnar och hans flykt från de förgörande systrarna Larsson. I de två första delarna Den tredje systern och Gå ner för trappan (båda 2007) attackerade de Gunnar oavbrutet och till synes utan orsak, skandaliserade och kastrerade honom. En sorts komisk-pornografisk-filosofisk undergångshistoria inskriven i deckar- och skräcktraditionen. Övervakningen: minnet av dig har lånat av agent- och spion-genrens rekvisita och följer en trenchcoathöljd Gunnar in i intigheten.

Trilogin är oerhört välskriven. Både i det uppsluppna slafsandet med blod och andra materiella utsöndringar och i det frenetiska knullandet – även den kastrerade Gunnar är mångförslagen – har författaren stenkoll och melankolisk distans. De litterära referenserna poppar upp hur uttömd Gunnar än är. Och i den sista boken är han inte i något vidare skick: fattig, ensam, ena örat är bortskjutet i ett misslyckat självmordsförsök, vänsterarmen är en stump med protes. När Övervakningen börjar får man veta att han ”förlorat minnet av det som hänt och ersatt det med andra legender”.

Nåväl, med en röd klänning och ett par svarta strumpbyxor nedpackade – för det minimum av transartad autoerotik han numera nöjer sig med – och med det nya täcknamnet ”Carl” ger han sig iväg till Paris, Prag och Palermo i hopp om att överleva i informationsbytarbranschen. Vad som byts är oklart, det antyds att hela hans rafflande liv är psykotiska fantasier och att den ständiga avlyssningen och bevakningen på de sjaskiga hotellrummen bara är jagets nojor. Här finns briljanta formuleringar om just medvetande, signaler och den hotande oförmågan att sortera dem.

Den här sista boken är inte alls så skojfrisk som de tidigare, snarare milt sorglig. Gunnar är ett offer, men för vad? Kvinnorna, sin egen fantasi, tidens obeveklighet? Kanske är det språket. Om man nu kan skylla författarens språk på hans hjälte. Men Blås bildade och lite omständliga litterariserande av sex och våld, överdrifterna och de skämtsamma liknelserna om bröstvårtor, blygdläppar och anusrynkor, känns märkligt daterade. Jag associerar till gamla herrtidningar, intorkat runkstoff i Piff och Fib Aktuellt, till amerikansk genrelitteratur från förra seklet, till inlåsta antikvariska skörbruna snusktryck (ett sånt får Carl som betalning för sin sista underrättelse: en gravyr utriven ur de Sades Juliette föreställande två påklädda kvinnor som knuffar ned en naken, bakbunden kvinna i en vulkan.)

Det är ett slags påklätt, behärskat herrspråk som tycks dölja hat och skam, ett hö hö hö-igt pekande och petande på de vita låren, den röda munnen, de andra hålen o.s.v. För min del kunde det språket försmäkta i vulkanen för gott.

Övervakningen blir bäst mot slutet. När Carl möter den fattige guiden Tariq i Tangers medina, en man som lovar ta hand om allt, införs en sorts absurd ömhet i det diaboliska. Scenen i sängen, då Carl får ”komma hem till den döda materien” tätt intill ett samlag i mörkret mellan Tariq och hans prostituerade brorsdotter är mycket fin.

Vem är Gunnar Blå?

De två första delarna i trilogin.

Pseudonymen Gunnar Blå debuterade 1999 och har likt Bo Balderson förblivit en gåta – kanske för att inte så många undrat. Numera har Gunnar Blå ett kontrakt med sin förläggare (och nära vän?) Carl-Michael Edenborg, vilket ger Edenborg rätt att framträda som Blå.

Pia Bergström

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.