ÅSIKT

Maktens stenografer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Gelin om en amerikansk mediekultur som hotar demokratin

Foto: AP
Under Irakkriget och före finanskrisen bemödade sig inte USA:s kvalitetsmedier att ta reda på fakta. Även i Sverige riskerar billig refererande journalistik att vilseleda medborgarna och dölja viktiga motsättningar i samhället.
Game change.

Svenska journalister är oroliga över att vi ska importera USA:s högljudda åsiktsjournalistik. Efter nio år i USA delar jag de farhågorna. Det sista jag vill är att svenska medier anammar den gapighet som dominerar Fox News och MSNBC.

Men kanske bör vi också akta oss för att importera ett mer subtilt problem från USA: den falska objektiviteten.

Bakom 2000-talets två största journalistiska haverier i USA, Irakkriget och finanskrisen, stod inte de åsiktsjournalister som var tydliga i sina ståndpunkter – och ofta kan viftas bort som simpla tyckare – utan den ”balanserade” journalistiken som flödade ut från de mest seriösa mediekanalerna.

Inför Irakkriget bemödade sig kvalitetsmedier som New York Times, Washington Post och självutnämnt neutrala CNN sällan om att faktiskt ta reda på vad som var sant och falskt. I stället nöjde man sig med att rapportera om den politiska konflikten: republikanerna säger si, demokraterna säger så, ni får själva avgöra vem som har rätt (ett amerikanskt folk skräckslaget av 9/11 valde republikanerna).

Den amerikanska ekonomijournalistiken var lika passivt refererande under åren före finanskraschen. I brist på egen expertis citerade journalisterna entusiastiska Wall Street-investerare och hedgefondmanagers som inte sällan framställdes som våghalsade rebeller, någonstans mellan bergsklättrare och rockstjärnor.

Man kontrasterade med de få pessimister som hade den dåliga smaken att påpeka riskerna med finansbubblan (i dag hyllas många av dessa ekonomer, som Nouriel Roubini och Paul Krugman, som smärre orakel). Den amerikanske mediedebattören Jay Rosen kallar det här för ”hon sa, han sa”-journalistik. I stället för att ta reda på fakta, nöjer man sig med att passivt återge två motsatta ståndpunkter. Det är en typ av journalistik som inte bara institutionaliserar ett polariserat politiskt klimat. Den vilseleder även medborgarna, därför att motsättningarna ibland kan ges sken av att vara större än de verkligen är – och tvärtom. ”Det är en passiv, syntetisk objektivitet. Riktig objektivitet kräver däremot att man läser på och förstår problemet så väl att man kan avslöja den som försöker vilseleda oss”, skriver Jay Rosen på sin blogg Press Think.

Vinterns mest omtalade bok i USA är ett lysande exempel på ”hon sa, han sa”-journalistiken: Mark Halperin och John Heilemanns Game change ( Race of a lifetime i brittisk utgåva), som etablerat sig som den definitiva boken om presidentvalet 2008. Den är skvallrig, underhållande och spännande – men den undviker också att ta upp en enda politisk sakfråga. I stället handlar hela boken om ”spelet”. Det är politik förvandlad till en gladiatormatch. Journalisterna är inte intresserade av att förklara komplicerade ideologiska skiften, utan skriver uteslutande om den politiska konflikten – titelns ”game”.

Rosens lösning är en journalistik som går till botten med de frågor som diskuteras och inte drar sig för att ta ställning. Då riskerar vi förstås att få ett (ännu) mer ideologiskt medieklimat, men det behöver inte bara vara dåligt. Många av vår tids främsta journalistiska produkter är ideologiska, från The New Yorker till The Economist. Det finns sämre svenska tidningar än Arena och Axess.

För att en journalist ska kunna ta ställning måste hon dock vara välinformerad, vilket kostar tid och pengar. Det är betydligt enklare och billigare att producera ”hon sa, han sa”-journalistik, än att skapa trovärdig, påläst, tyckande journalistik.

Men om journalister fortsätter att nöja sig med passivt rapporterande av två ståndpunkter kommer de, enligt Rosen, föra en utdöende tillvaro som makthavarnas stenografer. I stället hoppas han på den typ av passionerat engagerande journalistik vi exempelvis såg i USA i kölvattnet av stormen Katrina. Då förvandlades New Orleans lokalpress Times-Piqcayne till en närmast aktivistisk tidning för att få staden tillbaka på fötter, medan CNN-reportern Anderson Coopers tårögda rapporter fick ett helt land att börja fundera på fattiga amerikaners utsatthet.

Det var journalistik som inte var upptagen med att återge konstruerade konflikter eller med att berätta vem som vunnit det politiska ”spelet” för dagen, utan som faktiskt försökte förklara vad som händer i världen.

Mediesituationen i Sverige ser annorlunda ut och de amerikanska förhållandena kan inte rakt av översättas till oss. Men trots det: ”hon sa, han sa”-journalistiken lurar i framtiden som ett slags verbalt underhållningsvåld där man söker konflikter som inte finns och döljer de motsättningar som varje samhälle rymmer – om inte mediehusen avsätter resurser för det självständiga sakliga faktaletandet, som uppmuntrar oss alla att ta ställning.

Martin Gelin
Frilansjournalist i USA 2001–2009, arbetar nu som nya medier-ansvarig för den rödgröna valkampanjen.