Prioritering av Nato har mörkats i 10 år

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sverige har avvisat FN:s vädjanden till förmån för Natoledda ISAF-styrkor – som bara förvärrat situationen i Afghanistan

1 av 2
Amerikanska soldater i den Nato-ledda ISAF-styrkan forcerar den virvlande sanden i vinddraget från en Chinook-helikopter i Shindand, väster om Kabul. Foto: AP

Varför är svenska soldater i Afghanistan? Vad har vi åstadkommit militärt som rättfärdigar förlusten av liv, de många skadade och traumatiserade? Vad blir bestående av Sveriges deltagande i Natoledda kriget? Jag ställer frågorna på möten landet runt. Svaren blir få, ingen tycks veta, men kritiken mot Sveriges afghanska krig är omfattande och tilltar.

Dåvarande försvarsminister Björn von Sydow menade 2001 att det handlade om en begränsad fredsinsats för en handfull soldater med uppdrag att bistå regeringen i Kabul med spaning, underrättelsetjänst och skydd. Inte hade han kunnat föreställa sig ett decennielångt och utvidgat krig under Natoflagg för den svenska kontingenten.

”Vi är där därför att Bush ville det”, hävdar några på mötena. Huvudmotivet är dock enligt regeringen och socialdemokraterna, att vi är där ”för att FN vill det”. Då måste frågan ställas varför hörsammade de just deltagande i det Natoledda kriget och sa nej till de många FN-ledda fredsoperationerna, som också ”FN vill” att vi ska stödja?

När Ban Ki-moon vädjade 2008 om europeiska fredstrupper till den kollapsande FN-missionen i Kongo sade Storbritannien och Tyskland nej med hänvisning till att deras trupper behövdes i Afghanistan. Även Sverige tillhör nejsägarna. Chefen för FN:s enhet för fredsbevarande operationer, Alain Le Roy, avslöjade i september 2011 att Sverige hade avvisat FN:s vädjanden om att delta med blå baskrar i Kongo, Sudan och Tchad. Kongo är en katastrof värre än den i Afghanistan. Över fem miljoner människor har dött och hundratusentals kvinnor har våldtagits.

Sanningen är att Sverige har i över tio år prioriterat Nato framför FN utan att klart redovisa detta för Sveriges folk.

Drygt 55 år efter det att Dag Hammarskjöld skapade de fredsbevarande trupperna, finns det inte längre några svenska beväpnade soldater i blå baskrar. Av de svenska soldaterna i internationell tjänst i dag är de allra flesta i stridande trupper under Nato och amerikanskt befäl i Afghanistan. 

USA trappade 2009 upp ISAF-insatsen från fredsframtvingande till terroristbekämpande. Svensk trupp kom därigenom att delta i fullskalig upprorsbekämpning med omfattande strider och många civila offer, något som regeringen mörkade för riksdag och allmänhet, som fredsforskaren Wilhelm Agrell nyligen påpekat.

Detta skedde medan FN diskuterar ett nytt regelverk för de fredsbevarande insatserna. Hur ska till exempel principen om skydd av civila (Responsibility to Protect) anpassas till FN:s traditionella doktrin om opartiskhet och våldsförbud? Sverige har inte i ord deltagit i debatten men i handling tagit ställning för USA:s och Nato:s krigsdoktrin. Jag kan inte se annat än att vårt deltagande i detta krig var ett medvetet politiskt val och ett allvarligt strategiskt misstag i strid både mot Sveriges starka tradition av FN-solidaritet och fredsbevarande profil.

Sex tunga partidistrikt, däribland Skåne och Stockholm, har till den socialdemokratiska kongressen som nu pågår motionerat om ett snabbt militärt tillbakadragande från Afghanistan. I partistyrelsens svar på motioner diskuteras ”extrema nödsituationer”, som anses utgöra hot mot internationell fred och säkerhet men inte medför åtgärder från FN:s säkerhetsråd.

Här går alltså partiledningen längre än vad den borgerliga regeringen gör och argumenterar för möjligheter till svenskt militärt deltagande också ”när FN på grund av vetorätten står maktlöst, som är fallet med Syrien idag.”

Det skulle kunna betyda, som just fallet Syrien illustrerar, att medan vissa västliga stormakter och länder, som Saudiarabien, vill satsa militärt och FN och andra förordar eld upphör och förhandlingar, skulle Sverige överväga att gå emot FN-linjen.

Alternativet till FN som avses är förstås Nato i dagens situation, det finns inget annat. Men erfarenhet och forskning visar att som renodlad militär försvarsallians är Nato den organisation som är sämst lämpad att genomföra de långsiktiga insatser med stora civila delar som behövs för att bygga en fred som håller. Till skillnad från i Nato- och EU-ledda insatser är den högste chefen för en FN-insats alltid civil, med kontroll över både civila och militära delar på plats i konfliktområdet, jag har själv varit en sådan. Att prioritera Nato framför FN är att prioritera kortsiktighet och militär konfliktlösning.     

Vad har åstadkommits i det svenska ansvarsområdet? Det finns ingen som kan peka på något av bestående värde, makten övergår sannolikt till korrupta och kvinnoförtryckande krigsherrar som guvernören i Balkhprovinsen, Mohamed Atta, som enligt ÖB Sverker Göranson är god för en miljard dollar. Att den militära insatsen mångdubbelt överträffar vårt bistånd vet vi men inte med hur mycket.

Den transparens och kontroll som Gunilla Carlsson ständigt kräver i det svenska biståndet, borde också tillämpas på krigsinsatsen. Inga utvärderingar görs, inga klara effekter har kunnat redovisas, något som Riksrevisionen den 14 april 2011 kritiserade: ”Granskningen visar att det inte finns förutsättningar för ett samordnat och effektivt resursutnyttjande. Den visar också att riksdagen inte har insyn i verksamheten eftersom regeringens rapportering brister. Kostnaderna ökar men ingen har överblick. Det går heller inte att få fram de totala kostnaderna.”

Nyheten i Dagens Nyheter den 30 mars, att Sverige satsat över en kvarts miljard på en egen militärbas i Afghanistan som inte kommer att kunna användas av svenska soldater, ingår i detta slöseri med skattemedel och bristande politisk kontroll. Frågan måste ställas vilka signaler som regering och riksdag gett till soldaterna de skickar ut på livsfarligt uppdrag, när man läser vad Michael Claesson, chef för den svenska styrkan avslöjar: ”Beslutet att bygga Camp Monitor togs när vi hade ett slutmål för insatsen. Vi skulle vara kvar tills det var stabilt och säkert här. Då uppfattade de flesta att insatsen skulle pågå till 2025”.

Samma bristande helhetssyn gäller de afghanska tolkar som upplever fara för sina liv och begär asyl i Sverige. Tolkarna trodde att situationen skulle bli bättre. I stället har det blivit tvärtom, sa de till DN:s utsända. ”Det blev inte som det internationella samfundet lovade vare sig i Afghanistan eller för oss. De påpekar att två av deras kolleger har dött under sitt arbete för Sverige och att talibanerna har infiltrerat den afghanska armén och polisen. ”Vi vet att Norge, Kanada och USA ger sina tolkar möjlighet att söka asyl. Vi förstår inte skillnaden mellan dem och Sverige, varför gör ni annorlunda?”

Ett av huvudmålen som Bushadministrationen och Sverige satte upp för sin militära intervention var att främja kvinnors rättigheter. Obama har därefter snävat in målet till att beskära al-Qaidas möjligheter att hota USA från Afghanistan. Men Sverige kvarhåller Bushretoriken. I den ingående studien Missing the Target, november 2013, gjord på uppdrag av Svenska Afghanistankommittén (SAK), Kvinna till Kvinna och Operation 1325, konstateras att även detta mål har misslyckats. Säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnors roll i konflikt har uppfattats som ett instrument för att göra den militära insatsen effektivare men har haft ringa betydelse för afghanerna i operationsområdet, skriver författaren, förra ambassadören i Pakistan och Afghanistan och tidigare ordförande i SAK, Ann Wilkens.

Rapporten slår fast att Natos och Sveriges eget stöd till den lokala polisen och militären har fått människorna att känna sig otryggare och mindre hoppfulla än när svenskarna kom till sitt operationsområde. Till otryggheten bidrar Nato:s upprepade misstag med bombningar av civila mål samt attackerna från ISAF i byn Dandokai, i Wardakprovinsen, då soldater bröt sig in i Svenska Afghanistankommitténs hälsoklinik – ett klart brott mot Genèvekonventionen. Ockupationen pågick i flera timmar. Dörrar och fönster förstördes, liksom medicinsk utrustning. Mediciner slängdes ut på golvet.

Samma växande otrygghetskänsla gäller för hela Afghanistan menar rapportförfattaren, och hennes slutsats är att ”idén att stabilisera landet med militära medel kan ha varit fel från början.” Ett av huvudskälen till denna ökade osäkerhet är, enligt Wilkens, de lokala paramilitära styrkorna som byggts upp med hjälp av ISAF. Hon understryker vidare det som vi kritiker av den svenska krigsinsatsen påpekat, att de positiva insatser som kan uppvisas i det ”svenska” området inte beror på den militära närvaron utan på civila organisationer. Hon kritiserar också att svenska högnivåbesök kommer i militära konvojer och framträder framför lokala TV kameror i hjärtliga samtal med ökända krigsherrar som Atta.

Förlängningen av den svenska insatsen till och med 2014 är i det perspektivet omoralisk: man utsätter svenska soldater för stora risker i ett krig som man vet är meningslöst. Socialdemokraternas vallöfte till väljarna 2010 var att kräva en bindande tidsplan för ett svenskt militärt tillbakadragande som skulle påbörjas i juli 2011 och vara avslutat under första halvåret 2013. 

Ingenting hade hänt i Afghanistan som motiverade detta löftesbrott; tvärtom. Och ingen skulle straffa det alliansfria Sverige om vi går ur NATO-insatsen. Japan övergick redan under 2009 till uteslutande civilt bistånd. NATO-medlemmarna Frankrike, Holland och Kanada har avslutat sin militära närvaro. Norge och Danmark drar tillbaka sina sista stridande förband under 2013. Ingen har protesterat mot detta.  

Vår militära närvaro har motiverats av många skäl men inget av dessa har visat sig hållbara. Den nye chefen för Stockholms Fredsforskningsinstitut, SIPRI, Tilman Brück, summerade i SR:s Konflikt den 12 januari 2013 en allt vanligare forskarsyn: ”Sett utifrån de mål som sattes upp måste Afghanistankriget ses som ett misslyckande. Det är fel att mixa civilt och militärt, militären är där får att slåss, de kan inte främja kvinnors rättigheter eller tillväxt. Vi skulle ha kunnat göra så mycket för att höja säkerhet genom bistånd och ekonomisk utveckling. Lärdomen från Afghanistan är denna: när vi en gång skickar in militär, så har vi förlorat”.

I november i fjol kom förre partiledaren för brittiska liberalerna Paddy Ashdown till samma slutsats: ”Vi kan inte låtsas att vi kan göra mera i Afghanistan. Det är inte värt att offra ett enda liv till. Allt vi kan åstadkomma har vi gjort. Allt som vi skulle ha kunnat åstadkomma om vi gjort saker och ting annorlunda, har gått förlorat”.

Med andra ord: Västmakterna har med sin intervention i Afghanistan skapat kaos, ökad osäkerhet, främjat vapenexport och annat stöd till krigsherrar. SAK har visat vägen hur man genom nära samarbete med lokalbefolkning, och vid behov förhandlingar med krigsherrar och talibaner, kunnat skapa en hållbar grund för folkhälsa och utbildning, inte minst för unga kvinnor.

Om detta krig kommer vi tyvärr att fortsätta att vara oeniga i Sverige, alltför mycket politisk prestige har investerats under över ett årtionde. Inte minst därför är det viktigt att största möjliga klarhet skapas om bakgrunden till det svenska deltagandet i ISAF-operationen kom till, hur det kom att fortsätta även under Nato- flagg, om kostnaderna mänskligt och materiellt och om vilka lärdomar vi kan dra för att undvika framtida misstag. Därför har Stockholms partidistrikt och andra krävt tillkomsten av en vitbok om Sverige och Afghanistan.

Pierre Schori

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.