Jakten på det riktiga

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Andres Lokko om Tom Waits och skillnaden mellan biografi och fiktion

1 av 3
en ny biografi om den amerikanske beatniktrubaduren.Tom Waits fyller 60 i år. Andres Lokko har läst

Det här var egentligen tänkt att bli en recension av den brittiske rockprofessorn Barney Hoskyns 610-sidiga biografi om Tom Waits.

Men någonting hände på vägen. Under läsningen knackade verkligheten på bokryggen och det blev allt svårare att behålla skygglapparna för historien om den kaliforniske beatniktrubadurens liv och skapande. Från hans tidiga stilistiskt nedsupna liv som stapplande nostalgisk kompositör i sitt smutsiga motellrum på The Trocadero i Los Angeles, fram till den metamorfos i 80-talets början som förvandlade Waits till en av den modernare musikhistoriens mest egensinniga artister men också till lyckligt gift och helnykter familjefar.

Samma helg som jag började läsa Hoskyns Lowside of the road: A life of Tom Waits (Faber) och återbesöka hans sentimentala kärleksballader och dammvirvlat Harry Partch-stampande noveller om en kortspelande enögd dvärg i en mexikansk hamnbar, så gick den brittiska 27-åriga dokusåpastjärnan Jade Goody bort efter en kort tids kamp mot livmoderhalscancer.

Av alla de tusentals artiklar som försökte analysera vad det betydde att en ung kvinna – ”famous for nothing” – nu hade levt hela sitt liv framför tv-kameror, skrev författaren Gordon Burn i The Guardian den tveklöst mest intressanta.

Han utgår från ett nästan 50 år gammalt citat av Philip Roth där denne beklagar sig över att författarens egen fantasi aldrig räcker till för att överträffa vad han eller hon läser i dagstidningen vid frukostbordet. Burn menar att detta uttalande utgör grunden för det kommande decenniets icke-fiktiva fiktion i epokgörande verk av, bland andra, Truman Capote och Don DeLillo, samt att den porösa väggen som skiljer biografier från fiktionen sakta men säkert har rivits ner.

Han exemplifierar med senare års dramatiseringar av David Frosts intervjuer med Richard Nixon, filmen The Queen och en nyligen uppmärksammad BBC-serie om Margret Thatchers väg till premiärministerposten, och ser inte någon skillnad mellan dessa och hur pressen bokstavligen förvandlar pågående nyhetstragedier som Madeleine McCanns försvinnande eller Jade Goodys tv-sända sjukdom och död till fiktion. Som bara råkar utspela sig i realtid på tidningssidor eller laptopskärmar i stället för mellan hårda pärmar.

Jade Goodys kontroversiella agent Max Clifford, mannen som förhandlat fram miljoner till Goodys efterlevande för tv-rättigheterna till hennes bortgång och begravning, har som uppgift att se till att hans klienter syns precis överallt hela tiden. Hans motto är att den som skriker högst och mest entusiastiskt bjuder in skvallertidningarna ända in i plastikoperationssalen vinner.

Tom Waits, som fyller 60 senare i år, är kanske det starkaste beviset för att det inte behöver

vara så. Han är den som viskar när alla andra försöker överrösta varandra. Och i hans värld är sanning något väldigt överskattat. Han har aldrig behövt någon Max Clifford; allt Waits någonsin behövt lära sig om hur man möter sin publik eller journalister lärde han sig av Groucho Marx.

När Barney Hoskyns började arbeta med sin ambitiösa Waits-biografi fick han tidigt beskedet att Tom Waits och hans fru Kathleen Brennan – som också är hans medkompositör och, enligt de flesta, arkitekten bakom hans så privata persona – inte tänkte låta sig intervjuas. Så Hoskyns skickade mejl till paret Waits vänner, artistkolleger, medmusiker och producenter.

Då Hoskyns är en av vår tids internationellt mest ansedda musikjournalister tackade de flesta – däribland Elvis Costello, Jim Jarmusch och Keith Richards – smickrat och spontant ja. Självklart ville de tala med Barney om sin gode vän Tom och hans förtjusande fru. Men en efter en mejlade de tillbaka tills samtliga hade avböjt. Alla hade de fått samtal eller meddelanden där paret Waits direkt eller via ombud bad dem att inte medverka. Deras svar avslutar biografin som ett nästan spöklikt och skickligt iscensatt appendix om vikten av att hålla sin egenhändigt konstruerade myt vid liv.

Detta färgar givetvis Hoskyns bok som – trots att den med minutiös precision och nästan gränslös respekt berättar historien om musikern och rollfiguren Tom Waits – blir som modernast och mest relevant när den just ifrågasätter gränsen mellan självmytologiserande, det som Waits kallar ”artistiskt buktaleri”, och hur mycket vi egentligen vill veta om artister, författare och konstnärer vars verk vi uppskattar. I synnerhet de som berör oss på ett sådant sätt att vi – som i fallet Waits – automatiskt applicerar deras texter om sorg och saknad på våra egna liv och därför nästan kräver att de ska vara ”självupplevda” och ”på riktigt”.

När brittiska kanalen Living TV nu på lördag direktsänder Jade Goodys begravning – det sista programmet någonsin som avslutas med skylten ”A Jade Production” – från en kyrka i närheten av hennes hem i Essex, framstår det verkligen som om det sätts en symbolisk punkt för det senaste decenniets osläckbara realitetstörst. I jakten på det där som ska vara ”på riktigt”, som ska nå ”ända in”, blir det ett ögonblick som är svårt att överträffa.

Samtidigt citerar Barney Hoskyns i Lowside of the road från en intervju han själv gjorde med sitt motvilliga objekt flera år innan biografin ens var påtänkt.

”Om du ser en urusel film på bio och personen i stolen bredvid viskar ’du vet att den är baserad på verkliga

händelser?’ som om filmen på något vis skulle bli bättre av det. Klart den inte blir. Det är fortfarande en värdelös film.”

Andres Lokko

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.