ÅSIKT

Smisksex och psykoanalys

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kristoffer Viita ser David Cronenbergs kostymdrama

LÄRJUNGEN OCH LÄRAREN Carl Jung (Michael Fassbender) och Sigmund Freud (Viggo Mortensen) i nya filmen ”A dangerous method”.

FILM David Cronenberg har ett förflutet i geggig body-horror. Han har gjort film om en insektsutrotare som snedtrippar på sitt eget besprutningsmedel (Naked Lunch), snuff-filmer som ändrar människors medvetande (Videodrome) och film om undergroundklubbar för folk som blir kåta på bilkrascher (Crash).

Den här bakgrunden fått många att ifrågasätta hans nya kostymdrama A Dangerous Method, där Carl Jung, Sigmund Freud och Sabina Spielrein pratar sig igenom psykoanalysens barndomsår i 1900-talets början. Och visst är filmen pratig, men triangeldramats centrum är detsamma som Cronenberg intresserat sig för sedan 80-talet: begären i hjärnans mer ostädade hörn.

Psykologen Carl Jung (Michael Fassbender) börjar experimentera med psykoanalys. Hans försökskanin blir den unga ryskan Sabina Speilrein, som han inleder en romans med, vilket provocerar mentorn Sigmund Freud (en faderlig Viggo Mortensen). Mest irriterad blir Freud över lärjungens nyfikenhet på pseudovetenskap och ockultism.

Mortensens tolkning av Freud är småarrogant i allt sitt högmod. Den sexfixerade psykoanalytikern vägrar berätta om sina drömmar för Jung, och motiverar ärligt varför: ”det skulle tvinga mig att ge upp min auktoritet”.

Temat med Spielreins elektrakomplex bäddar för ”kvinna på mentalsjukhus” men klichéerna ignoreras medvetet och Keira Knightleys överspel gör förvandlingen storslagen när hon går från hysterika till fullärd psykolog. Ingen ifrågasätter hennes kön, intellekt eller att hon uppskattar smisksex. En osynlig men väl utförd feminism.

A dangerous methods personfixerade form gör inga samhällskritiska anspråk. Men det är intressant att filmen handlar mer om Jung än om Freud. Cronenberg verkar mena att lärjungens sug efter flummig andlighet och aptit på sex, där hans lärare mest letade efter diagnoser, i dag gör honom till den mer relevanta av dem två.

”Ibland måste man göra något oförlåtligt för att fortsätta leva”, säger Jung. Det är kanske ingen samtidskommentar, i bästa fall en halvhjärtad ursäkt. Men i dag när yttre faktorer (ekonomi) på många sätt förvandlat psykologi till ett hierarkiskt pyramidspel med kodböcker av modellen ”Status – vägen till lycka” (det vill säga ”tänk dig rik”), tar jag emot all insikt om mänskliga misslyckanden jag kan hitta.

Kristoffer Viita