Publicerad:
Uppdaterad:

Vilse i citatskogen

Av: Joar Tiberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Allt jag inte vet om djur” verkligen inte särskilt kul bok

Jenny Diski (född 1947), författare och skribent i bland annat Observer.
Foto: ulla montan
Jenny Diski (född 1947), författare och skribent i bland annat Observer.

Blåmesen sitter och stirrar på mig inifrån holken: jag fattar ingenting. Den där obegripligheten har sysselsatt mig länge – ibland tror jag fortfarande att det går att dyrka upp, om inte en sanning, så i vart fall ett slags livshållning, ur den.

Jenny Diski har kanske skrivit en bok om det där, Allt jag inte vet om djur.

Hon skrider till verket i väl invanda spår: Första Mosebok, paradis, äppelträd, Descartes, hela den gamla manliga upptrampade växeln genom den västliga kulturhistorien, Blake, Kant, Leibnitz, Levinas och plötsligt står Derrida där, rätt framför oss, i badrummet, och katten stirrar på kuken hans, filosofen slår fast: det som slutligen skiljer djuren från människan är att ”de inte vet om att de är nakna”.

Jag är ledsen att behöva säga det, men den här boken är verkligen inte särskilt kul. Texten är språkligt mycket oklar. Om det beror på översättningen vet jag inte, men nånstans har det sparats in på redaktörsarbetet. Igen.

Inskjutet mellan de filosofiska strövtågen med herrarna i citatskogen beskriver Jenny Diski den egna uppväxten, med kramdjur, låtsaskompisar, Disneybjörnar och en mjuk pappa. Men Diski dröjer sig inte kvar särskilt länge heller i det landskapet, utan skyndar vidare, vill för mycket, och för lite.

Nu är essän som bekant en litterär form som står till buds för den som vill pröva, försöka, och misslyckas, försöka igen, längs en ny växel, gå bort sig igen. Det är svårt. Jag har sannerligen inte rott iland det själv, och i avsnittet om djurförsök lyckas Diski också tala på ett sätt som blir angeläget.

Men min invändning blir ändå att sökandet sker i en skog där alla redan gått, där stigarna är så nogsamt upptrampade och krattade, som i en gustaviansk parkanläggning?

På ett ställe skriver författaren: ”Jag saknar den erfarenhet urbana kvinnor av i dag brukar ha av djur – tonårsförälskelsen i hästar.” Vänta nu: de urbana unga kvinnorna (och männen) här i närheten har aldrig varit närmare en häst än möjligen om de förirrat sig till innerstaden och beridna högvakten skramlat förbi, eller vid nån demonstation när ridande polis kallats in.

Är det där problemet sitter, beror det livlösa jag upplever i boken på att också denna författare, omedvetet eller medvetet, vänder sig till den försvinnande lilla gruppen övre övre medelklass som fortfarande i så hög grad anger tonarten i kultur- och medieskogen?

Kanske.

Vad som i vart fall blir tydligt med Allt jag inte vet om djur är den gamla antagonismen mellan poesi och filosofi. Här i boken ställer

sig författaren vid filosofins vägskäl, där de tunga västerländska vrålåken brummar förbi, och hivar upp tummen för en lift.

Men ska man närma sig han eller hon eller hen eller hun därinne i holken, går detta dåligt. Det finns bara poesin som kan svara henne.

Den här gången tappade Diski bort den. Det fina i den interaktiva kråksången som är litteraturen, är att läsaren kan börja där texten slutar, och skriva den vidare.

SAKPROSA

Allt jag inte vet om djur

Jenny Diski, översättning Cecilia Franklin, Alfabeta

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: