ÅSIKT

Följ med på äventyr med Marx

KULTUR

Tomas Lappalainen läser Marshall Berman - en man som både kan längta och vara lycklig

essäer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Marshall Berman

MARXISTISKA ÄVENTYR

Övers. Gunnar Sandin

Daidalos

Det finns så mycket längtan efter något radikalt annorlunda än det som är, inte minst inom marxismen. Marxistisk längtan producerar ofta två bilder, en svart och en vit. Den svarta beskriver nuet som ett falskt sken, en sorts skuggvärld som skulle lysas upp om vi lyckades spränga lögnhöljet som hindrar oss från att träda i en äkta förbindelse med verkligheten. Den vita beskriver den kommunistiska framtiden i stället som jättejättebra: konfliktbefriad får mänskligheten tillträde till sannare och verkligare tankar och känslor än vad som nu är möjligt att ens föreställa sig.

Sådana här tankar finns hos den unge Marx och hos mängder av tänkare efter honom. Ord som klär teorierna om vår nuvarande usla verklighetskontakt är till exempel alienation, fetischism och reifikation. Marshall Berman tror på de här sakerna. Han tror på en förvandling som innebär männi-skans förlösning och befrielse. Han tror på, med den unge Marx ord, "den sanna upplösningen av konflikten mellan människan och naturen och mellan människan och människan".

Personligen finner jag allt detta svårsmält. I mina ögon handlar det om en längtan som proppar igen sikten till förmån för en oprecis dröm, ungefär som paradistanken inom religionen kan ta emot vårt livs ackumulerade längtan bort ifrån allt som är skrovligt och gör ont så att vi äntligen kan få utbrista: åh gud vad skönt, alla problem ur världen!

För min egen del räcker det gott att längta efter jämlikhet och rättvisa. Det är mindre fantasifullt, men håll med om att det är mer realistiskt! Exakt hur människor i en jämlik och demokratisk värld väljer att vara lyckliga eller olyckliga känns det, alldeles oberoende av hur pass avancerad filosofi som tankarna presenteras med, lite barnsligt att spekulera om. Är det inte med rätta vi småler när någon tvärsäkert uttalar sig om hur någon människa, som han inte ens känner, innerst inne mår?

Men det djupare intrycket när man läser Marshall Berman är ändå att han gillar den här världen som vi lever i. Han är raka motsatsen till en anemisk marxist som sitter på kammaren och hatar världen i namn av en sofistikerad dröm om en annan värld som det vore mer okej att sätta ned sina fötter i. Berman fullkomligt bubblar av varm entusiasm när han tittar ut över människorna på gatan. Och han ger sig ut och pratar med dem, full av klarsynt och kärleksfull beundran.

Hans eget bidrag till tänkandet är också en sorts kärleksgärning, eller kanske snarare ett äktenskapsmäkleri mellan två storheter som ofta haft svårt att tåla varandra men som båda är föremål för Bermans stora uppskattning: marxismen och modernismen. I boken Allt som är fast förflyktigas från tidigt 80-tal försökte han på ett lustfyllt (och mycket välskrivet) sätt tjorva ihop Marx (på modernistisk prosa genomförda) analys av kapitalismens härjningar och en massa modernistisk sensibilitet i konsterna inom ramen för en och samma Moderna blick. Boken hörde utan tvekan till det roligaste som fanns att läsa under de där åren.

Det är svårt att inte bli intresserad av personen Berman när man tar del av hans Marxistiska äventyr. Uppväxt i judisk arbetarklass i New York med föräldrar som humorisktiskt speglar sin värld med repliker ur Arthur Millers pjäs En handelsresandes död (till exempel "Det enda du får här i världen är vad du kan sälja.") Pappan blir blåst på marknaden och dör i hjärtattack. Berman vill hämnas, men på vem? Kapitalismen? Hans religionslärare säger att hämnd är en steril form av fullbordan och

tipsar om Marx ungdomsskrift Ekonomiska och filosofiska manuskript från 1844 och den får Bermans unga själ att börja jubla. "Too much man! Was I for real?" som fetkickar uttrycktes 1959. Han köpte tjugo exemplar av boken och delade ut till alla som betydde något för honom: "Ta emot den här! Den golvar dig. Den är av Karl Marx innan han blev Karl Marx. Den visar att hela vårt liv är fel men gör dig lycklig också."

Berman har genomlevt de senaste brutalt nyliberala decennierna - den tid då "klassgrymheten kallar sig liberalism (vi berövar dig och dina ungar välfärden för ditt eget bästa)" - uppenbarligen med obrutet gott humör. Han kallar sig "begagnad vänster" - men framhåller att den som en tid varit med om marknadens nyckfulla kast vet att begagnade varor ofta är bättre än nya. Han påpekar att Kom

munistiska manifestet är den efter Bibeln mest lästa boken i världen, och framhåller att läsningen av den alltid ökar på de ställen i världen där det uppstår problem. Hans favorithistoria om Manifestet kommer från en läkare verksam i arbetarstadsdelar före första världskriget: döende i tbc yppade många arbetare att de ville ha med sig Kommunistiska manifestet i kistan, och bönföll läkaren att se till att prästen inte stoppade dit en bibel i stället.

När Berman debatterar med superteoretiska marxister som till exempel Perry Anderson kastar han omkring sig referenser till Bruce Springsteen, Neil Young, Elvis Costello eller Sex Pistols och hyllar vanligt folks erfarenheter. Berman berättar att Marx äls-kade negro spirituals. Han läser Kapitalet som en roman och beundrar personporträtten i den. Han älskar de kämpande människorna i Bronx, går i dialog med dem, lär av dem. Han tror på vad han ser och hör och är därför skeptisk mot programmatiskt marxistiska utskällningar av såväl Joyce och Proust som av populärkulturen: "De dåliga nyheterna är hur sura och bittra de flesta vänstertexter om kultur har blivit. Ibland låter det som om kulturen inte var något annat än ett departement för utsugning och förtryck."

Ett foto på Walter Benjamin får honom att känna att han "står inför den allvarligaste person som någonsin har funnits". Och inför ett bokomslagsfoto på sin gamle lärare Meyer Schapiro utbrister han: "Och ändå, och ändå: Titta! där är han på bokomslaget, 91 år, med ett leende som skulle kunna lysa upp Grand Central."

Det är ingen slump (som det dummare marxistiska konspirationstänkandet brukar uttrycka sig) att det är just Marsh-all Berman som fastnat för den här underbara Kafkaraden: "I kampen mellan dig och världen, stöd världen."

Jag måste erkänna att jag öns-kar att jag hade haft honom som lärare och att vi sen blivit kompisar. För han tycks vara en levnadsvis man som med öppna ögon både kan längta och vara lycklig.

Tomas Lappalainen