ÅSIKT

”Jag är inte rädd – det värsta har redan hänt"

KULTUR

Cecilia Gustavsson möter den dåliga feministen Roxane Gay

Foto: om övervikt Roxane Gays nästa bok blir självbiografisk, bland annat om hur det är att vara överviktig som kvinna. ”Hunger” är titeln. ”Det är det svåraste jag skrivit, jag blev ett halvår försenad med manuset”, säger hon.

Roxane Gay slog igenom stort med boken ”Bad Feminist”. Nu kommer hennes första ­roman, en gripande berättelse om sexuellt våld.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hon blev själv våldtagen av ett pojkgäng när hon var tolv år.

- Jag blir aldrig densamma.

En sympatisk och genomtänkt Roxane Gay besöker Stockholm för att framträda i ett fullsatt Kulturhus. I hemlandet USA blev hon plötsligt en älskad – och hatad – offentlig person. Boken ”Bad feminist” samlar texter om kvinnohat, populärkultur, vänskap och mycket mer. Titeln stack ut och att vara ”Dålig feminist” har vänts till att vara en komplimang.

Hur tänkte du med uttrycket ”bad feminist”?

– Det var en drift med att feminism kan omgärdas av så många regler om vad som är det ”rätta” sättet att vara feminist på. Jag gillar rosa, högklackat, och lyssnar på en del sexistisk musik. Alltså ”dåliga” saker. Men huvudsaken är att ha hjärtat på rätta stället och kämpa för jämställdhet.

Vill förändra

Din första roman ”I vilt tillstånd” handlar om en kvinna som kidnappas och blir våldtagen av sju olika män. Varför valde du det ämnet?

– Sexuellt våld finns i hela världen. Jag kommer ofta tillbaka till det temat i mina texter. Att bli medveten om det är vägen mot förändring.

I en essä skriver du om hur du lurades med till skogen av en pojke du var kär i. Du var tolv år, och blev våldtagen av honom och hans kompisar. Använde du dina egna erfarenheter i romanen?

– Ja. Jag behövde inte anstränga mig för att beskriva traumat i boken, och tiden efteråt. Jag var en tanig liten flicka som var så oskyldig – jag visste inte ens att pojkar kunde göra sådana saker. Jag höll tyst och vågade inte berätta efteråt.

– När jag kom till skolan dagen efter hade de redan spridit sin version. Det stod ”slampa” på mitt skåp. Det blev mitt öknamn. Nu efteråt tycker jag att det är chockerande att ingen lärare gjorde något. De förstod ju vad som hänt mig - en blyg nörd som jämt satt i biblioteket.

Tog du på dig skulden, som många offer gör?

– Ja. Jag förstod inte bättre. Jag sa inget till mina föräldrar, de var katoliker som tyckte att sex skulle vänta till äktenskapet. Jag skämdes och var traumatiserad, blev en helt annan person. Först ett par år senare fick en uppmärksam lärare mig att söka hjälp. Han räddade mitt liv.

Du beskriver din kropp som ett fort - varför?

– Efter våldtäkten kände jag mig helt försvarslös. Jag tänkte att om jag blir mycket större kan inget lika ont hända mig. Jag såg min kropp som ett fort som inte gick att ta sig igenom. När jag kom på att det var en dålig idé var det tyvärr för sent, ­säger Roxane Gay och ler snett.

Många ser dig som stark och modig, men själv har du sagt att du är ganska svag?

– Ja. Det behövs ju en viss styrka för att ta sig igenom livet över huvud taget. Men jag har stunder där jag känner mig svag, osäker och inkapabel. Det är bra att erkänna det. Jag är trött på bilden av superkvinnor som är framgångsrika i jobbet, har perfekta familjer och håller hemmet och sig själva i form.

Hur har läsarna reagerat på romanen?

– Fantastiskt. Många är otroligt generösa, en del skriver så fina saker att jag gråtit av rörelse.

Du är en svart, stor, bisexuell kvinna som skriver om kön och ras, får du mycket näthat?

– Ja. Det kan vara jobbigt, men jag tänker att de är fega. Jag är inte så rädd eftersom det värsta redan hänt mig. De som inte har något att säga skriver bara ”Du är fet!”. Åh, jaså, vad bra att du upplyste mig om det, det hade jag ingen aning om! säger Roxane Gay och skrattar – och lovar att komma till Sverige igen för att berätta om sin nästa bok.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roxane Gay

Böcker

Feminism