ÅSIKT

Livet som singelsport

Stadsteaterns mest erfarna skådespelare levererar fyrverkerier

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: Petra Hellberg
Meta Velander och Yvonne Lombard tinar frusna hjärtan i Kristina Lugns ”Natt­orienterarna” som spelas på Stockholms stadsteater.
KULTUR

När Kristina Lugns Nattorienterarna premiärspelades på Teater Brunnsgatan 4 tänkte nog få att Lena Endre och Pernilla August var lite väl unga i rollerna. 

Förvisso är det inte ovanligt att själen går i svaj någonstans i 40-årsåldern, men nog får pjäsens nattliga samtal mellan två motvilliga vänninor en särskild lyster när Stadsteaterns mest erfarna skådespelare, Meta Velander, 92, och Yvonne Lombard, 87, nu arton år ­senare gör Vera och Bricken. 

Döden är i denna text nära som en mor och ett mörker kring livets trånga, men ack så underbart upplysta scen. Viktiga frågor ställs, som: varför vara rädd för sitt eget försvinnande när man inte är rädd för all tid som föregått döden? 


Nattorienterarna” kunde vara en replik på Becketts I väntan på Godot – eller kanske hans Happy Days där två personer sitter fast till midjan i jord, alltmedan konversationen håller dem vid liv. Ensamheten inför döden och som stråk i beroendet av den andra är vad det handlar om. Livet som en stilla singelsport.

När orienteringsklädda Velander och Lombard kommit på plats sida vid sida reser de sig inte igen. I gengäld presenterar varje replik en inre fallhöjd på hundratals existensmeter. 

Så fort Lombards jordnära Bricken tar sats, eller Velanders solitär Vera sticker upp sitt underbara ­lemurhuvud i jakt på en formulering, väcks förväntan. Snart ska ännu ett vardagsuttryck som ”dagens eko”, ”tidsfördriv” eller ”språkdräkt” kasta av sig sina domesticerande fårakläder och få något skogsglimmande och alls-icke hemtamt över sig. 

Eva Dahlman håller låg profil i regin, arbetar inte konceptuellt med pauser, kontraster eller smärtpunkter. Hon ger skådespelarna fri lejd att ge texten kulör. Skapar trygghet, en ­generös atmosfär.

I öppningsscenen får sufflösen hälsa på publiken ifall glömskan skulle sätta in, men allt går som smort. Dessa två skådespelare är teater, de gick på Dramatens elevskola på 1940-talet och har delat ­loge i decennier på Stadsteatern. Deras hjärnor måste ha gympat sig evigt unga med texter som Lugns.

Nattorienterarnas struktur liknar ett pärlband av fyrverkeripjäser som skickas upp mot den svarta himlens språklustcentrum. En fras slår ut i ytterligare några sprakande oneliners, innan det är dags att tända nästa stubin.

Längre än en akt orkar man knappast ha roligt på just det här lite hysteriska sättet. Timmen räcker bra till att tina frusna hjärtan och packa om tankarna på döden i ett glanspapper som håller till mellandagsrean (minst).

ARTIKELN HANDLAR OM