De unga är så rökta

I klimatkrisen borde vi ge tioåringar rösträtt

Av: Karin Pettersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ungdomar över hela världen engagerar sig politiskt och har satt djupa avtryck. ”I en sådan fajt borde man se till att ha K-popfansen och klimataktivisterna på sin sida”, skriver Karin Pettersson.
Foto: TT
Ungdomar över hela världen engagerar sig politiskt och har satt djupa avtryck. ”I en sådan fajt borde man se till att ha K-popfansen och klimataktivisterna på sin sida”, skriver Karin Pettersson.

I lördags, under den ljuvliga midsommarhelgen, nådde temperaturen i Arktis 38 grader. Det är 17 grader varmare än normalt.

I måndags twittrade president Trump att USA-valet i höst kommer att vara riggat ”med hundratusentals falska röstsedlar”. Budskapet var tydligt: om inte Trump blir omvald tänker presidenten och hans medelålders vita väljare regera vidare ändå, på bekostnad av kvinnor, svarta och latinos.

Samt de unga.

Det finns gott om konfliktlinjer i politiken och kulturkriget just nu: mellan kvinnor och män, mellan rika och fattiga, mellan rasister och icke-rasister. Ändå är den viktigaste kanske den vi pratar om minst: den mellan oss (något) äldre och de som faktiskt ska leva vidare på den här kokande jorden. Jag pratar om människor under, låt oss säga 30 års ålder.

De unga. De som, sammanfattningsvis, är rökta.


Unga människor i allmänhet, och som politiska subjekt i synnerhet, utmålas gärna som bortskämda snöflingor med näsan i skärmen och dålig attityd. En grupp som mest gnäller och möjligen välter en och annan staty. Och som därmed bör och kan ignoreras.

Exakt hur mycket de politiska eliterna struntar i unga blev hjärtskärande tydligt under finanskrisen. Europas geronter till statsmän och -kvinnor utformade en politik som räddade banker och pensioner och samtidigt dömde en hel generation till fattigdom.

Det politiska kapitalet hos de unga har historiskt bestått i att de varit fler

De räddningspaket som pumpas ut i ekonomin nu under pandemin har samma åldersprofil. Industri- och välfärdsjobb räddas (det är bra!) medan ungdomsarbetslösheten rusar i land efter land.

I decennier har vi vetat att klimatförändringarna kommer att göra jorden till en vidrig plats att leva på. Ja, inte lika mycket för oss då, som för våra barn. Eftersom problemet till största delen handlar om nästa generation har vi andra valt att fortsätta subventionera fossilbränslen snarare än att radikalt ställa om.

Men hur kan det vara så lätt att strunta i de unga, rent politiskt?


Unga människor har sedan Platon skrev Republiken setts som en farlig och destabiliserande kraft. Bakgrunden är de klassiska invändningarna mot demokrati, som alltid handlat om den privilegierades fruktan för den outbildade, den fattige, för majoritetens känslostormar. Unga människor har ansetts som en av dessa farliga grupper som antas ha mer passion än perspektiv.

Det politiska kapitalet hos de unga har historiskt bestått i att de varit fler. Det har funnits en reell risk för att de på demokratisk väg ska roffa åt sig det åldringarna jobbat ihop. Därför har de äldre tvingats lyssna.

Unga människor i dag har däremot inga framgångsrika partier som talar för dem

Den tidiga arbetarrörelsen, liksom många andra radikala rörelser bestod till stor del av unga människor. Men i vår tid och i denna del av världen är det inte de unga som är många, utan de gamla som blir fler och fler. Det blir därmed politiskt riskfritt att strunta blankt i de yngres krav.


Det är därför Greta kan behandlas som en gullig selfiemaskot av vuxenvärlden, snarare än en farlig revolutionär.

De senaste åren har det talats mycket om att vänstern måste vinna tillbaka arbetarklassen, och inget fel med det. Ingen kan i alla fall i dag säga att missnöjda män saknar politiskt inflytande. De dominerar de rörelser som valde Trump till president, röstade Storbritannien ur EU och på senare år lyft högerpopulistiska partier in i politikens centrum.

Unga människor i dag har däremot inga framgångsrika partier som talar för dem, eller på allvar bryr sig om deras frågor. Det blir så tydligt nu, i pandemin.

Jo, det är de äldre som är extra utsatta för viruset och att politiken går ut på att skydda människor från att dö är självklart rätt. Men faktum är att det återigen är de unga som får betala med sin framtid och att detta problem är helt frånvarande i den politiska diskussionen. Unga stängs till och med ute från den enda plats där de kan göra sig hörda politiskt – gatan.

Om någon nu vill börja gasta om att jag ägnar mig åt identitetspolitik, så vill jag säga att jag förstår att unga människor har olika perspektiv och politisk uppfattning. Men det måste gå att resonera om gruppers kollektiva intressen och position. Och det faktum att unga människor i dag i allt för stor utsträckning saknar politisk representation.


Det finns förslag om att unga väljares röster borde börja räknas dubbelt, eftersom de som kommer behöva leva i ruinerna av den här misslyckade civilisationen borde ha mer att säga till om.

Jag förstår argumentet, men anser att det är viktigt att upprätthålla principen om en röst per person. På senare år har ett antal länder sänkt rösträttsåldern till 16 år, och även i Sverige genomförs sådana försök.

Den brittiske statsvetarprofessorn David Runciman har gått ännu längre och föreslagit att människor bör få rösta från sex års ålder, när de kan förväntas kunna läsa hjälpligt.


Kanske borde gränsen ligga lite högre, säg vid tio års ålder, men jag tror att principen att ge barn mer politiskt inflytande är bra. Det är egentligen bisarrt att Greta och de andra barnen och ungdomarna i Fridays for future ännu inte får rösta om sin framtid.

Problemet är bara – återigen – att det inte finns några politiska partier som har intresse av att genomföra denna typ av förslag. Det som återstår för de unga är att fortsätta försöka påverka politiken utifrån.

Detta är trots allt en generation som tvingat de vuxna att börja bry sig om klimatkrisen och fått ett rasistiskt land som USA att ändra uppfattning om svarta medborgares rättigheter.


De senaste veckorna har unga över hela världen protesterat mot rasistiskt förtryck. Som Jeremy Cliffe konstaterar i New Statesman så har ungdomsledda protester på senare tid satt djupa avtryck i politiken i Algeriet, Irak, Libanon, Chile och Hongkong.

Bara i förra veckan saboterade fans av sydkoreansk pop Donald Trumps första stora valmöte genom att via plattformen TikTok organisera en kampanj där de registrerade sig för biljetter som de sedan inte utnyttjade. När Trump fick se den halvtomma arenan blev han rasande, och det är inte så konstigt.

Jag hoppas på de unga och vill vara lojal med dem, det borde hela vänstern vilja. Jorden håller på att brinna upp och vårt ekonomiska system skapar ofrihet och lidande för unga liksom för arbetarklassen. Det finns gemensamma materiella intressen att ta strid för här. I en sådan fajt borde man se till att ha K-popfansen och klimataktivisterna på sin sida.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.