”Vi blev syndabockar för Göteborgs misslyckande”

Rättegången mot Ann-Sofie Hermansson ställer frågan om ”lawfare” på sin spets

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil har stämt Ann-Sofie Hermansson för förtal. Förra veckan hölls förhandlingar i hovrätten.
Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil har stämt Ann-Sofie Hermansson för förtal. Förra veckan hölls förhandlingar i hovrätten.

Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson i Göteborg har väckt en oerhörd vrede.

Sverige har drabbats av ”lawfare” säger kritikerna. Domstolarna används för politisk debatt och blir redskap i kulturkriget. Det är ett amerikanskt ofog.

Kritiken har varit hård mot de två aktivister som stämt Göteborgs förra kommunalråd för att ha kallat dem ”extremister”.

Själva tycker de att de betalat ett högt pris, men att det varit värt det. Det fanns inget alternativ.

Just när hon befinner sig mitt i en av Sveriges mest spektakulära rättegångar på länge, hör Fatima Doubakil av sig och vill prata.

Hon vill bli intervjuad.

Det är ett missförstånd att hon och Maimuna Abdullahi aldrig ställer upp i media, säger hon. Men det är aldrig någon som frågar något annat än hur hon ”känner”, säger hon. Ibland frågar de i och för sig om hon tar avstånd från Islamiska staten.

Jag förklarar att jag tydligt uttryckt mina åsikter om deras fall och att jag tycker det är riktigt att de förlorade i tingsrätten – men det är klart vi ska ses.

Så vi ses.

Det är rättegångens andra dag, och strax efter att vi träffas i lobbyn på Petter Stordalens pampiga hotell vid Göteborgs centralstation ska de lämna in ny bevisning.

Den kände terrorforskaren Magnus Ranstorp har nämligen satt ihop ett kompendium som ska bevisa att det förra kommunalrådet i Göteborg Ann-Sofie Hermansson hade rätt att anklaga Doubakil och Abdullahi för extremism.

Men kompendiet påminner mer om Ranstorps twitterfeed än en bevisuppgift. Lösryckta citat, ibland utan citattecken, har varvats med egna åsikter. Flera länkar är döda.

Doubakil och Abdullahi vill att rätten ska få läsa de texter citaten hämtats från, men hovrätten brukar inte gilla att få in ny bevisning, så läget är nervöst. Men bägge utstrålar den där märkliga blandningen av cynism och trotsighet som känns så oerhört göteborgsk.

Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi och Silas Aliki under Martin Aagårds intervju.
Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi och Silas Aliki under Martin Aagårds intervju.

Det är ett mål som liknar få andra.

I vittnesbåset drabbar några av landets mest kända debattörer samman.

På ena sidan: Magnus Ranstorp, Magnus Sandelin, Sofie Löwenmark, Eli Göndör och litteraturvetaren Johan Lundberg. Alla är de medarbetare på sajten Doku, som skriver om radikal islamism och intensivt kritiserar vänstern för att inte vilja stoppa den. I torsdags gav tidigare S-politikern Nalin Pekgul ett känslosamt vittnesmål till Hermanssons fördel.

På andra sidan: professorerna Mattias Gardell, Sven-Eric Liedman och Lena Martinsson.

Det är som att hela den inställda bokmässan klämt in sig i en sal på hovrätten för västra Sverige i stället.

Det har redan skrivits en bok om rättegången, förresten. En upprörd bok utgiven på eget förlag som påstår att Ann-Sofie Hermansson utsatts för ett justitiemord.

Engagemanget är imponerande.

Samtliga borgerliga ledarsidor plus Aftonbladets socialdemokratiska, näringslivets tankesmedja Timbro, tidningarna Fokus, Kvartal och Bulletin har slutit upp bakom Hermansson. Till och med Agnes Wold hejar på ”Soffan”.

Lustigt nog tyckte åklagarna i Göteborg att det inte fanns något allmänintresse i ärendet och valde att inte väcka åtal när Doubakil och Abdullahi polisanmälde Hermansson.

Det är därför de själva stämt henne.

Även jag har slutit upp på Hermanssons sida. Hon ska inte fällas, enligt mig. Och när jag nu får träffa dem är det väl läge att förklara varför.

En domstol inte ska avgöra om någon får kallas för rasist eller extremist. Hur vi använder såna ord ska avgöras i en öppen debatt.

Fatima Doubakil är märkbart road.

– Om jag var kulturchef på GP och var en vit man, då hade jag inte tagit Hermansson till domstol. Då hade jag använt min makt och mitt inflytande i samhället för att markera mot hennes påståenden. Men vi är inte de personerna. Vi har inte den möjligheten.

Maimuna Abdullahi håller med.

– Vi kan ju spekulera i hur det är att få skriva kulturkrönikor på Aftonbladet om att Ann-Sofie tycker att vi är extremister.

Det finns en stereotyp om att muslimer inte riktigt har förstått västerländsk yttrandefrihet, säger de. De får ofta den förklarad för sig. Men de menar sig ha utsatts för ett brott och det är inget konstigt att de vill pröva det rättsligt.

– Vi kan inte få upprättelse genom att prata med media, för det är inte schyssta villkor. Journalister ber oss aldrig berätta ”vad som hänt”. Det är Ann-Sofie Hermanssons världsbild som står i centrum och vi ska förhålla oss till den.
Och när vi inte får det utrymmet, vad ska vi då göra? Vi vill ju agera inom de demokratiska processerna, säger Doubakil.

Men förstår ni yttrandefrihet? Dokus chefredaktör Magnus Sandelin skriver i en artikel att ni vill ”straffa media” som inte tar särskild hänsyn till muslimer.

– Det där var också uppe under förhandlingarna. Han citerar en rapport där det finns en rekommendation om att stater skall ha en bestämmelse om förtal och en bestämmelse om hets mot folkgrupp – som vi ju redan har. Dessutom finns en rekommendation om att Justitiekanslern måste ta fall om hets mot folkgrupp mot muslimer på allvar när de får in såna fall. Om du läser finns alltså ingen formulering om att ”straffa media”. Samma rapport har fått Magnus Ranstorp och Johan Lundberg att påstå att vi sagt att ”Sverige är en islamofob apartheidstat”, men det står inte heller i rapporten! Det som står är en rubrik: ”Article 3: On apartheid and racial segregation” på sidan 20. Artikel 3 i FN:s konvention om rasdiskriminering heter exakt just så, och under den rubriken har vi skrivit om boendesegregationen i Sverige.


Ann-Sofie Hermansson kommenterar den friande domen i tingsrätten.
Ann-Sofie Hermansson kommenterar den friande domen i tingsrätten.

Jag är förvisso partisk. Jag har själv suttit i Ann-Sofie Hermanssons stol. 2018 stämdes jag för att ha använt ordet ”rasist” på ett sätt som min motpart ansåg vara förtal.

Jag vann.

Men jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk. För jag såg inte röken av det massiva stöd som Ann-Sofie Hermansson fått.

Agnes Wold sa inte ett knyst.

Men jag ska inte göra mig dummare än jag är, här. Visst drabbades jag av samma sorts ”lawfare” som Ann-Sofie Hermansson – ett försök att använda domstolen som politisk tribun och låta juridiken avgöra hur ord ska användas – men mitt fall passade inte alls in i det drama som just nu utspelar sig på Packhusplatsen i Göteborg.

Hermansson-rättegången är ett slagfält i kulturkriget om islam i Sverige.

Frågan som bubblar under ytan är om det finns ett dolt hot mot samhället bland svenska muslimer. Hermanssons advokat Allan Stutzinisky var extremt tydlig i sin sakframställan:

– Jag påstår att de står för både islamism och hederskulturer. Jag menar att de vill etablera ett kalifat!

Maimuna Abdullahi har sovit dåligt, och hon kan inte avgöra om det är sömnbristen som talar, när hon säger att hon inte ångrar sig.

– Jag ångrar inte att vi gjorde det här. Alternativet hade varit att vara socialt död och i princip låta det här befästas som en sanning. Och det kan inte vara ett alternativ.

– Vi straffas oavsett vad vi gör. Vi straffas om vi driver en process, då håller vi på med ”lawfare” som undergräver demokratin. Och vi straffas när vi lyfter frågor om säkerhetspolitik.


Den upptrissade saken handlar i grund och botten om sex inlägg på den blogg Ann-Sofi Hermansson drev under sin tid som kommunalråd. I mars 2018 stoppade tjänstemän på Stadsledningskontoret ett panelsamtal i Angered som Fatima Doubakil skulle delta i. Det handlade om dokumentärfilmen Burka Songs 2.0 som problematiserar slöjförbudet i Frankrike. Tjänstemännen ansåg inte att panelen kunde spegla slöjan på ett ”allsidigt sätt” och stoppade det.

Samtalet hölls i alla fall, på en annan plats, och har hållits ett tjugotal gånger sedan dess.

Det var ett ovanligt ingrepp i yttrandefriheten från politiskt håll. Enligt många ett direkt övertramp.

I mars 2018 ryckte Ann-Sofie Hermansson ut till försvar för sina tjänstemän och förklarade på sin blogg att ”extremister” och ”icke-demokrater” inte skulle få använda kommunens lokaler. Göteborg ska inte ”dalta med extremister”

Någon motivering till varför de skulle vara extremister presenterade hon aldrig, men hänvisade till att hon var ”övertygad om” att svaret fanns ”antagligen en googling bort”, när hon fick frågan av P4 Göteborg. ”Den researchen skulle ni hitta ganska snart om ni tittade.”

På frågan om hon gjort researchen själv, svarade hon nej.

När frågan väl kom upp i tingsrätten fick hon dock hjälp av Magnus Ranstorp att googla och gräva bland gamla skärmdumpar.

Hans kompendium tar bland annat fasta på debattartiklar Doubakil och Abdullahi publicerat i Aftonbladet och på SVT. De hänvisar till Youtubeklipp från TV4 där Doubakil ”flyttar diskussionen till att handla om rasism i Frankrike”. De anklagas för att inte ”bygga inte broar till samhället” och att de ”förringar extremism”.

Majoriteten av citaten handlar lustigt nog om att de hävdat att muslimer är en utsatt grupp som ofta utpekas som terrorister.


Den mest graverande uppgiften är dock att Doubakil år 2010 anordnade ett seminarium med den kurdiske imamen Ali Berzengi – den förste som dömts för att ha finansierat terrorism i Sverige.

Doubakil menar att anklagelsen är en perfekt illustration till hur gränserna för vad vi får prata om i Sverige har förflyttats.

Domen mot Berzengi 2005 hade kritiserats av Advokatsamfundet eftersom bevisningen var hemligstämplad. Och för dryga tio år sedan var det oproblematiskt att debattera rättsosäkerheten i USA:s krig mot terrorismen, menar hon. Tortyr, hemliga fängelser och Guantánamo stod på dagordningen. De svenska avvisningarna till Egypten fanns i färskt minne.

I panelen på seminariet satt jurister och människorättsaktivister, bland andra religionsprofessor Mattias Gardell och Ordfronts generalsekreterare Anna Wigenmark.

Berzengi var gäst på flera seminarier med samma tema.

Sveriges Radios program ”Konflikt” var på plats för att göra ett inslag. Och det var fler journalister närvarande. Det är bara Doubakil som tio år senare anklagas för att vilja upprätta ett kalifat, säger hon.

Tingsrätten gillade dock Ranstorps argumentation och slog fast att Hermansson på grund av seminariet hade fog för att påstå att Doubakil och Abdullahi ”försvarade terrorism”.


Ann-Sofie Hermansson anländer till hovrätten med sitt biträde Sofie Löwenmark från stiftelsen Doku.
Ann-Sofie Hermansson anländer till hovrätten med sitt biträde Sofie Löwenmark från stiftelsen Doku.

Jag själv har kallat dem för ”arga” aktivister, men det är svårt att se ilskan hos de tröttkörda individerna framför mig.

– Extremiseringen är en utmattningsteknik. Det är ett sätt att köra slut på oss.

Men en positiv sak har hänt. Processen har skapat nya allianser mellan olika diskriminerade grupper, säger Fatima Doubakil.

Minoritetsgrupper som också ser vikten av att sätta gränser för hur makthavare pratar om dem. Bland annat det muslimska communityt och hbtq-världen.

Doubakil och Abdullahis juridiska ombud är bevis nog. Den välklädde Silas Aliki driver Folkets juristbyrå som är ”Sveriges första juristbyrå med fokus på hbtq-personer” och har försvarat flera muslimska organisationer.

Att Hermanssons advokat anklagar just den här trion för att försvara hederskultur är svårt att få ihop.

– En sak som uppenbarligen går media över huvudet är att Hermansson påstår att vi ”avfärdat anti-terrorinsatser” och alla de här grejerna. Men hon satt vid makten här i Göteborg. Hon kunde ha gjort insatser som förhindrade folk att resa till Syrien. Men ingen ställer henne till svars. Varför gjorde hon inte mer?

Borde hon gjort större insatser?

– Hon påstår att vi avfärdat handlingsplanerna – det stämmer inte – men ingen har frågat Ann-Sofie Hermansson om hon gjort tillräckligt. Hon var ändå en politiker i maktposition. I stället tillskriver hon oss något sorts makt?

Har ni blivit syndabockar för hennes misslyckande?

– Jag tror vi har blivit syndabockar för hela stadens misslyckande. Det reste väldigt många personer från Göteborg och man lyckades inte skapa rätt åtgärder för att förhindra dem. Sen försöker man leta efter ”extremister” och pekar ut oss för att avskriva sig ansvar. Allt vi har sagt i våra artiklar är att åtgärderna inte får inskränka demokratiska fri- och rättigheter eller stigmatisera vissa communitys.

Föga förvånande har de bägge förlorat flera uppdrag tack vare anklagelserna.

Bägge lever under hot. Maimuna Abdullahi som doktorerar på institutionen för socialt arbete har fått flytta sin arbetsplats till en avdelning som går att låsa.

– Vi har betalat ett otroligt högt pris för sex stycken blogginlägg. Våra namn kommer alltid förknippas med det här. Kolla bara hur vi ser ut! Vi har redan svårt på arbetsmarknaden.

Även privat har de senaste tre åren varit anspända. På skola, förskola och jobbet tittar folk snett, och det är deras jobb att lösa det. Det är alltid viktigt att inte framstå som aggressiv. När vi möts undviker Maimuna att prata med sina händer, säger hon.

– Det blir en typisk kvinnogrej. Vi måste skapa bra stämning och ta ansvar för allas känslor. Vi får sätta på oss silkeshandskar och hantera folk som känner sig obekväma.

Försöker ni dra skämt för att bättra på stämningen?

– Vi är göteborgare, vi drar ju alltid skämt. Det blir ju nästan en press, alltså, jag måste alltid ha ett skämt på lut, säger Fatima.

Vilket är ert favoritskämt om rättegången?

– Åh gud … i går skämtade vi om kalifatet. Och började tilldela varann olika roller, säger Fatima.

I rätten?

– Nej, nej, nej!! Men det här har gett oss mycket stoff, alltså. Doktorandlivet kommer ju att ta slut nån gång. Vi kanske kan försörja oss som ståuppkomiker.


Förhandlingarna i hovrätten avslutades i torsdags och dom väntas inom tre till fyra veckor.

Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi med sitt juridiska ombud Silas Aliki i mitten.
Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi med sitt juridiska ombud Silas Aliki i mitten.
Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.