ÅSIKT

”Jag skiter i vänstern”

Åsa Linderborg möter Liffnerpristagaren Jan Guillou

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SOFIA NAHRINGBAUER
Jan Guillou (född 1944), författare och journalist, får Aftonbladets pris till en kulturjournalist – Axel Liffnerstipendiet på 30 000 kr.
KULTUR

Årets Axel Liffner-pristagare är en klassiskt skolad murvel och föreslår självklart Tennstopet när vi ska ses. På sextiotalet kunde en lunch här övergå till sen natt, men den fysiska prestandan äger inte längre Jan Guillou.

I stolen bredvid placerar han portföljen som rymmer grundstommen till manuset på den kommande boken, 1968. I ett halvt sekel har Guillou nött sin Halda, med undantag för fängelsevistelsen på Långholmen där skrivmaskinen var en Facit. Med ett femtiotal böcker, flera tv-serier, oräkneliga reportage, kulturartiklar och kolumner har denne enmansprocession byggt sig ett monument i svensk offentlighet.

Trots det, eller kanske just därför, har han ett ansträngt förhållande till kulturvärlden. Han blev nästan förbannad när han fick veta om priset och började räkna upp alla gånger kultursidorna har haft fel. Dumstruten i paraden är kampanjen mot läkarna i styckmordsrättegången i Catrine da Costa-fallet.

– Ofta har ni hoppat ner i helt galen tunna.

Okej, men det är inte så att du är förbannad på oss för att du skriver böcker som recensenterna ”inte fattar”?

– Hm … jag har problem med de som läst två terminer litteraturvetenskap och tror att de vet hur det ska vara.

Nu plirar Guillou, väl medveten om att han just gjort sig osams med en skaplig skara av landets kulturskribenter.

Din syn på kultureliten, är det någon skillnad på den och högerpopulisternas?

– Jag ingår ju i deras kategori av kultureliten. Dessutom är jag journalist, den lägst stående formen av världslig ras.


Egentligen skulle Guillou ha blivit advokat, med siktet att få internatskolan Solbacka nedlagt. Han jobbade i hamnen för att få ihop pengar till studierna när han lite av en slump hamnade på Folket i Bild och insåg att journalistiken är ett nog så gott redskap för att skipa rättvisa. När han var 22 hade han redan tagit flera skalper, bland annat ett kommunalråd i Kiruna som menade att ”lappar” inte är svenskar, och därför inte behöver ålderdomsvård.

Jan Guillou på Folket i Bild 1973.

Ändå ansåg han att det var lite lågt att vara journalist. Ambitionen var att bli, med Jan Myrdals ordval, författaré; ett fint geni som skrev obegripligt.

– Som journalist måste man skriva så folk förstår. Jag var emot allt sånt. Men sen upptäckte jag att jag fick läsare. Och resultat.

När Guillou började på Folket i Bild var det en Bonnierägd porrblaska där han hade till uppgift att skriva ”alibiartiklar” om seriösa saker. Han fick sparken därifrån då han misstänktes vara kommunist. Senare hamnade han på Folket i Bild Kulturfront en vänstertidning, där han var chefredaktör i sju år. Därifrån fick han sparken för att han misstänktes att inte vara kommunist. I alla fall inte på rätt sätt.

Du kallar dig själv socialist. Är det någon skillnad på att vara socialist och att vara vänster?

– Jag vill att ekonomin ska vara organiserad på att annat sätt än nu. Bankerna, utbildningen, pensionerna ska inte förvaltas av snorgärsar utan av staten, för allas bästa. Sådant pratar inte den unga vänstern om, de pratar bara om identitetsfrågor. Precis som SD.

Han förstår sig inte på vänstern längre, säger han. På 70-talet var Guillou med Antonio Gramscis ord en ”rörelseintellektuell” som stod i förbindelse med de som ville förändra världen. Inte nu längre.

– Jag skiter i vänstern. Jag skriver för massorna.


Guillou har hållit på med samma ämnen i femtio år: yttrandefrihet, rättssäkerhet, korruption, Mellanöstern … Ämnen som var lika aktuella 1966 som nu. Ett helt skrivande liv har han lyckats behålla sin lust till polemik. Den stilistiska förebilden är Myrdal som Guillou i allt övrigt har fjärmat sig från.

– Myrdal är den svenska vänsterretorikens fader. Därifrån har jag hämtat de tunga grundslagen, men inte nätspelet. I kolumnerna använder jag sarkasmer, humor, ironi – alla de där stilgreppen som man varnas för att arbeta med.

Guillou mulnar till när jag säger att han verkar ha lite svårt att erkänna när han har fel, men han skiner upp när jag berömmer honom som en av få som kan försvara sina fiender när de har rätt.

– Jag har försvarat Janne Josefsson vid något tillfälle. Och en SD:are som fick sparken av politiska skäl.

Du har ett passionerat intresse för yttrandefrihetsfrågor. Håller du med när jag säger att vänstern i dag snarare vill begränsa än vidga yttrandefriheten?

– Ja, vänstern har helt missat att yttrandefriheten inte är till för de eleganta och välformulerade, den är till för Sverige­demokrater och liknade.

Om SD får makten kommer yttrandefriheten vara till för sådana som han, tillägger Guillou. Om SD får bestämma skulle inte han få skriva. Just därför måste vänstern vara principiell; yttrandefriheten måste gälla alla.

Guillou har alltid tagit SD på allvar och försökt hitta deras kärna, men det är svårt.

– De har sytt sig en politisk kostym där de kan ändra sig hela tiden. Först var de antisemiter, sen filosemiter, det vill säga motsatsen. De är som Doktor Strangelove, impulsen mot judarna finns fortfarande. Ideologin avslöjas bäst i kulturpolitiken.


Guillou har en stark lust till folkbildning. Romanerna behandlar ”War on terror”, muslimernas betydelse för den västerländska kulturen och överklassens girighet. Det är ett slags satiriska samhällskrönikor. 

– För mig är skrivandet ett politiskt instrument snarare än ett konstnärligt. Det är samma sak med mina kolumner där ärendet är att ett rättvist samhälle är möjligt. Uppgiften är ju att få SD:s väljare, som faktiskt läser mig, att bli socialister.

Som du säger, tillhör ju du (och jag) den där ”kulturmarxistiska eliten” som de avskyr. Hur tacklar du det?

– Jag råkar ofta på påståendet att ”du som tjänar så mycket pengar ska bara hålla käften”. Men min höga inkomst är en automatisk följd av att jag har ett stort antal läsare. Som är helt frivilliga, vill jag understryka.


Guillou får 600 mejl per kolumn som vädrar misstro mot honom i allmänhet och journalister i synnerhet. Men ligger det inte något i att medierna driver kampanjer till etablissemangets fördel?

– Jo, den borgerliga pressen bedriver propaganda om Nato, skattesänkningar och privatiseringar. Det har de alltid gjort, skillnaden nu är att höger­populismen plötsligt gör motstånd i det virala systemet. Det är synd att det är de som blir motvikten. Dessutom är de ingen motkraft på riktigt, eftersom deras parti, SD, i stort sett intar alla högerståndpunkter som finns.

Guillou belönas med 30 000 kronor, pengar han knappast behöver.

– Jag ska skänka dem till Palestina­insamlingen, för sjukvård i Gaza, men liberalerna kommer säkert säga att jag skänker pengarna till terrorister.

Guillou ger Palestinainsamlingen en större summa än så varje år, de här pengarna är bara en bonus. För tio år sen gav han 50 000 kontant till tre terrorstämplade somalier i Rinkeby som på USA:s order vägrades arbete och bankkonto. 

– Då begick jag medvetet ett lagbrott, men lagen är inte till för vita som jag. Om jag varit svartskalle, hade jag dömts direkt.


Skreien är uppäten och intervjun närmar sig sitt slut. Jag kan inte låta bli att fråga om han ändå inte är lite stolt över sitt pris? Jag är ambivalent, svarar Jan Guillou, med ett leende som slår ut fotografens blixt och bländare.

ARTIKELN HANDLAR OM