ÅSIKT

Två ord räcker långt: Knip käft

Vi har inte tid för partaj med prepositioner

Foto: TT
Örebropolisen Peter Springare skrev på Facebook att han ville ”förinta vänsterjournalister”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Maria Östlin/Jan Danilesson
Birgitta Ohlsson (L) och Aftonbladet Kulturs Ann Charlott Altstadt.

Alla klasser har sina statussymboler. På sociala medier mallar kulturtyper och mediefolk runt med ett språktest som ”räknar ut” användarens ordförråd. Snart är det dessutom tiden på året då tidningarna publicerar den pittpump som är högskoleprovets ordförståelsedel.

”Jag kan 42 474 ord!”

Fattar – du är yeah, yeah, wow, wow.

Själv brukar jag få habila resultat på de där proven. Jag pallade aldrig den svenskundervisning som handlade om adverbkonjunktioner. Man kände sig som ett fån när innerstadspluggisarna drog i gång prepositionspartajandet.

Trots att plugget är slut vill medieklassen ännu tatuera in betygen i nyllet. Dock borde jag ej förvånas – den infödda kulturella släkten har alltid krypterat sin makt i semikolon, synonym.nu och god disputationston. 

Skriften och det patenterade förnuftet har alltid suttit i samma båt. När jag för en tid sedan delgav synpunkter på den svenska modebranschen – en bubbla knappast van vid att lystra till frän kritik – använde jag ett färglagt språkbruk. Förväntat resultat: En kunglig modeleverantör tyckte det var ”imponerande” att använda ord som miffo och ändå kalla det kritik. En annan menade – omskrivet på typ tretusen tecken – att den som inte har en lösning utan bara kritiserar ska hålla käften. Det är ju så makten historiskt har styrt: Du svär – tyst! Du har inget att komma med – knip! Du hör inte hemma här – bort!

När Ann Charlott Altstadt i en debattext om Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch” (Aftonbladet Kultur 1 mars) kallade en spade för en spade avfärdades hon av somliga som störig och gapig. Som om inte gapig och störig är just de egenskaper som vänstern, kulturen, humanismen och alla som tycker att människor har rätt att existera på samma grundläggande villkor behöver. The good guys måste lära sig vanlig enkel populism och tydlighet. Att våldsamt försvara vad vi älskar, annars är den här fajten körd. 

Det räcker inte längre med att tävla i bisatser. Bara på tv spränger den goda sidan Dödsstjärnan med gulliga björnar. Varför blir det inte så? Delvis för att den skrivande klassen traditionellt hatat utveckling och delvis för att curlade ­bostadsrättsfeminister som fått Czeslaw Milosz med bröstmjölken skulle riskera något.

”Gapig och störig” har patenterats av en global skitrörelse med skitidéer medan svensk intelligentia fortskrider med interna parningsriter.

Nu handlar det om att tillåta vreden; om att bejaka den blodfyllda skriftens framflöde. När polisen Peter Springare skriver att han vill ”förinta vänsterjournalister” – som om de ens vore en maktfaktor 2017! – är det lönlöst att svara med välutbildade tecken om ordens betydelse. (Sent omsider bad han om ursäkt för sitt uttryck.) Som om inte hela tokhögern redan identifierat detta och strategiskt och tålmodigt arbetat efter det.

Det räcker ju med två ord: knip käft. Inte för att Springare skulle lyssna men då har vi åtminstone markerat hur mycket papper vi är beredda att lägga på sagda exkrementer. 

Vår sak har inte tid för disputerat snusförnuft. 

Den sortens språkbruk handlar fortfarande bara om en sak: Att cementera makten i tornet, när marken brinner.